AGRON SHELE IWA; WPS

Kumte dhe esse

Home
Autori i poezise dhe befasise poetike Rumune Dorin Cozan
Autorja e njohur Corina Gina Papouis! Mrekullia poetike midis orientit dhe moderrnizmit
Poeti bashkėkohor Qipriot -Turk Ahmet Ómeraga ahmetomeraga@gmail.com
Seref Ozturk
Adelina Dardha,nje ze i ri qe perthyen shtigje poezish
Autorėt Pėrmetarė
Letėrsi
Artisti i madh i Folklorit Popullor Vasil Ēuri
Autorėt e perkthyer ne Turqi !
Prezantimi Poeteve : Lediana Paja
Prezantim i talenteve tė rinj :Ivana Dervishi
Seria e Autoreve Qipriote (Turqi)
Poetja Bashkėkohore Nese Yasin
Poeti bashkėkohor Atilla Elüstün ati_els@hotmail.com
Impresionim i autorit Patrick Sammut IWA Malte
Kumte dhe esse
Agron Shele WPS Sinan Vaka WPS
Ftese
Publicitet
Impresionime nga takime Kombetare dhe -Nderkombetare
Deklarata e Prespes
Imazh i Rreme
Ese dhe vleresime per autorin
Beyond the Grey Curtain
Works
Ahmet N Murati Midis lirikave dhe zjarrit tė pashuar pėr dinjitet dhe liri kombėtare!
Sompozium


 

05. 04. 2009       Pėrmet

1. Njė shpalosje universale vlerash  

    “KORSI E HAPUR“

 

         Agron Shele

 


 

   Mendimi universal nė letėrsi dhe unifikimi vlerave reale kanė mundėsur sot koncepte dhe ide nga mė madhoret, kanė krijuar tendenca pėrafrimi nė shumė kultura, kanė paracaktuar modalitete bashkėkohore dhe kanė krijuar mundėsi tė jashtėzakonshme bashkėpunimi dhe komunikimi.

   Nėn kėtė nismė dhe me motivim tė qartė u realizua projekti “Korsi e hapur“ Antologji poetike me autorėve tė tjerė nga vendi dhe bota (rreth 170 autorė vendas dhe 84 autorė tė huaj nga 22 vende tė ndryshme tė botės), tė cilėt me prurjet e tyre letrare nė 11 gjuhė tė huaja, arritėn tė flisnin pėr herė tė parė nė gjuhėn shqipe dhe tė plotėsonin njė mozaik letrar nga mė tė larmishmit.

   

   Ėshtė interesant dhe dhe mjaft premtues lloji i ri i komunikimit midis autorit tė ri global, i cili operon pėrbrenda rrymave bashkėkohore letrare, shkėmben pėrvojė, hulmuton me  prurjet dhe gjetjet e reja, debaton pėr anėn kompozicionale dhe atė fabulore, pėr imazhin, fabulėn, kompozicionin, konturon idetė dhe profeksionon stilin.

   Le tė bėjmė njė anlitikė tė shkurtėr tė antologjisė poetike dhe tė konkludojmė pėr dinamizmin e krijuar duke u endur nga njė autor tek tjetri, nga njė kulturė tek tjetra, nga njė ndjenjėsi nė njė ndjenjėsi tjetėr.

   Pse e shtroj kėtė paratezė tė nderuar, kolegė?

   Pėr shumė arsye, tė cilat tė shtyjnė drejt konturimit tė njė Letėrsie ndryshe.

- Letėrsi qė ėshtė domosdoshmėrisht e aplikueshme dhe qė perfomon pareshtur frymėn  kontemporane tė shpirtit poetik te sotėm.

- Letėrsi qė duhet tė ridimesionojė vetveten dhe tė krijojė komunikim mė tė gjerė nė hapėsirė dhe kohė.

- Letėrsi qė duhet tė pėrafrojė kultura dhe kombe ( pėrfshi 22 vende tė ndryshme tė botės, qė pėrfaqėsohen denjėsisht)

- Letėrsi komunikuese dhe mundėsuese pėr shkėmbime tė ndėrsjellta vlerash.

   Le tė ndalemi nė njė moment tjetėr, i cili shėrben pėr tė konfiguruar elementė kyē tė njė projekti tė tillė, projekt qė konsiston nė paraqitje tė pėrbashkėta  dhe nė eventualitete tė ndryshme.

   Ē“duhet tė kuptojmė me elementė qė ndikojnė dukshėm nė perfomancėn e njė vepre kaq tė gjerė dhe nė paraqitjen e saj grafike:

    Ėshtė mė se e kuptueshme qė elementėt bazė, treguesit e nivelit artistik, tė jenė sa mė cilėsorė duhet:

- Niveli i pėrkthimit tė jetė pėrbrenda standarteve (Rast konkret   shqipėrim+ruajtje kompozicioni +ruajtje mesazhi) perfomancė, i cili u mbėshtet fort nga Kongresi Internacional i Salaminės, Greqi 2008 nė lidhje me vėshtirėsitė nė fushėn e pėrkthimeve, por ne kemi krijuar njė katedėr tė mirė pėrkthyesish, tė cilėt kanė treguar vlera katėrcipėrisht.

-Harmonizimi i prurjeve dhe gjetjeve letrare tė autorėve vendas me ata tė huaj.

-Rikonceptimi i artit me autoritetin krijues.

  Jo pa qėllim pėrbrenda veprės letrare ndeshesh me emra tė tillė si: Teresinka Perriera, Presidente e Lidhjes Shkrimtarėve dhe Artistėve tė Botės IWA (USA) dhe candidate pėr Ēmimin NOBEL, Domeniko Defeliēe dhe Flavia Lepre (Itali), Adolf Shvjedēikov (Rusi), Kristina Santos Akeza (Brazil), Dr. Ashok (Indi), Hju Ēi Ēeng (Kinė), Benard Xhekson (Angli), Armando Roje Leon (Marok), Goro Ihara (Japoni), Ēan Sirisuit (Tajlandė), pėr tė ardhur tek poetėt grekė Dimitris Kraniotis, President i Lidhjes sė  Poetėve Bashkėkohorė tė GlobitĖ.P.S. , Dinos Kubatis, Panajota Zaloni, Zaharulla Gaitanaki, kandidatet pėr ēmim Nobėl Choi Shealung (Kinė) dhe Nadia Ēela Pop (Rumani), autorėt kosovarė Kadrush Radogoshi, Rushit Ramabaja, Muharrem Gashi, autorėt e Lidhjes sė Krijuesve “Pegasi” qė pėrfaqėsohen denjėsisht  e kryesisht me antarė tė Lidhjes WPS si dhe shumė tė tjerė, tė cilėt janė nga Shqipėria, por nuk janė anėtarė tė Lidhejs sonė.

   Kjo konglomeratė autorėsh, tė cilėt nuk njohin as shtet dhe as komb, por pėrfaqėsojnė universalitetin e vlerave njerėzore pėrbėn rast tė papėrsėritshėm pėr kulturėn e sotme letrare dhe kėtė e vėrteton mė sė  miri Simpoziumi  Internacional “Muza poetike “Pegasi 2009”

Me kėtė rast do citoj njė ekstrakt tė shkurtėr, i cili sintetizon peisazhin me madhėshtinė e forcės krijuese, harmonikėn poetike me magjinė e natyrės Guri Qytetit (Stone of Town).

Pragu i gurtė, i qytetit tim

Larė  nga dallgėt, valė, turfullim,

Ballkon i ngritur, gjer nė shenjtėrim

Shquan mbi retė, tutje pėshtjellim.

 

Me feksjen e dritės, si nė njė rrėfim,

Zgjat duart qė teren, herėt nė agim,

Pėr tokėn dhe qiellin falje pa pushim,

Pėr jetėt qė flasin: Ja Pėrmeti ynė.

 

Sė fundi mendoj se “Korsi e hapur“ ėshtė pikėnisje e atributeve dhe prurjeve tė qindra poetėve, tė cilėt pėrbrenda mendimit tėyre kanė nisur dukshėm dhe bindshėm shkėmbimin universal tė mendimit letrar mbarėkombėatr.





2. Vėshgim bazues reflektiv nė  lindjen e “Antologjisė sė poetėve italianė”

                Sinan Vaka W.P.S

Jam i  sigurt, se ēdo pėrkthyes e ka tė qartė qė vjershėrimi qėndron nė njė formė tė organizuar tė  ligjėratės dhe kjo e fundit nga ajo ēfarė komunikon, ndėrsa poezia ėshtė njė kualitet i kėsaj ligjerate nė tėrėsinė e saj(formė dhe brendi), njė  rezultat  kulturor brenda potencialit artistik tė autorit.

Pikėrisht, kjo parantezė  rikujton  pėr vėshtirėsinė  e madhe nė riprodhimin ne pėrkthim tė  lėndės ekspresive qė derivon prej metrikės origjinale. E gjitha  kjo do tė thotė se, duhet para sė gjithash, studim analitik i strukturės poetike dhe gjetja  me efikasitet e instrumentave me  tė cilat mund te realizohet pėrkthimi. Pra,  kthehet domosdoshmėri mėsimi  i gjithėhershėm  se vlera  e parė  e kėsaj pune ngelet filologjikja, besnikėria ndaj tekstit. Nė veprat me vargje tė rimuara ėshtė shumė e mundshme qė njė mbiemėr i caktuar futet nė ndėrthurrje prej poetit, shpesh pėr arsye ritmiko-metri-ke ose per rimė. Duke  e  hequr, lexuesi  nuk privohet aspak, pėr sa pėrmban kuptimi origjinal i tekstit dhe nė mjaft raste mund tė pėrftohet pėrkthim  i hijshėm.

Edhe  nė vėzhgimin tim  reflektiv, nė hyrje tė antologjisė, kam nėnvizuar me forcė  se, barasvleftėshmėritė   leksikore e kuptimore tė pėrshtatura me specifikat e gjuhės shqipe, hulumutimet e figurave retorike e stilistikore, lojėrat  analogjike, dritėhijet brenda thellėsive tė vargėzimit, qė venė nė dukje harmoninė dhe tingujt, tė mbajnė nė ankth.

Duke vėrejtur  me kujdes atė ēfarė citova me lart, pashmangėshmėrisht mendimi pikėzohet  nė opsionin e qartė  se nė dualizmin ligjėratė - poezi, ngelet kjo e fundit, pra poezia  objekti    paracakton  frutin letrar; tek e fundit sekreti  i njohjes sė gjuhės sė autorit, patjetėr qė ėshtė ai universi mbi tė cilin  qėndrojnė tejkqyrėsit  nė vėzhgim. Pėrsėri lind pyetja:” Sa ėshtė e mundur t’i qendrohet besnik origjinalit?”

Le ta rikthejme pyetjen nė materializim konkret.

Struktura e gjuhės, forma, gjinia ėshtė krejtėsisht e dallueshme dhe spe cifike  te autorėt e seleksionuar tė njė antologjie, pėr arsye tė kronologjizimit tė rrymave,  shkollave  dhe, pėr mė tepėr tė stileve, qė ngėrthejnė nė vetvete. Janė  epoka historike,  qė kėrkojnė kujdes nė tendenciozitetin e tyre filozofik dhe mentalitetin kohor. Pėrpos kėsaj, dukuritė e veēanta qė karakterizojnė penėn  e  njė Pascoli apo Montaleje, nė rastin tim konkret, nuk mund tė jenė kafshata qė lehtėsisht mund  tė kapėrcehen; qėndron mbi gjithēka primare sensibilizimi pėr tė mos abuzuar me tė pacėnueshmen.

 Ky kėshillim ėshtė i natyrshėm, sepse pėrfshin impenjimin absolut dhe tė pakeqkuptueshėm.Mjeshtėria e pėrkthimit, pa dyshim frymėzohet  nga pasionet mė  tė thella teknike, ta krahasojmė me piktorin,  qė riprodhon tė njėjtat tema dhe sentimente. Rezultati ėshtė njė kthim i koloreve dhe i atmosferės, njė reduktim i largėsisė midis origjinalit dhe kopjes, e pėrkthyer mė saktė, njė shqetėsim nė venėn poetike tė autorit pėrkthyes. Fisnikėria e formave, magjepsja e ndijimeve tė holla, pikėllimi muzikal, ngjizja e njė botė tėrheqėse deri nė mashtrim simpatish, kėrkojnė pashmangshmėrisht periudhėn e vet reflektive, njohjen e vlerės intelektuale dhe erudicionale tė vetvetes e, mbi tė gjitha, njė  edukacion  letrar  tradicional dhe modern“.

 Poezia ka shpeshherė privilegjin e perceptimit tė nuancave edhe mė tė skajshme tė shpirtit human; pėrkthimi mundėsinė  e  zgjidhjes sė kėtij rebusi letrar dhe transmetimin  emocional nga njė popull te tjetri.      

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 


 

 

 


NADIA-CELLA POP (ROMANIA)

ABOUT “A SEAT IN HEAVENS”

By Kristaq F. Shabani

Kristaq Shabani’s poems reveal, in the first place, a creator with a powerful involvement in the perception of reality, which is mirrored selected. The excerpts that make the main contents of the poet’s message bear no plenty of imagery, so, the reader has the opportunity of a personal analysis,  a different one, due to the perception, interpretation and scope.

The author is always ready to oscillate between accord and dissension, when he writes about some atitudes of a personality, B. Clinton, he avoids the clarity of speech using obscure, contradictory and challenging terms. This way, we can remark his posibility to migrate, very easy, between an idea and the chosen mode of expression.

Kristaq F. Shabani speaks to a public attendance which have a very rich stylistic relief, which is powered by the poet himself.

Kristaq Shabani’s poetry can be accounted due to its modernism sometimes a hermetic one, just like experimental poetry that awaits the effect of its linguistic journey.

“The world plays hide-and-seek with itself./ From its womb new creatures/ Who among them will be are born…/IT’S JOVE OF TOMORROW?...”

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

«Ne vijmė nga shekulli XX»

 

nga Lumo Kolleshi W.P.S

Sekretar i pėrgjithshėm i Lidhjes sė Krijuesve “PEGASI“ Albania

 

(Pėrsiatje pėr poezinė bashkėkohore botėrore)

 

Daltėn e shpirtit njerėzor, poezinė, poetėt nuk e kanė lėnė kurrė tė vjetėrohet. Shekulli XX prej nga vijmė tė gjithė ne, kėtė gjini kaq te vjetėr sa dhe vetė njerėzimi, por njekohėsisht dhe kaq tė freskėt sa uji i burimeve, e vuri nė krye tė procesit letrar. Po i referohem njė vargu tė Tomas Eliotit nga “Katėr kuartetet“: “Ēdo frazė ėshtė njė fund dhe njė fillim“ dhe brenda kėtij vargu mund tė gjesh natyrshėm atė lidhėsi tė pėrjetshme midis trashgimnisė dhe bashkėkohėsisė nė poezi“.

Reformimi mė i madh i fillimshekullit tė kaluar pėr poezinė erdhi me simbolizmin, por pėrkimet e mistershme midis fjalės e muzikės pėr tė depėrtuar nė esencėn e poezisė sė kulluar, do tė bėheshin edhe mė tė mistershme prej gjakut tė Sharl Pegit dhe Gijom Apolinerit. Prej kėtij gjaku duket se Tristan Cara do tė ngrinte e  kryesonte dadaizmin qė do tė kėrkonte shkallmimin e degradimit moral dhe politik tė Evropės sė kohės sė vet pėr tė sjellė triumfin e racionales nė artin poetik. Njė vazhdimėsi proteste, por mė e thellė nė sondėn e vet, kundėr gjithēkaje qė shtyp individin, vjen e pėrvijohet  me surealizmin e Andre Bretonit, Lui Aragonit dhe Pol Eluarit. Gjithsesi nėn ndikimin e dyfishtė tė simbolizmit nga njėra anė dhe tė surealizmit nga ana tjetėr do tė pėrshkallėzohej shkolla poetike e hermetizmit me tre pėrfaqėsuesit mė tė mėdhenj tė poezisė italiane: Euxhenio Montale, Xhuzepe Ungareti dhe Salvatore Kuazimodo pėr t’i sjellė poezisė elitare fillin e artė tė lirikės.

Do tė ishte ky fond reformues poetik nė kornizat e para tė shekullit XX qė do tė sillte njė shpėrthim tė tė njė poezie tė vėrtetė nė botė me emra tė mėdhenj, si: Ėlliam Batler Jits, Rainer Maria Rikle, Vladimir Majakovski, Erza Paund, Tomas Eliot, Pablo Neruda, Ana Ahmatova, Oktavio Paz e shumė tė tjerė.

Pas Luftės sė Dytė Botėrorė poezia do tė endej nė dy drejtime eksperimentale dhe brenda kornizave tė kėsaj bote me luftėn e saj tė ftohtė pėrvėluese, nė perėndim do tė bėnte pėrpjekjet e saj pėr tė depėrtuar sa mė thellė brenda tė fshehtave tė shpirtit tė  lirė tė njeriut, ndėrsa nė lindje ajo do tė bėhej njė shtojcė e vet ideologjisė qė do ta thante lėngun e lirisė sė shpirtit tė individit dhe do ta kornizonte kėtė njeri brenda njė deformimi tė plotė. Edhe brenda kėtij eksperimenti nuk do tė mungonin zėrat ndryshe herė nė formėn e shpallur tė disidencės letrare, herė me petkun hermetik pėr tė thėnė tė ndaluarėn dhe tė palejuarėn.

Me njė trashgimni tė tillė poetike  paraqitet bota deri nė momentin e rėnies sė murit tė Berlinit dhe fundi i shekullit, bashkė me agimin e shekullit tė ri, nė vendet e lindjes filloi tė frynte njė erė e re, njė erė, e cila edhe sot po manifestohet me shpalosje energjish tė ndrydhura tė shpirtit poetik nė forma nga mė interesantet, nė pėrpjekje pėr tė rigjetur kohėn e humbur.

Me gjithė pamundėsinė dhe vėshtirėsitė reale pėr ta jetuar procesin poetik nė tė gjithė tingujt dhe ngjyrat e ēdo poeti bashkėkohor, nė kėtė botė qė sa vjen e zvogėlohet, kur dhe vet poezia ėshtė nė proces dhe nė kėrkim tė vetvetes, nė njė kohė kur maturimi i shumė poetėve dhe shkollėzave poetike nuk ėshtė plotėsuar, tė ndodh krejt natyrshėm si me ndeshjen e njė ajzbergu tė krijuar kėtė radhė jo nga akullnajat, por nga vetė poetėt. Tėrheqja e pėrfundimeve pėr njė proces nė verefikim bėhet edhe mė e vėshtirė, por edhe kėtu mund tė hedhim njė hap pėr tė pėrvijuar disa drejtime qė ndjek poezia e sotme. Si njė prirje tė pėrgjithshme tė poezisė sot nė botė do veēonim kėrkimimin pėr tė depėrtuar sa mė thellė ne skutat e shpirtit tė njeriut dhe pėr kėtė  format e shprehjes poetike  herė hermetizohen dhe herė ēlirohen nga skemat dhe nga tipikja e shkollave tė pėrvijuara mė parė. Kėrkimi i formave tė reja dhe ndėrthurja e tyre nė njė tė vetme  pėrmes njė bashkėjetese paqėsore tė kėtyre formave, duket si njė prirje tjetėr e kėtij procesi. Rendja drejt ndėrthurjes se mitologjisė me realitetin tė cilin jetojmė, do tė ishte njė drejtim i lakmuar pėr shumė e shumė poetė tė kohės sonė. Rizgjimi i hajkut dhe rendja drejt njė poezie proverbiale qė kėrkon tė lidhė shpirtin e lirė me vet natyrėn, ėshtė kthyer nė njė tendencė e lakmueshme pėr shumė zėra poetikė kudo nė botė, pėr tė mos mbetur vetėm te Basho.

Pa dashur tė bėj rolin e pėrzgjedhėsit dhe brenda mirėkuptimit, do tė desha tė pėrmendja disa nga emrat qė i prijnė poezisė sė sotme bashkėkohore botėrore: Terensinka Pereira, Presidente e I.W.A, Rozmari C.Wilkinson dhe Florentin Smarandache, Beniamin Yzon USA, Nadia Cella Pop Rumani, Paulo Concalves Pereira Brazil, Benard M.Jackson Angli, Dejan Bogojeviē Serbi, Domeniko Defeliēe, Flavia Lepre, Sandrro Alegrini dhe Anna Vetura Itali, Panajota Zaloni, Dinos Kubatis, Dimitrios Kraniotis, Zaharrulla Gaitanaki, Jorgo Hronas, Vasili Kalahani Greqi, Maurus Yong Francė etj.

Si Sekretar i pėrgjithshėm i Lidhjes “Pegasi” Albania, do tė kisha nderin tė pėrmendja kontribiutin e madh nė bashkėkohėsinė e poezisė tė poetėve tė kėsaj Lidhje tė kryesuar nga poetėt Kristaq F. Shabani, Mimoza Ahmeti, Anton Papleka, Petro Dudi, DinoĒiēo, Enrieta Sina, Kadrush Radogoshi, Kalosh Ēeliku, Nasip Sopaj, Iljaz Bobaj, Dashnor Selimi  Anton Gojēaj, Lulzim Logu, Tasi Proko, Dhimitėr Miti, Lumo Kolleshi, Sinan Vaka, Agron Shele, Mirela Dudi, Majlinda Rama, Almona Bajrami, Flora Kastrati, Hasije Selishta, Muharrem Kurti, Izet Ēulli e shumė tė tjerė.

Ju faleminderit

 

 

 

 

 

 

 


 

 

USA  “The Paradoxist Distich Theory”

 

By Prof, Florentin Smarandache

University of New Mexico, Gallup, NM 87301, USA

E mban materialin Altin Dova , pedagog, pėrkthyes

 

The PARADOXIST DISTICH consists of two verses, antithetic to each other, but which together amalgamate in a whole defining (or making connection with) the title.

 

Commonly, the second verse negates the first, containing therefore an antonymic/antagonistic notion/collocation or opposite idea. The making of the distich: Take a dictionary of phrases and linguistic expressions, proverbs, sayings, teachings, aphorisms, riddles, adages, maxims, quips, or famous sayings of well-known personalities, and contradict them without pity, shear them! Or take a dictionary of antonyms, and another of synonyms and joggle with contradictory notions/collocation/phrases - homogenizing heterogenic elements; choose also an adequate title and you enter in Paradoxism. The School of Paradoxist Literature, which evolved around 1980s, continues through these bi-verses closed in a new lyric exact formula, but with an opening to essence. For this kind of procedural poems one can elaborate mathematical algorithms and implement them in a computer: but, it is preferable a machine with … soul!

 

            Characteristics:

 

The whole paradoxist distich should be as a geometric unitary parabola, hyperbola, ellipse at the borders between art, philosophy, rebus, and mathematics – which exist in complementariness; and to contain:  Antitheses, antinomies, antagonisms, antiphrases, paraphrases, contrary metaphors, polarizations; paradoxes at the semantic level: ideate, social, political, theological, linguistic, psychological, philosophical, and even scientific; exactly this paradox provides the savory to the whole; from here the beauty of the writing, the flavor of the small metaphor fluttering its twined wings; pseudo-paradoxes here and there; preposterous character, against an obsolete academism  and behind the times traditionalism (Al. Lungu genus); the oxymoronic replication / fusion / juxtaposition of jargons, linguistic expressions,  patterns, archetypes, schemes, blueprints, classic stencils; the finding of (molding/embodying in) creation formulae and anti-formulae; counter – poems;  antithetic epigram styles; parodies of phrases and linguistic expressions, proverbs, sayings, aphorisms, adages, assessments, (petrified, and not only) language clichés, grammatical structures, phraseologies by: alterations of sense to 45 or 90 degrees; in the opposite sense, against (at 180 degrees); the figurative interpreted strictly speaking, and vice versa (breach of all conventions); paraphrases for the purpose of refreshing the dead patterns; or in metaphorical nonsense, exaggerated, parabolic (reduction enlarged, like at a microscope, penetrating in the infinitesimal of the small worlds, concentrated); idiosyncrasies at contradictions, incongruences, divergences, deformations, alterations,  distortions, mystifications,  poetic mock-ups and anti/non-poetics; text, para-text, anti-text, inter-text, non-text with paradoxist modulations (sublanguage, over-language, meta-language); inspired / chiseled folklore: quips,  wisecracks, jokes (from cartoon characters and shows (Bulć, Itzic and Ştrul)); or juggled with the homonyms’ ambiguity (multi-sense); some paradoxes became common places, metaphors, they are traditionalized – although initially they encountered resistance, they were rejected; that’s the fait  accompli of any paradox!

The paradoxist distiches should be: diagrammatic; providing some knowledge; philosophical quintessence; brilliant imagination; witty words, memorable, soothing your soul; few words; non multa, sed multum : maximizing the minimum, minimizing the maximum – these days, when people read less, we need concise writings;  with diversity of topics, notional spheres, paradoxist poetic equations; put it bluntly, openly, funny, cleverly (if we use the scalpel  for the lyric’s surgery); when read, the verses should glide; at least one interior rhythm (even rhyme) for a plus of harmony (in this apparent disharmony); the metric structure of the two verses is randomly selected; the phrases show some special sweetness;  attention at the poem division; playful in time and contra-time, caesura and anti-caesura;  having a title, the poem is integrated, rounds off, becomes an entity; the title, short and comprehensive, should contain the key of the poetics’ corpus (the referred to and referring to it) a sort of definitions for lyric rebuses: based on anti-theses, and utilizing bi-verses that define the title; do not interpret the paradoxist distiches as simple witticisms, but meanings of meaningless (deeperly going to the substance, to the kernel), other times even meaningless of meanings (simplistic impressions, after superficial lecture,  that the material is understood profoundly); of an organic eclecticism. This volume is untranslatable, but adaptable to other language’s clichés.

Historical considerations:

I discovered the Paradoxism, I did not invent it. It existed before … paradoxists.

The popular wisdom, and a part of the cultured creation, fit closely on the classical paradoxist mould; with this purpose, let see the following examples: beginning with the antique Greeks, through Plato (who puts in Protagoras’ mouth): Everybody / Teaches everybody; or our Roman ancestors: Festina/ Lente  (Rush /  Slowly); continuing with old Romanian aphorisms: Stay curved / and think straight (C. Negruzzi, <Pīcală şi Tīndală>, fragment, 1840);  how did Voltaire say? The rules in art are made /  To be ignored; and then?! Baudelaire with “Les fleurs du mal”; Eminescu about a virgin: Willing/ Unwilling

passing by Caragiale, with his: Clean  /  Dirty -the jocular Arghezi from Oltenia: We say something / And smoke something else! (observe the transparent allusion) but also his poems from “Flori de mucigai” (“Mold’s flowers”); the political paradox: for example

The more some want to put Marshal Antonescu down, even more do the opposite camp glorifying him – it is like using a scale: when a pan is too low, you feel adding more weight on the opposite pan to establish the equilibrium; it is a psychological process. The same, during a game between two teams for which you don’t have any preference, you tend to be supportive of the team that has less chances to win;  (+ and - should balance each other); therefore, we can make the affirmation that 

“Ion Antonescu fell  /  Rising” - therefore, their effort to destroy him, in fact helped the rise of his popularity; it is the action of the Opposite Effect, plus the Equilibrium Law; and vice versa; excessive ovations  produce converse reactions: He, the favored of  the regime “ The poet Mihai Beniuc ascending  /  He failed”; unanimity (positive or negative) does not exist; -About the Stalinist bureaucracy: Two people shovel  / Three people  report; Grigore Moisil’s irony : ION BARBU:  Is the biggest mathematician  /  amongst poets, - And the biggest poet  /  amongst mathematicians! (Which, unfortunately-fortunately, applies to me as well?); -similarly, Alberto Caeiro, a.k.a. Fernando Pessoa: The unique secret sense of things Is that these don’t hold any secret sense;  -and more recent, a social paradox “The power / of the powerless” essay of Vaclav Havel, who from a dissident (without any power), becomes President (with the highest power) in the past Czechoslovakia, implementing a democratic country, which in turn tears itself apart : -O. Paler in “Flacćra” (“The Flame”) publication: SPECIALIZATION means To know more and more  /  about less and less, Until you’ll know everything  /  about nothing! -the economic paradox: Countries that produce too much  /  which they don’t consume And consume a lot  /  from what they don’t produce (Roger Garaudy, 1997);

- Caracal  “shockers”: a) Prison  /  on the Liberty street! b) Cemetery /  on the Resurrection street! c) Robbery  /  at the Police Station! d) Fire  /  at the Fire Station! -Playful talk, in contrary sense: I do you a favor;  /  Do you get upset? (Well, obviously not!);

- Or proverbs, maxims, sayings, witticisms, often used contemporaneous reflections:The lazybones  /    Runs around  more Let’s go at work to work; /  God help us not to find work! He laughs  /  Of distress!

Take it away from me /  Otherwise I take him out/Taking a deaf dog /   To hunting /Catch the blind, /  Tear his eyes out/Whip the saddle  /  To attention the mare!/When two argue /  The third wins/Let be a wolf  /  Eaten by a sheep!/ The man who doesn’t serve /Will not become a boss /You drink his money away  /  And he drinks your money away/ Making strong knots,  /  Requires time to undo /Your have hope  /  Like the beardless for the beard/ Penny wise  /  And pound foolish

(I. C. Hinţescu, “Proverbele romānilor”, (“Romanian’s Proverbs”), Edition in care of  Constantin Negreanu and Ion Bratu, Forward by I. C. Chiţimia, Facla Publishing House, Timişoara, 1985) (reverse interpretations);

- And the English proverb: A glass is half full  /  Or half empty, therefore any thing can be positive and negative; it depends of your angle of interpretation – this principle is used by propagandists; From the Newspapers’ big headlines (or even from books’ titles from bookstores, or references in a library), which, if in their contents contain a paradox, they become more inciting and shocking when read [see the predilection of many writers in using antinomies in order to surprise (or attract) the public];

-Even at football, the coach advising his players: The best defense  /  Is the attack –  Without being a paradox, but a tactic, a reality;

-Extending to  the American Murphy’s laws of a bitter humor: The probability that a slice of bread will fall on its spread face is greater than that of falling on its non-spread face(!)

-And in Calculus there exists, somehow paradoxist (but, however, non paradoxical!)  Sup inf (M) is the dual of inf sup (M),

which means the largest from the smallest, and the smallest from the largest, respectively.

Great, isn’t it?

-Or the upside-down “drunk’s song”: From the drunk  /  tavern I’m coming,

On the fence I walk  /  the road holding.

With the dogs / I hit the stones/ And am friend  /  with foe abalones!/

-And the following three semi-paradoxist verses:/Who knows how a thing is done, does it!

Who doesn’t know,  teaches others how to do it! And who doesn’t know how to do it nor to teach others, leads!! (applicable to previous party’s secretaries, cultural guides, and not only);  

-During the dictatorship:

Art. 1. The boss is right. Art. 2. The boss is always right. Art. 3. When the boss is not right, it is applicable Art. 1 or Art. 2;

-Or from the jokes whispered sometime in various corners,

CEAUŞESCU ERA

The pessimist: Worst that this is not possible. The optimist:  No, it is possible (!)

(and, indeed, the transition period proves to be much more difficult) which jokes intellectually sweetening those black years;

-Plus the famous popular <tops> (synonym: like jokes, gags, with semi-absurd nuances, but nevertheless of a very... plastic logic!)

THE STUPIDITY TOP: To believe that your mother in law Is virgin!

or

            THE SWIMMING TOP: To swim with one hand, and with the other To move your legs (!)

or

                        THE HEN’S TOP: The hen’s legs are similarly parallel, Especially the left one (!!)

(the second line tops all).

And many others, under the reader’s eye and at listener’s ear.

Types of Paradoxist distiches

1. Clichés paraphrased:  “The right man  /  In the wrong place” = OFFENDER

2.Parodies:  the popular proverb <Talking about the wolf / And the wolf is at the door> becomes, through ironic substitution, “Talking about the wolf / And the pig is at the door (!)” = COINCIDENCE;
3. Reversed formulae: “Any exception  /  Admits rules” (instead of <Any rule / admits exceptions>);
4. Double negation  which means affirmation: “War  /  Against  war” = PEACE;
5. Double affirmation,  which means negation, strange no? “The sanctification / Of saints” = ORDINATION, that is, the saints have their sins, therefore they are not saints;
6. -Turn around on false tracks: “With one eye of glass, / And the other of cat!” (You think of a being, but in fact is) = THE MOTORCYCLE;
7.                  Hyperboles (exaggeratedly): “Out of four workers / Five are bosses” = BUREAUCRACY;
8.                  With nuance changeable from the title: “She was virgin /  twice”  =

a.serious (biblical): VIRGIN MARY; b. or joking: PROSTITUTE;

9. Epigrammatic:

TO SOMEONE WHO LIKES MEETINGS = “Let him meet  /  With himself”;

 

10.  Pseudo-paradoxes: “Non-guilty ones/Indicted ones” = INNOCENTS “Motivation /  Of no motivation” =  NEGLECT;
11.  Tautologies: “Close to/Close” = PROXIMITY “Beyond/ The beyond”  = EXTREME FAR AWAY “City/Of cities” = METROPOLIS   “Dipper  /  Than deep” = BOTTOM “ How friendly  /  Are our friends? = VIGILANCE; Redundant: “Do we go  /  Or we don’t stay?”  = WHERE“Are you sleeping, /  Or you did not wake?”  = CUCKOO CLOCK
12.  Based on pleonasms:

“He invents something / Already invented” = PLAGIARIST  Public transportation cashier: “Advance / Forward!”;

13.  or on anti-pleonasms: THE TRAVELERS: “No, we advance / Backwards!“;
14.  Substitution of the attribute in collocations  (using mockery, ridicule, and contra-sense): <Lame of a leg>, which is trivial collocation, and which becomes by substitution: “ Blind  /  Of a leg” = LAMELY (and so it becomes more interesting);
15.  Substitution of the complement in collocations

[pedaling on a metamorphic nonsense (not absurd), exaggerating the collocation into surrealist direction) :  <With the socks broken at the ankle>, which is a common expression, becomes after substitution: “With the broken socks /  On your rear!” = RAGGED (good-humor);

 

16.  Permutation of various parts of the whole: <Becomes devil’s brother  /  Until crosses the lake> “Becomes lake’s brother / Until the devil goes away” = PUDDLE; <Don’t put the hand / Where your pot doesn’t simmer> has variants: “Don’t put the pot  /  Where your hand doesn’t simmer”, or “Your pot doesn’t simmer / Where you don’t put the hand” = ATTEMPT;

What are the ‘original’ forms of the following expression’s permutations?

“The hammer  /  Praises the gipsy” “Eye to eye  /  Don’t pull the vultures”

“Beat the hot  /  While is iron” “The cat with mice  /  Does not catch bell”

“Good dog  /  In a cheese sack” “Behind the heroes  /  Many wars turn up”

“Don’t get broken  /  That you stretch” “Same hat  /  With other Maria”

„The trunk doesn’t jump far of  /  Its chips” “Drop stupid pear  /  In the sapless mouth”

“The gift of teeth  /  Is not looked up in horse” ? Find a corresponding title for each of these 11 paradoxist distiches;

 

The negation of the clichés  (that would produce antitheses): <Accept  /  What you’re given> becomes “Accept / What you don’t get = NONCONFORMIST;     <Let me alone  /  To let you alone>  becomes “Let me  /  Not to let you”  = REVENGE MAN; analogous   “ The deaf hears  /  But  doesn’t  match them up” = CONFUSION;
17.  Antonymization  (substantively, adjectively, etc.): <Sweet as / honey> becomes “Sweet as /  The gall” = BITTER (alcoholic beverage), and “Bitter as  /  The honey” = SUGAR SYRUP;

 

18.  Fable against the grain: AND THEY HAD A DAUGHTER SO BEAUTIFUL… //   “That you could look at her /  But at  sun not”! (<sun> and <her> have been transposed);
19.  Change in grammatical category (preserving substitutions’ homonymy):  IN NEED //“The good friend  /  Hardly is detected”

(Adverbial of place <in need> is changed in adverbial of manner  <hardly> using a phonetic substitution), and vice versa: HARDLY //    “The good friend / In need is known”;

 

20.  Epistolary  or colloquia style:  DEAR TEACHER, // “The child knows to read / But doesn’t know the alphabet” observe the aberration):
21.  Puzzles

“He looks at you /  Without seeing you” = (Who?  THE MOLE, because does not have eyes; or THE BLIND);

 

22.  Metaphors: “I affably bathe in the nightly / light of your ebony locks of hair” = LOVE;
23.  Philosophical: PARSIFAL (Greek):  “He didn’t know  / That he knew”;
24.  Distiches – translations: VOLENS NOLENS   = “Willy  /  Nilly”;
25.  Pure scientific definitions Superior form  /  Of inferior species” = AMEBA;

26.  Homonymic puzzles (rebus) “More sea than the  /  Sea”  = THE OCEAN;

 

27.  Distiches of dual verses: “The science of religion /  Or the religion of science” = THEOLOGY
28.  Paradoxist poems-collage: Violent images, collected from the press or mass media, which alternate discordantly one to each other (volume in work);
29.  Semi-collage poems: Collages + contradictory original creations (volume in work);
30.  The majority of distiches can be generalized: “To see what  /  Others don’t see” = PERSPICACIOUS(I)

“To hear what  /  Others don’t hear” = PERSPICACIOUS (II)  

Expanding we have

“{Predicate} what  /  Others don’t {Predicate};

Analogous UNDER QUESTION MARK:

“How free  / Is the free press?

Where <free> and <press> could be substituted by {attributes}, and {subjects} respectively;

Snapped (entrapped) in creationist formulae: Let   <S(N)>            a noun at nominative, <S(G)>a noun at genitive, <S(A)>            an adjectival noun, <A>an adjective, <V>a verb, <Adv>  an adverb, <Adv/A> an adjectival adverb, <V/S> a substantivized verb, <Non-S>the antonym of the noun S, <Non-A>     the antonym of the adjective  A<Non-Adv>the antonym of the adverb  Adv <Non-V>the negation of the verb V, {plus the  connection particles (prepositions, conjunctions, etc.) modified accordingly}.

31.              Here are some categories: a) <S(N)>  /  <S(G)> “The critique  /  Of the criticism” = EXEGETICS b) <S>  /  <S/A> “An occasion  /  Occasionally”  = MISHAP c) <S>   /  <Non-S> “Adhesion  /   To no adhesions” = LIBERTINISM  “Any known / Has an unknown” = THE EQUATION d) <V>  / <Non-V/S>“It represents / The non-representing” = INSIGNIFICANT And vice versa
e) <Adv>  /  <Non-Adv/A> “Serious in /  His non-seriousness” = FUNNY “Honestly / He is a non-serious individual” = SINCERITY formulae which should be invented by active (no passive) readers

…?....?...?...

32.  Pairs of dual distiches: Defining the same notion (title):
“Anarchical / Melody”  = JAZZ (I) and “Melodious /  Anarchy” = JAZZ (II) or different  notions: “Professional /  Amateur” = DILETTANTE “Amateur  /  Professional” = PASSIONATE;
33.  Double paradox: “Anarchical melody  /  Or  melodious anarchy”   = JAZZ “The sense has a nonsense, /  And the nonsense has a  sense” = THE ESSENCE OF PARADOXISM (Sometimes is done by combining two dual distiches);
34.  Double semi-paradox: “Renowned geologist amongst physicists,
And physicist amongst  geologists”  = GEOPHYSICIST  (Sometimes is done by combining two semi-paradoxist distiches);
35.  Novel of paradoxist distiches (concatenated): with antagonist chapters; Example:  PERPLEXING YOU!

 

FIRST CHAPTER

 

&1 Where there is wisdom/The stupidity also nests

&2 Intelligent people, geniuses, /Sometimes make childish errors

&3 They complicate to no purpose /Simple things

&4 In a coherence/Very incoherent

&5 Their international recognition/Becomes unrecognizable/

 

S E C O N D  C H A P T E R

&1 Where there is enough stupidity /Occasionally, the wisdom nests

&2 Mentally reduced men, anonymous,/ Occasionally come up with superb assertions

&3 They usefully simplify/ Complex things

&4. In an incoherence /Very coherent.

&5 Their international non- recognition/ Becomes recognizable

EPILOG

 

Any exception

Admits rules

The literary currents are a form and re-form of reply to the world, in this end of the second millennium of science and technology, when we witness an electronic revolution, an informational revolution, World Wide Web, <The Internet>, when the poetry is dead, therefore the poetry is not dead – and new formulae of expression need to be invented.

And this is not a non-sense; instead it is a lyric adaptation to the anti-lyric, when the art is a non-art itself… Introducing species of poetry with a novel fixed form, the paradoxism captures a new way (in fact very old!) of representation.

The paradoxism, spread at international level, is present also on the internet.

Please visit the following URLs:

http://www.gallup.unm.edu/~smarandache/a/Paradoxism.htm

and a Digital Library of Arts and Letters in many languages: http://www.gallup.unm.edu/~smarandache/eBooksLiterature.htm

 

 

 

ΟΜΙΛΙΑ – ΗΛΙΑΣ ΣΙΜΟΠΟΥΛΟΣ

Msr. ΑΡΤΕΜΙΣ ΒΑΖΙΡΓΙΑΝΤΖΙΚΗ

 

Η ποίηση του Ηλία Σιμόπουλου μας μεταφέρει μέσα από ευδιάκριτα μονοπάτια, στις ακρώρειες των τόπων των παιδικών μας χρόνων.

Στο στόμα μας έχουμε ακόμα τη γεύση από τα μαρμάρινα σκαλοπάτια της αυλής μας. Της αυλής με τα ολοπόρφυρα τριαντάφυλλα. Είναι πρωί Κυριακής. Το φως διαχέεται σε απέραντους ιριδισμούς.

Καθώς χτυπούν οι καμπάνες του Αη Σπυρίδωνα, επιβιβαζόμαστε σ’ ένα πολύχρωμο αερόστατο. Μ’ ένα μεγάλο παγωτό φράουλα στο χέρι, έχουμε αφεθεί να ταξιδεύουμε σε μια άχρονη πορεία μέσα στα πολυσύμπαντα.

Ο ήχος από τις καμπάνες σβήνει σιγά σιγά. Αιωρούμαστε τώρα πάνω από πυκνά δάση, διακρίνουμε ποταμάκια να περνούν ανάμεσα στις καλαμιές.

Το αυτί μας κατακλύζεται από εξαίσιες συναυλίες βιολιών, τιτιβίσματα χελιδονιών, λικνίσματα φυκιών, θροϊσματα φύλλων και το μουρμουρητό των νέων σπόρων κάτω από τη γη.

Το βλέμμα μας ακολουθεί τη γραμμή του ορίζοντα πάνω από μια ήρεμη γαλανή θάλασσα.

Μερικές αναταράξεις ξαφνικά, και ο στρατηλάτης άνεμος μας προσγειώνει σε μια αιματηρή πραγματικότητα. Οπλισμένοι με τα σπαθιά του λόγου αγωνιζόμαστε με τη βοήθεια των γενναίων νεκρών που είναι πάντα στους τροχούς.

Οι θυσίες μας δεν πάνε χαμένες.

Την επόμενη μέρα, περίλαμπρος ο ήλιος ανατέλλει και πάλι. Βρισκόμαστε στην εποχή της συνειδητότητας.

Απογειωνόμαστε και κατά την ανάλαφρή μας εναιώρηση, ο περιπλανώμενος άγγελος μας περισυλλέγει με τις φτερούγες του. Μας δίνει οδηγίες και μας κερνά μυριάδες δροσερές λέξεις.

Τις φυλάμε σαν φυλαχτό. Μ’ αυτές φτιάχνουμε ποιήματα. Έχουν τη μυρωδιά του θυμαριού, της ανθισμένης νεραντζιάς, του νοτισμένου χώματος και της αλμύρας.

Με τα ποιήματα φτιάξαμε δυο χιλιάδες χρώματα. Της ανατολής, της δύσης. Των εποχών. Του φωταγωγημένου ουρανού τη νύχτα. Με τη βοήθεια του ανέμου σηκώσαμε την άγκυρα γι’ ατρόμητα ταξίδια. Με το τελευταίο σφύριγμα του πλοίου, εκεί στην προκυμαία, οι ζωγραφιές μας πήραν υπόσταση.

Ας υποκλιθούμε μπροστά στη μεγαλειώδη ποίηση του Ηλία Σιμόπουλου. Την ποίηση των εικόνων, την ποίηση των χρωμάτων, την ποίηση των αγωνιστών της καθημερινής πραγματικότητας. Ας αγωνιστούμε, ο καθένας τον προσωπικό του αγώνα. Με χαρά. Ας πάρουμε ένας δυναμίτη από χαρά, όπως λέει ο ποιητής. Να ανατινάξουμε την πίκρα όλου του κόσμου!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

ME POEZINĖ TONĖ DYMIJĖNGJYRĖSHE  LE TĖ HEDHIM NĖ ERĖ GJITHĖ HIDHĖRIMIN E BOTĖS

 

I fokosuar poeti  Ilia Simopullos

 

Pėrgatitur nga Artemis Vazirjadziki, poete

 

Poezia e Ilia Simopullos fanitet plotėsisht nėpėrmjet monopateve tė dallueshme nė vendet e largėta tė viteve tona fėminore. Nė tė shprehurėn tonė kemi ende shijen nga “shkallėt prej mermeri”  tė oborrit tonė, tė oborrit me trėndafilė tė skuqur. Ėshtė mėngjesi i ditės me diell. Dita depertohet nė xixėllimat e pafundme, siē bien kambanat e Shėn Spiridhonit duke u futur nė njė “aerostat” shumėngjyrėsh. Me njė akullore tė madhe prej luleshtrydhe nė dorė jemi lėnė tė udhėtojmė….  Pa kohė nė njė…. brenda nė hapėsira tė mėdha, tė shumta. Jehona nga kambanat shuhet avash- avash. Tundemi tani mbi pyje tė  dėndur dallgė lumenjsh tė vegjėl qė kalojnė nėpėrmjet…… Dhe veshi ynė po mbushet nga ”koncertet e shumta tė violinave tė mrekullueshme, cicėrimat e dallėndysheve, fikuset e detit tė shkundura, zhurmimet e dobėta tė gjetheve dhe murmuritjet e farave tė reja, ndjejnė kohė. Syri ngrė vėshtrimin dhe ky vazhdon nė vijė horizonti mbi njė det blu dhe tė qetė. Befas, disa tronditje dhe erė e fortė komanduese na ul nė njė realitet gjakatar. Tė armatosur me shpatat e fjalės po luftojmė me ndihmesėn e tė vdekurve tė pavdekshėm (tė shenjtėruar) qė ekziston gjithmonė nėpėr ecje…

Sakrificat tona nuk shkojnė kot. Ditėn tjetėr dielli shkėlqen. Ai po lind pėrsėri. Ndihemi nė epokėn e ndėrgjegjėsisė. Po ulemi nė tokė dhe gjatė lėkundjeve tė lehta,  ėngjėlli, qė bredh vėrtet na mbledh me ledhat e tij… Na jep udhėzim dhe na qeras me  “fjalė “ tė freskėta. I ruajmė si medalionet. Me ato kreatojmė poema, qė kanė aromėn e Ēajit…., tė Nerėnxės sė lulėzuar tė baltės sė lagur dhe tė kripėzuar. Me vjershat krijojmė dy mijė ngjyra tė Lindjes, tė Perėndimit, tė epokave tė qiellit tė ndriēuar tė natės. Me ndihmėn e  orės ankorohem pėr udhėtime tė padridhshme (tė patundshme). Me fishkėllimėn e fundit tė anijes, atje te Porti, pikėtakimet tona morėn realizimin, pra u bėnė realitet.

Le tė pėrulemi pėrpara poezisė madhėshtore tė Ilia Simopullos. Poezia e figurave ikononore, poezinė e ngjyrave e luftėtarėve tė realitetit tė pėrditshėm. Le tė luftojmė secili nė pėrpjekjen  e tij personale me gėzim. “Le tė marrim njė “dinamit” dhe nga gėzimi, siē thotė poeti, tė hedhim nė erė gjithė hidhėrimin e Botės!”

Pėrkthyen nga greqishtja: Kosta Gaxhoni pėrkthyes W.P.S

ΑΡΤΕΜΙΣ ΒΑΖΙΡΓΙΑΝΤΖΙΚ

Δήλος

 

Πως σ’ άδραξε κατακρυφά, ασέληνη μια νύχτα

τότε που γεννοβόλαγες και σπάραζες·

θυμάσαι;

γλιστρώντας στον κρυστάλλινον ορίζοντα,

εθέριευες παλεύοντας στο νοτισμένο χώμα,

με μιαν αέναη απαντοχή·

γλυκοθροϊζαν λεύκες

τα νεροπούλια κούρνιασαν από βραδίς στους βράχους

κάτω κυλούσε αδίστακτο, αιμάτινο ποτάμι

τι όραμα αναπάντεχο και τρομερό συνάμα

το πήραν άγριοι άνεμοι και χάθηκε στη λήθη·

μα ένας ψίθυρος αχνός, μικρούλικος σαν κλάμα

δίνει φωνή στ’ αμίλητα, σε συνεφέρνει ξάφνου

και σύφλογη αναδύθηκες, κουρελιασμένα μάτια

πως φλετουρίσαν τα πουλιά, ορμή του Μιθριδάτη

τότε που τσακιστήκανε οι είκοσι χιλιάδες

αναριγώντας σύμπνοα μύριοι κατατρεγμένοι

τινάζεις στα ψηλώματα τα καστανά μαλλιά σου

πού είναι ‘κείνοι οι στεναγμοί;

πού ήταν τα παιδιά σου;

μακρύπνοο ξεκίνημα, απόηχος μιας λύρας

ένα βελάκι μυτερό καρφώθηκε στ’ αυτί σου.

Κάνεις να το τραβήξεις, και ξαφνικά θυμήθηκες.

Αναθυμάσαι; Πες μου!

Βγες ν’ αγναντέψεις το νησί

ολόφωτο, σαν λάβα.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

ROMANIA

           REFLECTIONS ON THE CYNIC AND ICOHERENT

             ROMANIAN  POSTMODERN POETRY

 

Nadia Cela Pop , Romania

 (Aleksandra Shabani, Vicepresidente e I.W.P.W.A “PEGASI” ALBANIA, W.P.S, UP.L.I)

 

In the cultural section of every journal , there we can find a sharp rise of the use of the use of “postmodernism”. Let’s remember that the very who used this term, in the United States, were the poets Randali Jarrell, John Berryman and Charles Olson, in their references about the anti -modernistic poetry which was written after the Second World War. At the same time, the English historian Arnold Toynbee announced the emergence of a new age (inside intellectual life of the Western World) the postmodern “age” whose attraction has limited, at least in the beginning, to  the poets, artists and literary critics, contouring their adhesion to the post-war period, an exultant time, that came over the  wildest destruction left behind by the World War 2.

 During the 60’s the fate of postmodernism seemed to be connected to the “junk culture” (counter- culture) but, during the “meltdown period’ of the 70’s and 80’s, it was more plausible for the literary and art critics. This way, it vas able to reach the international level after it was used almost exclusively in the States. Its strange aura has produced many passionate charges against its moral and artistic parts. For example, Gerald Graff denounces literary postmodernism as one of  the main mythologies of counter- culture, which is fated to unleash an anti - intelectual celebration of vital rough energy and an ethos of the reckless snobbishness. Many artists think the modern world is passing through a strong and severe identity crisis and even the validity of postmodernism is not a sure one, after all. In his work ‘Five Faces of postmodernism is not a sure one, after all. In his work “Five Paces of Modernity”, the Romanian literary critic Matei Calinescu associated postmodernism vith avantgarde, decadence and kitsch.

We cam speak now about a narrative postmodern experimental prose. But in postmodern poetry, there’s a game played with impossible, impotence of the words, failure. This postmodern poetry claims: you must write,  because writing is an impossible thing. So, instead of a poetical language, the postmodern poets bring us obscurity, nonsense, platitude, a digression without any lyrical style that can the esthetic emotions.

 A row of words remains to pretend convulsions, reflections, the making of nothing. Perhaps the existence of postmodernism is an error, and suicide could be a possible remedy for this.

The poverty and weakness of this theoretical thinking is transposed into lexical outbreaks... and, in the end; all these make the reader to amaze and wonder. The nature of postmodern poetry itself is an hypothetical one, therefore the selection of elements and their remake lead to a unit that could be a brother of avant- garde and kitsch, it could look partly like the, modernity wherein some contemporary poets can identify themselves. The postmodern disorder increases the value of  a part at the expense of unit, in an inconsistent way. Those poets who find themselves in the credits of this so – called literary trend, are exactly what they are writing about, or, as George Buffon said: Le style est  l’ homme meme”.

Reading its “products”we shall find only a delirious” show of the senses, a mess in notions which has a “splendid sterility”.

The postmodern poets undertake some risks, due to the promotion of an “anti- poetry” phenomenon of strained speech, wherein they “direct” a world of “the boredom itself; not only a restless or rebel one, but cruel and with a poor stage property. This so-called class finds no roots in form or contents.

The significance, symbolic projections, lyric fantasy, all these are delayed or purely absent, but the obsessions, hallucinations and the barren words remain: “Postmodernism” means, in my opinion a cynic and aggressive ”stream” or phenomenon. It erases, parodies, denies and turns to dust all the recognized literary values, replacing them with some pieces of rough reality, even a cheap and shocking ones. I don’t think it has something to do with poetry, because poetry means to impress, not to make sick. At least in Romania, due to the postmodern poets, the readers do not want to  buy read any contemporary poetry anymore.

 The literary critic and historian Ugen Simion said:” They (the postmodern poets) have a juvenile defiant spirit, they are the shy, violent and pent- up ones”.

Of course, we cant’ t generalize this, Because there are a few other poets in Romania and I am one of these. We have a different path in poetry, a point of interference which is seated somewhere between the spirit of expressionism  and classicism. We  all have in common the interest  for ancient mythology and  legends, the promotion of traditions, and we deny the disorder of this century of technical and electronic know- how. Our final goal is to turn the man in the  street back to his own image, to his nature... the message is (according with “A History of Literature” by Ion  Rotaru): “let the arts, the poetry to do their task by speaking, to the souls. Do not throw the poetry in a fight against the  machine. It is too noble for that... just help poetry to use its personal weapons...”

The  voices of the contemporary poets can be new, real, original, it can keep the rhythm of the verse, the natural and musical one, even the impetuous one, but only if it stays on the stave of what the real and concrete poetry is. Experiences, dreams, fantasy, discovery of the effects that the “mantle of imagery” can have on the readers from different social ranks, all these add to the  flavour and I could say, they make the poetry lasts forever.

Many marks of the history of modernity are subordinate of the social and human environment. It is said, we are living, in a miscellaneous world, wherein everything is generally allowed.

Without “to usurp” the estethics  of the previous historic ages. With much respect for all the classics and their literary masterpieces, we can have our own place in the history of literature, outside of “the hysteria of modern development; on  a proud pedestal of contemporary culture.

We have the power to do that, we need only the linguistic means that are meant to promote the beauty and convolution of the world and like. We must give the readers “the key” of  understanding and identification of  these.

 

‘They all bear a message and a key,

Without them we remain just

The raiders of the hidden wonders”.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Pasqyrime (refleksime)  nė cinik dhe pa lidhje tė poezisė moderne rumune

 

Nadia Cella Pop

 

Nė seksionin kulturor tė secilės gazetė ne mund tė gjejmė aty njė ngritje tė qartė, tė dukshme, tė pėrdorur pėr postmodernizmin. Le tė kujtojmė se ata, tė cilėt pėrdorėn kėtė term nė SHBA, ishin poetėt Randall Jarrell, John Berryman dhe Carles Olson, nė referencat e tyre rreth poezisė antimoderne, tė cilat ishin shkruajtur pas Luftės sė Dytė botėrore. Nė tė njėjtėn kohė  historiani anglez, Arnold Toymbe, shpalli tė ditur kėtė shfaqe tė re nė njė moshė tė re (brenda jetės intelektuale tė botės perėndimore) mosha postmoderne, prirjet e tė cilės kanė qenė tė limituara, tė pakta qė nė fillim drejt poetėve, artistėve, kritikėve letrarė, duke konturuar bashkimin  e tyre nė periudhėn e pasluftės nė njė kohė ngazėlluese, qė hodhi nė dorė rrėnimi mė i egėr tė larguar pas Luftės sė Dytė Botėrore. Gjatė viteve ’60 fati i postmodernizmit dukej se ishte i lidhur me kulturėn e vjetėr (kulturė e kundėrt), por gjatė periudhės sė rėnies shkrirėse tė viteve’70-‘80 ishte mė shumė i besueshėm pėr letėrsinė dhe kritikėve tė artit. Kjo rrugė ishte mė e afta pėr tė arritur nivelin ndėrkombėtar, pasi ishte pėrdorur pothuajse veēantisht nė disa  shtete. Ēudia  e saj ka prodhuar shumė ngarkesa tė pasionuara kundėr moralit tė saj dhe pjesėve artistike. Pėr shembull Gerald Graff denoncon letėrsinė postmoderne si njė nga kryesoret e mitologjisė sė kundėrkulturės, e cila e ka fatin tė palidhur, njė celebrim antiintelektual i energjisė sė ashpėr vitale dhe njė karakter i paarsyeshėm  i snobizmit. Shumė artistė mendojnė se bota moderne ėshtė duke kaluar pėrmes njė krize indentiteti tė fortė e tė rreptė dhe ndoshta vlefshmėria e postmodernizmit nuk ėshtė vetėm   e sigurt pas gjithēkaje. Nė punėn e tij: “Pesė fytyra tė modernitetit” kritiku letrar rumun, Matei Kalicalinescu bashkoi postmodernizmin me pararojėn, dekadencė dhe mitin.

Ne mund tė shprehemi tashmė rreth prozės eksperimentale postmoderne rrėfyese. Por  nė poezinė postmoderne egziston njė lojė  e luajtur me tė pamundurėn, me pafuqinė e fjalėve, dėshtimin. Kjo poezi postmoderne bėn kėrkesė dhe pretendon se ti duhet tė shkruash, sepse tė shkruarit ėshtė njė diēka e pamundur. Kėshtu qė, pėrveē gjuhės poetike, poetėt e postmodernes na sjellin  nė errėsirė, paqartėsi, budallėk,  shmangie pa ndonjė stil lirik qė mund tė ketė emocione  estetike. Njė varg  fjalėsh mbeten qė tė pretendojnė pėrpėlitje, reflektime,  stisjen e asgjėsė. Ndoshta prezenca e postmodernizmit  ėshtė njė gabim dhe vetėvrasja mund tė jetė mjeti i mundur pėr kėtė. Varfėria dhe dobėsia nė drejtim tė kėtij tė menduari teorik ėshtė vendosur gjetiu nė drejtim tė shpėrthimeve leksike. Dhe nė fund, tė gjitha kėto e bėjnė lexuesin tė “ēuditet” dhe tė  “mrekullohet”. Natyra e vet poezisė posmoderne ėshtė vetėm hipotetike; gjithsesi pėrzgjedhja e elementėve dhe transformimi i tyre qė ēon nxit drejt njė bashkimi, i cili mundet tė jetė  vėllai i  pėrparimit dhe i mitit. Kjo mundet tė duket pjesėrisht si modernitet, ku, nė disa poetė bashkėkohorė, mund tė identifikojnė veten e tyre. Ērregullimet ose trazirat e postmodernizimit zmadhojnė pjesėn e vlerės sė shpenzimit tė bashkimit nė njė mėnyrė jo kosenguente. Kėta poetė, tė cilėt gjejnė veten e tyre nė besime tė kėsaj tė ashquajturės prirje  letėrsie, janė pikėrisht ato ēka ata janė duke shkruajtur ose ashtu si George Buffon tha: “Les stily est l’homme Meme” (Stili ėshtė shtėpia e ....” Duke lexuar krijimet e tij, ne shpesh vėrejmė pėr thelbet e mesazhit, nė  njė hapėsirė tė lirė, por ne mundet tė gjejmė vetėm shfaqe  tė pėrēartė tė ndjenjave, ērregullimeve nė mendime, tė cilat kanė njė sterilitet tė shkėlqyer madhėshtor. Poetėt postmodernė marrin pėrsipėr disa risqe  tė tė detyrueshme, pėr tė pėrkrahur fenomenin antipoezi tė fjalimit tė tendosur,  ku nė atė tė drejtpėrdrejtėn e botės, nė mėrzitjen e  vetes, jo vetėm tė shqetėsuar ose vetėm rebel, por tė egėr  dhe me njė etapė vetie   tė varfėr. Kjo e ashquajtura kategori zbulon jo rrėnjė nė formė ose pėrmbajtje.  Kuptueshmėria, projektimet simbolike, fantasia lirike, tė gjitha kėto janė tė ngadalėsuara ose tėrėsisht tė munguara, por idetė e kota, vegimet, haluciancionet dhe fjalėt e shkreta mbeten ose do tė thonė mėnyra ose mjete postmoderniste, nė mendimin tim cinike dhe “pėrrua” agresiv ose fenomenal. Ajo shuan parodi….. dhe kthehet pėr tė fshirė pluhurin ose pėr tė shkundur tė gjitha, duke pranuar vlerat e  letėrsisė, duke i zėvendėsuar ato me disa pjesėza tė realitetit, ndoshta tė lira dhe skandaloze tė vetme. Unė nuk mendoj nėse ka diēka pėr tė bėrė me poezinė, sepse poezia nėnkupton tė bėjė pėrshtypje, jo tė tė bėjė tė sėmurė.

Tė paktėn nė Rumani drejt poetėve postmodernė lexuesit nuk dėshirojnė tė blejnė dhe tė lexojnė mė ndonjė poezi konteporane. Kritiku letrar dhe historiani Eugen Simion tha: “ Ata (poetėt konteporanė) kanė njė shpirt nxitės, djaloshar,… Ata janė tė turpshėm, tė dhunueshėm dhe tė pėrmbajtur tė vetėm ”.

 Patjetėr, ne nuk mund ta pėrgjithėsojmė kėtė, sepse janė dhe pak poetė tė tillė nė Rumani dhe unė jam njėra prej tyre. Ne kemi rrugė tė ndryshme nė poezi, njė pikė interference, e cila ka zėnė vend diku midis shpirtit tė ekspresionizmit dhe klasicizmit. Ne tė gjithė kemi tė pėrbashkėt interesin pėr mitologjinė e lashtė  dhe legjendat, pėrkrahjen e traditave dhe ne mohojmė ose s’pranojmė ērregullimin tė kėtij shekulli teknik dhe elektronikme aftėsi mohimi. Qėllimi ynė final ėshtė tė kthehemi te njeriu pas nė rrugėn e imazhit tė tij tė vet, tė natyrės sė tij… Mesazhi ėshtė duke marrė parasysh nė pajtim me ne Historinė e Letėrsisė nga  Ion Rotarn: “ Lejojini artet, poezinė tė bėjnė detyrėn e tyre duke u folur shpirtrave…. Mos e flak  poezinė nė luftė kundėr makinerisė. Ėshtė gjithashtu  fisnike pėr kėtė gati pėr tė ndihmuar poezinė, pėr tė pėrdorur armėt personale tė saj”. Zėrat e poetėve konteporanė  mund tė jenė tė vėrtetw,  origjinalw, ato mund tė mbajnė ritmin e vargut,  natyralen dhe muzikalen e vetme, ndoshta dhe tė vrullshmen e vetme, por, nėse ajo qėndon nė stop tė asaj se ēfarė poezie reale dhe konkrete ėshtė. Ekpseriencat, ėndrrat, fantazia, zbulimi i efekteve qė manteli i shėmbėlltyrės  mund tė kenė te lexuesit nga shtresa ose kategori shoqėrore tė ndryshme tė gjitha kėto i shtojnė njė shije tė kėndshme (aromė) dhe unė mund tė them  se ata e bėjnė poezinė qė tė zgjasė pėrgjithmonė.  Shumė shėnime tė historisė sė modernitetit janė tė varura nga shoqėria dhe  ambienti njerėzor. Ėshtė thėnė se ne jemi duke jetuar nė njė botė tė pėrzier, ku ēdo gjė ėshtė pėrgjithėsisht e lejuar. Pa uzurpuar estetika tė moshave historike tė mėpėrparshme, me shumė respekt pėr tė gjithė klasikėt dhe kryeveprat e letėrsisisė sė tyre, ne mund tė kemi vendin tonė nė historinė e letėrsisė nga ana  e jashtme te histeria e zhvillimit modern njė piedestal krenar i kulturės bashkėkohore. Ne kemi forcėn pėr ta bėrė kėtė. Ne na nevojiten vetėm mėnyrat, mjetet linguistike qė janė paracaktuar tė pėrkrahin bukurinė dhe spiritualitetin tė botės dhe jetės.

Ne duhet t’u japim “ēelėsin” lexuesve, tė tė kuptuarit dhe identifikimit tė kėtyre. Ata qė tė gjithė e mbėshtetin mesazhin dhe ēelėsin, pa ata, ne mbetemi gati si keqbėrės tė mrekullive tė fshehura.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

MALTA

“STYLISTIC DIVERSITY, A LIVING PHENOMENON

 SHAPING THE INDIVIDUALITY”

Patrick Sammut, Malta, March 2009

Vice-President Maltese Poets Association (founded 1975)

www.ghpm.netfirms.com , www.patrickjsammut.blogspot.com

March 2009


Agron Shele, poets, writers and friends of literature and the arts present at the International Symposium “Poetic Muse” Pegasi 2009, greetings from Malta and the Maltese Poets Association.

Feedback from poets all over the world:

I must say that it was a surprise, but also a privilege, for me to be part of this international symposium by being asked to prepare a speech about “Stylistic diversity, a living phenomenon shaping the individuality”. The first thing that came to my mind was that the subject was too big and at the same time too vague to be treated in so much a imited space. Thus, I immediately thought of asking the help of some poets and friends of mine - with whom I correspond regularly through e-mail and traditional post – to give me personal feedback regarding the present theme. One of the first to answer was Teresinka Pereira, BRASILIAN-AMERICAN poet and President of the International Writers and Artists Association (IWA), and of the International Congress of the Society of Latin Culture. In her words: “When writing poetry I prefer to diversify my poetical style instead of using the monotonous consistency of an old tone, have self compassion towards my feelings, asking rhetorical questions. Diversity is creativity. I also try to develop the poem with a substantial meaning, without repetition. I use short verses and go right to the point, instead of taking the readers’ time, annoying and abusing their patience. I also think I have a long way to go towards that desired ideal style5” A somewhat similar response comes from poetess and Associate Professor from he Centre of Applied English Studies of the University of HONG KONG, Agnes Lam, observed that, "I hate repeating myself because I get bored and I am afraid I will bore my readers. So I find it hard to write about the same theme unless I can find a new angle or a new way of saying something. So thematic and/or stylistic diversity can help to make me not bored with my own writing. The more I write though, the harder it is not to be bored with my own writing. But then, that forces me to grow. To me therefore, while the voice in my writing might have some essence which does not change, there is a part which changes - perhaps the themes or perhaps the style or perhaps both." An immediate reply came also directly from ISRAEL, this time from Ada Aharoni, Peace Culture Researcher, writer, poet, lecturer and founder and President of IFLAC: The International Forum for the Literature and Culture of Peace. Her feedback regarding “Stylistic diversity, a living phenomenon shaping the individuality” was the following: “Speaking for myself, I am not aware that my individuality has been shaped by any stylistic diversity, not of my own and not that of others. It is rather the other way round: it is my individuality that shapes my stylistic diversity.

My character and individuality has usually been shaped by people, writers and poets I love and admire, mostly for their ideas, their view of life, values, humanism and kindness. And why call: "Stylistic diversity - a living phenomenon?" I would leave the word "phenomenon" for much greater and more astonishing things and developments. There has always been stylistic diversity in Poetry, even in Shakespeare's Sonnets and Poems! So, I would rather term it: "Factual stylistic diversity" and not use either "a living" or "a phenomenon."”

Poet Nadia Cella-Pop, from Brasov, ROMANIA, answered thus: “Starting with how we understand this word (STYLE), with its Greek provenance (STYLOS= penholder and writing, language5) the linguistic accept must be used only together with the personal manner, and the result of these means the artistic skillfulness of the creator, according with the personal credo. The literary style must respect some specific requirements about correctitude, clarity, purity, naturalness, harmony, in order to save the musicality and expressiveness of the work itself. Especially in poetry, where the “style jewels” are required-epithets, metaphors, antithesis, allegory etc. – there is no place for obscenity, doubts, nonsense, savagery, rude words. The poet’s literary deficiency, his/her disability to connect images, feelings, senses, in a coherent shape will make a weak artistic structure. As Buffon said once, the particular style actually means one of many shapes of the only essential style, the artistic one. The style is the pure expression of personality, and its diversity shapes the poet’s profile, it makes to set apart only if it respects some quality principles. Due to esthetic evolution of the language the poet uses, he/she could to subordinate, by talent, the intentions of affective message for the readers, obtaining the spiritual value of the literary work.”

Also interesting is the comment of poet Tholana Ashok Chakravarthy, directly from Hyderabad, INDIA: “Poetry is perhaps the ONLY language which is expressed by various poets in various languages with varied and wide-ranging feelings. The language of English is no exception to this. The expressions or feelings, though differ from view to view, most of the expressions are understood in a right spirit by a reader who possesses an inclination towards literature and is familiar with literary terms. And, it in this context andjuncture, a writer / poet’s written thoughtful words not only look confusing but to a large extent seem misleading, distracting and confusing a reader. Hence the feeling of “not convinced” creeps into a reader’s mind and the stylistic diversity (the style of presentation of a poet / writer) looks disorderly and indistinctly, thereby diluting the element of “interest” in a reader. Similarly, a living phenomenon, or say, some notable writings of renowned persons relate to the writings of such individuals, which time and again inspire most of the readers for generations and generations. This particular individual trend, tempo or motivation ultimately shapes the particular writer / poet’s writing to remain a living phenomenon, that is, steadily remaining in the lime-light in the literary circles.”

Poet and painter Stephen Morris from Birmingham, England, presently living in South of FRANCE said thus: “Well normally I don't make comments about what people write about me or my work. It is the critic’s privilege I suppose to write what he or she feels. In the past there have been hurtful comments and at other times I have been flattered and pleased. I do believe though I have taken my writing and my art very seriously and have always attempted to be honest, sincere and have never shied away from pushing the boundaries and questioning academic traditions. Freedom to do this, in my opinion, is vitally important for the creative artist.” Points to ponder on: Diversity is creativity Thematic and stylistic diversity help set aside boredom (regarding both writer and reader), and eventually help the poet towards growth Individuality shapes stylistic diversity not the other way round Style has to do with the artistic skilfulness of the creator, according to his personal credo Style is the pure expression of personality, and its diversity shapes the poet’s profile In poetry style has to do with metaphors, allegory, antithesis, epithets, and all the rest. Freedom is vitally important for the creative artist.

Stylistic diversity and the individual: some examples from contemporary poetry worldwide:

_ Teresinka Pereira – short poems with a message difficult to forget

Thematically Teresinka Pereira (also member of the World Poets Society) treats issues such as love (Internet) and lack of love (Resistance, Denial), famine, injustice, lack of freedom, the death row, war (Kabul) and lack of peace, life as a fantasy because time flies (Birthday, November 1st, 2008), and children’s and woman’s rights (Children of Gaza, The Flower, The Borgol). As a person and poet Teresinka is alert to what’s happening worldwide (The Borgol, Wall in the Sea, Easter), especially in corners where there is political instability, suffering, injustice. She is also a regular globetrotter and a world ambassador who delivers her messages through poetry, gives a voice to the voiceless, to thoughts that for the majority remain silent, unspoken, let alone uttered aloud. As an example, in her poem Hiroshima, August 6, 2008, Teresinka exclaims, “But the World watches/and the World will not permit/another surprise attack anywhere!/Atomic bomb, never again!/Leader of the World, never again!”), while The vote in USA is a shout against “the mistake /of domination, imperialism, /and war... war... war!!” Hers is also a poetry of protest and condemnation of those who use power in the wrong way. A number of Teresinka’s poems are dedicated to various personalities, mostly linked to the world of peace and poetry (Nelson Mandela – Homage, Homage to Pete Seeger, Anna Politkovskata, Maria Montelibre, Goodbye, Poet Jozo Boskovski Jon (1933-2008)). Among Teresinka’s stylistic characteristics one needs to mention concision (War, Labor Day, May 1st, 2008, Sub-Poem, Overlook, Warning), dialogue between the “you” and “me”, the poem-letter, with a mixture of poetic/prose on a lexical level (Christmas and a poet on death row), a metaphoric language which is romantic, direct, clear and sincere, descriptive, but at the same time economy on words to the limit (Barbed wire and

roses), and use of no middle-terms. In Hiroshima, August 6, 2008 – refers to “an

irresponsible President”, and in The Christ of Rio de Janeiro Teresinka writes: “The Christ I see is a human art work./He is a sentinel of time,/eternal presence of a cement body/and a temporal symbol of love,/touching the sky with his open arms.” Teresinka’s poetry is full of exclamation marks, and hers is a verse where the “I” is more powerful than the sword: “I don’t care who5”; “I consider criminals/and killers5”, “I condemn the hands that are taking lives5” (Children of Gaza). Above all Teresinka Pereira writes poetry which wants to assert something, convey a message. Style and the individual, the pen and the person as a social being in the case of this poet from Brasil-USA go hand in hand.

_ Nadia Cella-Pop – the contemplative and philosophical self When I asked Romanian poet Nadia Cella-Pop about the themes she writes about in

her poetry, she answered that the themes of her poetry are provided and directed by her contemplative and philosophical structure within, of what she personally feels about events and moods. Her themes are enriched by other people’s experiences and by her vast cultural background. Thus, her books contain erotic poems, patriotic poems, poems with a mystic sense, where the intensity of feelings rules, and poems of existence. She keeps respecting the words’ aesthetics. Cell-Pop I also tracking a coherent base thinking about all types of readers, to let them taste the originality of her lyricism. Reading the poetry of Nadia-Cella Pop is quite an experience. Hers is a very powerful imagery and at the same time beautiful and lyrical. Pop’s poetry is also a game on words which when read forces the reader to exclaim, “How beautiful!” Hers is a language which goes directly to the heart. All is presented in an aura of mystery. The poet is well-tied to the present but her fantasy travels back and forth in time with great ease, as with much ease she creates very effective imagery. She also travels between two different temporal points in time which mark the limits of Pop’s fantasy: at one extreme, “a world of ruins” (the extreme point of corruption), and on the other extreme, a world where “rule the butterflies” (a world of innocence, untouched). Hers is a voice in a way tied to the present, but in other ways it surpasses the limits of time. Pop’s stature at times reaches dimensions that surpass “all the worlds we know”. In writing her poetry Nadia-Cella Pop makes use of different lexical registers such as nature, music, colours, emotions and the Bible (the crucifix is a recurring image). Reading the poetry of Nadia-Cella Pop is also a voyage from childhood to old age, with all that is experienced in between. Nadia-Cella Pop sings about love, peace and harmony through her word. In The Afternoon Tea she invites humankind to unite. Harmony is the key word, and all this in a simple but very fluent language. Harmony is also the thing common to both life and

music. Human love later on transforms itself into a pantheistic love where the “I” unites “with the world of worlds for eternity”. The poet invites the reader to reflect on huge (the macrocosm) and small (the microcosm) things, on the good and the evil, on the strong and the weak, on the conquerors and the vulnerable. Pop writes about the worlds both within (memory and emotions) and without (creation and nature), the told and the untold. Nature is seen as an open book from where the poet learns, reflects and expresses what people in general have no time to say. Little gestures or things, like having a cup of coffee in the morning or a flower, inspire Pop to write about universal experiences, thus those lived by man and woman not only in Romania, but everywhere. In this way Pop manages to change gestures into words and words into poetry. Like the mime, the poet does not speak but makes us see what “we want to forget about ourselves”. Pop also helps us move always nearer to the “deciphering of the total”. And this can only happen through “pure thought and a virgin soul”. And this makes us feel that her poetry is also an invitation to “remain forever children”, and to continue to feel the need for fables and adventure. Pop also writes about the tiredness of the body and the grandeur of the spirit. However, part of this grandeur belongs also to poetry.

_ Ada Aharoni – the poet as a “conscious caretaker” When I interviewed Ada Aharoni (member of the World Poets Society), one of her

statements was: “5I think that the world today is in great need of the consciousness, wisdom, and love of the poets. T.S. Eliot was right when he said that "Poets are the consciousness of the world!" And with all the violence and wars we have on our planet today, we badly need the consciousness and the love of the poets to repair our world and soothe ailing humankind. It is not that I prefer poems with a message, what I would like to see is that more poets become "conscious caretakers", and that they would write beautiful and

fascinating poems that move us to be better people and more involved in the mending of our ailing blue planet - before it blows up in flames.”

The major wish of this poet who comes from Israel is expressed in her poem I want to kill war, when she writes, “I want to kill you war, forever,/not like a phoenix/that always comes back”. And how can this ever be done? Ada also offers this fantastic solution of how to do away with war:

All the peace marchers of the world/ Will take the heavy metal cases/ full of nuclear wastes/ and dump them over War's head,/ the cases will leak, as usual,/ and War will dissolve back into his archaic bottle/ where he belongs -/ We shut the cork.

The same solution is referred to in the poem Not in your war anymore. As a poet and a Peace Culture Researcher in Ada’s case style in her poetry and individuality are strongly linked. Her verse and career both have a clear objective: the denunciation of war and the will to make it stop ones and for all. Hers is a poetry linked to the Middle East (a land where olives, vines, figs and oranges grow) and the war she protests against is twofold: that between Israel and Palestine, and in a global context, the nuclear threat.

Metaphor is a powerful mechanism used in Ada’s poetry, but the most powerful is that taken from Peace is a woman and a mother: “Peace is indeed a pregnant woman,/Peace is a mother.” And the way to peace seems to be entrusted to mothers, sisters, daughters (A bridge of peace):

My Arab sister/,Let us build a sturdy bridge/ From your olive world to mine,/ From my orange world to yours,/ Above the boiling pain/ Of acid rain prejudice -/ And hold human hands high/ Full of free stars/ Of twinkling peace./

Together with metaphor, the chromatic dimension is very strong in Ada’s poetry: “we cannot paint war green”, “crimson blood”, “russet bronze fiery metal cartridges”, “golden laser Napalm”, “dark cage”, “peaceful green woods”, “white horse from golden Jerusalem”, “bright blue sky”, “golden flower faded”, “our blue planet”, “a silvered horizon”, “green and brown seaweed”, “blue bacteria”, “green, curious eyes”, and “green earth”. In spite of death, war and the warmongers, the graves, the bodies and the blood which Ada’s protests against, essentially her poetry is positive, a poetry of hope in peace, union and optimism.

_ Tholana Ashok Chakravarthy – simple living and high thinking

I am sure that the following statement by Tholana Ashok Chakravarthy (member of the World Poets Society) will help to understand better his poetry: “The concept of uniting art with poetry will unite all classes of people, irrespective of age, caste, creed, race and religion. Yes, I do prefer poetry with artistic reflections of the theme, which I feel will definitely pave way to enlighten the children and youth in particular. Peace-poems and harmonious-art if jointly presented together, the face of humanity will be adorned with the glow of Universal Peace.” Regarding the regularity of form in his poetry Tholana Ashok answers: “Yes, it is my choicest of choices to attract and immerse the reader/s and to take the reader/s deep into the heart-touching meaningful depths. Hence, with exception to some, I prefer the form of rhyme for most of my poems, for I am sure, this pleases both the mind and heart of a reader.” As a person he describes himself as “a person of – SIMPLE LIVING AND HIGH THINKING.” And this is what happens in his poetry too: a mixture of simple language with profound thoughts about simple things (childhood, harmony, nature) and things that reflect humanity’s suffering (starvation, war, physical abuse and brutality on children, death, street beggars, orphans). On the one hand, there is the poet-child pleading for justice, mercy and equality, on the other hand there is the self-boasting, pseudo-civilized, hi-tech society of today. Simplicity is found also in the use of imagery: “clouds of war”, “tentacles of hatred”, “mother earth mourns”, “clouds of darkness”, “meadows of future”, “Lives entangled in the webs of starvation and death”, “eagle-eyed street lights”, “pigeons of peace”, “seeds of peace”, “ocean of miseries”, “seeds of mistrust”, “Flowers of peace”, and “the petals of faith”. All have to do with the world of nature, but at the same time many treat a negative aspect of today’s society in which man lives or represent something which has still to come (such as peace). In one of his untitled poems Tholana Ashok writes thus:

Let our inner-self speak through the nib of our pen/ Let our poetry create a culture of peace-filled vision/ We possess ability to achieve, by words of expression/ Yes, let us stand firm at this hour, with determination/ Then only can we provide peace, succor to everyone./ In a way Tholana Ashok speaks for other peace poets like Teresinka Pereira and Ada Aharoni, but even in the name of all poets who in their hearts wish for a better world.

_ Stephen Morris – life presented at its most simple and straightforward

Answering to some of my questions Stephen Morris (member of the World Poets Society) reacts thus: “I do try to be simple without been simplistic5 I find beauty everywhere, both in the physical and the abstract5 I found even in the ugliness of the twin towers attack in New York there was something hypnotically beautiful. The images of the planes as they flew into the building. The mesmerizing effect of people jumping to their death, to be followed by the collapse of the buildings. Finally, the twisted metal that remained created by the collapsed girders, could have been interpreted as a staggering piece of sculpture. What I feel is that beauty can be everywhere but I hastily add I never saw any beauty in Auschwitz not for a single moment5 Artists and poets have imaginations, the rulers know this for they could be dangerous as they make people think. Dictators don’t want people who think. The true artist, in my opinion, not only should reflect the society he is in, but should be critical of it and attempt to change it, especially if that society is corrupt and restricts freedom. The pen and the paint brush are mightier than the sword5” As already said earlier, Stephen Morris is a poet and painter/artist. He has traveled worldwide, exhibited and held poetry readings in many countries. One of his favourite styles in his verse is visual poetry. He also writes haiku and free verse at times, and regular poetry with regular rhyme (the traditional abcb or aabbcc rhyme models) and rhythm at others such as in On writing a poem:

A poem it should have rhythm/ A verse it can have rhyme/ It doesn’t always happen/

And never all the time;/ or as in The Kingfisher catcher: The Kingfisher catche/r All dirty and clean He joined the party To worship the Queen.

The reader of Morris’ poetry soon notices that emphasis is put on the auditory dimension of the word (so not only poetry as seen on the page but also poetry as sound), and this not only through mechanisms such as rhyme, but also through alliterations, onomatopoeia, and assonances. The following instances prove my point:

We waited, excited/ we could and would/wait no moreD/ Swept across our goose pimpled backsD red-rimmed eyesD (from Christmas Island memory); blistered twistedD blood black earthDtime trappedDpit of death (from Patient 47415); the insistence on the “w” sound through words such as “Will we”, “when”, “Wear your overwear”, “always”, “wishes”, “bow”, “way”, “wrong” and “where” (in Doppleganger love poem); Pitter patte/r Dilly-dally,/ Hotch-potch/

Ally pally (from Thingy-Majigs: A sound poem).

About simplicity and being straightforward especially when writing about life’s mysteries Stephen Morris through his verse states that we are “Living in the warehouse of extinction” (Limbus of the Moon); that “Worlds turn,/The Universe expands./We are./We exist,/Women conceive,/Tails wag,/cats purr./We create,/we procreate,/Everything is.” (Tails wag); that “Grief does not leave,/It lurks, it hurts./It has a perpetuity.” (from It lurks it hurts); that “When worlds collide./We know so little/Understand less./Between the shadow/And the object/Falls reality.” (from When worlds collide); and that “nature made us,/Nature will take us away.” (in Eternity listens). His style in poetry as in his paintings at times may be called naļf, such as in Dangerous days. Back to style and the individual. Stephen Morris as an individual has lived different and contrasting moments: love and hate, company and solitude, health and sickness, moments of madness and moments of reflection, confinement and freedom, hurt and happiness, stability and movement, moments of darkness and others of light. All these moments in time are reflected in his poetry and paintings, simple but at the same time most diversified through forms, sounds and colours.

_ Agnes Lam – the voice of awareness, compassion, emotion and sensitivity, and poetry as a healing agent I met Chinese poet, Agnes Lam, in South Italy last November 2008, during the NOSSIDE International Poetry Competition prize-giving ceremony. As a person she is exquisite, humble, a listener more than a speaker, and when she speaks she does it in a low but clear voice, never abandoning her beautiful Asian smile. The audience present at the NOSSIDE ceremony was enchanted when they heard Agnes Lam read her poem Vanilla in the stars in English. People reading Lam’s poetry from her two anthologies, Woman to Woman (1997) and Water Wood Pure Splendour (2001), notice the same characteristics of Lam as a person: sensitivity, a strong sense of awe, emotion, compassion, and also awareness of our present, past and future, awareness of the fragility of us human beings, but at the same time awareness that we as inhabitants of the Earth are no island. Agnes Lam herself admits that poetry is like breathing, and that “Through writing poetry, I reorder my inner dissonance.” However, this is not all. Lam continues, “If I can articulate the fury and the calm, perhaps my words may offer some comfort in resonance to another who does not”. (see “Introduction” in Woman to Woman, p. 9) Poets are sensitive, and even Lam with her special style, writes about hunger, war, hurt love, poverty, memory, childhood, life and death, but also history, freedom, and politics in its wider sense (The richer the people, After the handover, Yanan, A tragic mistake, The rape of a nation). From the stylistic point of view Lam is a master of free verse and

image manipulation. Her language is sensual (“I thrive/on the spectrum/of colours smells noises”, “I do not presume to touch/ the sand”, “I can hear the echo of footsteps”, “the sun on my skin”, “the smell of tang ho”, “These seconds,/let them graze/dry against my lips”), natural (“blade of grass”, “every grain of rice”, “a chorus in the trees/as on the leaves/a breeze sighs”, “everywhere I walk in May/roses are blooming”, “The world/a garden of snails/gleaming in the sun/moving.”), and metropolitan (“silicon chips”, “As tour buses signal left and right,/shoppers swelter in the taxi queu”, “Every music shop/brought out her CDs”, “the end of a subway line”) at different moments. Lam uses direct discourse but also instances of prose-poetry (see I cannot give it back to you, and Writing in the middle of the road) in her verse and this continues to prove the link between her writing and everyday life. Agnes Lam as a poet and individual is also a very careful observer of colour: “the sun/an intense red ball”; “upon layers/of gold and blue”; “charcoal black”; “two tender streaks of white”; “the coral set to match the pink”; “more than white roses”; “see the red of fire”; “I see a yellow sandal”; “Her hair was completely grey”; “Blood red and crimson,/fiery orange, lipstick pink,/violet, blush and white.”; “On a battlefield, yellow flowers are/more fragrant than ever.” This is not all; on the contrary Agnes Lam’s poetry is vast from both the stylistic and the thematic perspectives. Reading her poetry one soon becomes aware that he or she has started a long voyage of discovery, not knowing exactly when and where the finish line is. Agnes Lam is a person who looks both horizontally and vertically for inspiration, and this renders it very difficult to fathom her poetry.

CONCLUSION:

It is a cliché (of which one cannot do without) to admit that one cannot separate the poet as a human being (an individual) from the poet as an artist (style). The poet is what he writes and poetry is the sum total of what the poet as a human being does, thinks, experiences, the people s/he meets, the news s/he follows, his/her travels, the spaces and the time in which s/he inhabits and lives. Every human being (however different the country, the environment s/he comes from) has his/her rhythms, time-table, habits,

virtues and vices. Every poet has his/her personal style of writing. However, there still remain common elements, in spite of all the differences. All human beings have emotions, their good and bad moments, their strengths and weaknesses; all poets are sensitive to suffering and injustice; all poetry is there to ameliorate humankind (in a way or other) and if this is not the case, then it is not poetry at all.

 

 

 

 

 

 



Greetings to all the academic writers and poetes from all over the world that are gathered writers and poets from all over the world that are gathered here today. To all our friends, greetings.

My Precious Colleagues. We are on film land when we talk about poetry, when we gather and dedicate ourselves to special purposes. We are on  high lands… And April is here to greet us in its inmost energizing will. Who can permit me today from saying that I feel like a Gorgon, that left the waters of the deep Mediterranean Sea, who climbed up the Ionian and Adriatic Waters, and now feeles content this beutifil, poetic nest.

My dearest Albanian friends. We have been lovoing you for years, as we were almays eager to search the circulating magazines to find eachother’s heart, to find eachother’s poetry.

In this devine nectar and wine the Olimpic Gods are proud to see and they still admire, the existsting firey poetry that all of the poetes of this world give… to be absorbed in this Universe.

My Brilliant Minds!

You now that we are living in very cruel times.

Everything is deteriorating and everything is becoming unhearted and lovely. But poetry comes to us like friendly consolation, like water, like a very deep present it comes to us. And what is tryly worth and honourable to see, is this ecumenical symbol of the flying horse Pegasus, that aims towards the Skies, that aims towards the lighs, that wants to attach itself to the lights and bring the lights to Earth.

And what I must say in this special, Albanian, poetical symbol, is the force I truly see between the eyes, the determination that’s fixed between the eyes, the innocent unicorn that has become a very strong horse, the speedy horse that is reatrained in an inner, invisible, firey bull, the three dimensional body that holds a white ball of spiritual activity and fire above it, that is determined to pass, to orientate itself in this world.

What in Universalism, if I cant’s unfold my heart in a little poem. What is a little poem, if I can’t exprees the truth that I feel inside me what is truth, if I cant’t ease the pain from a suffering fellow-being, that’s struggling, that’s fighting to rise towards the surface.

Everyone has a spirit. A man, a tree, a flower, the mountain, the  sea has a spirit. A  country and a whole nation has a spirit. This world itself has an enormouw, unlimited spirit, and everything on earth belongs to this eternal, beautiful Spirit.

May you always have  flowers of everblossoming beayty and kindness in your heart Albania.

May you always have folklore traditions at your presence… literature, music, dances, paintings, sculpture, architecture, theatre.

May education, science and research reach a high peak in your country. May education science and research reach a high peak in  your country. May democraticcedures rise in your contry. May you become finically strong and independent. May all the countries of the Balcanic Region have friendship and peace between them. May we all have prosperity and pece between us.

Albania

 May you gather back the thousands of your emigrant children and  grand children, scattered in all the corners of the earth. May the families find prosperity in their homes again. May all the people become happy again in their country. And in front of this devine calling, what can I do? …What can I say?... In front of the devine sounds of the Mother calling her children I just listen and watch…

I … May God be with you… Thank you for listening to me…

                                                                                                                           

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Ligjėratė

“VENDI DHE NJĖ KOMB KA NJĖ SHPIRT. KJO BOTĖ NĖ VETVETE ĖSHTĖ SHUMĖ E MADHE, SHPIRT I PALIMITUAR DHE ĒDO GJĖ NĖ KĖTĖ TOKĖ I PĖRKET PĖRJETĖSISĖ, SHPIRTIT TĖ BUKUR”.

 

Vasiliki Kahahani, poete, p ėrkthyese

 

Pėrshėndetje Gjirokastėr! Pėrshėndetje Shqipėri! Pėrshėndetje Simpoziumit Ndėrkombėtar “Muza Poetike PEGASI 2009” qė mbahet  sot nė Shqipėri.

Pėrshėndetje zotit Kristaq F. Shabani, President dhe themeluesi i Lidhjes sė Krijuesve “PEGASI” Albania. Pėrshėndetje Sekretarit tė Pėrgjithshėm z. Agron Shele. Pėrshėndetje gjithė anėtarėve  tė Lidhjes sė Krijuesve “PEGASI”.  Pėrshėndetje speciale pėr z. Petro Dudi.

Pėrshėndetje tė gjithė besimtarėve, kulturave, ushtarakėve, politikanėve, zyrtarėve nga gjithė Shqipėria, qė janė mbledhur kėtu sot. Pėrshėndetje zonjės Teresinka Pereira, Presidente Lidhjes sė Shkrimtarėve dhe Artistėve  Ndėrkombėtarė. Pėrshėndetje z. Dino Kubatisit, president i Lidhjes “Kafe e Ideve“ Salaminė, Greqi; Pėrshėndetje zotit Dhimitrios Kraniotis, President i Lidhjes sė Poetėve Bashkėkohorė, zotit Antonis Zalonis, zonjės Panajota Zaloni, Presidente e Lidhjes sė shkrimtarėve dhe poetėve  “XASTERON”, drejtuese ekzekutive  e revistės letrare greke “KELENO”.

Pėrshėndetje gjithė shkrimtarėve, akademikėve dhe poetėve nga disa vende tė botės qė janė mbledhur sot kėtu, gjithė miqve tuaj, kolegėve tė mi tė ēmuar, tė respektuar!

Ne gjendemi nė njė tokė filmash tė mjegulluar, ku ne flasim rreth poezisė, ku ne mblidhemi dhe ia dedikojmė vetvetet tona qėllimeve tė veēanta. Ne gjendemi  nė lartėsi tokash. Dhe prilli gjendet kėtu pėr tė na pėrshėndetur ne me mė tė brendshmen   dėshirė tė tij tė energjizuar. Kush do tė mundte tė mė jepte mundėsinė mua sot duke thėnė se unė ndjehem  si njė gorgonjė, qė lė pas ujėrat e Detit Mesdhetar dhe kėrcen e ngjitet lart nė ujėrat e Jonit  e tė Adriatikut dhe tani ndjehet e lumtur, e kėnaqur nė kėtė fole poetike tė bukur?! Tė dashur, miqtė e mi shqiptarė! Ne kemi qenė duke ju dashur pėr shumė vjet, sikurse ne ishim gjithmonė tė paduruar pėr tė kėrkuar revistat duke i qarkulluar pėr tė gjetur zemrat e njėri - tjetrit, pėr tė gjetur poezitė e njėri – tjetrit. Nė kėtė nektar tė shenjtė dhe verė, Zotat olimpikė  janė krenarė pėr tė parė  dhe ata tashmė e admirojnė poezinė ekzistuese tė zjarrtė, qė gjithė poetėt e kėsaj bote dhurojnė pėr t’u pėrpirė nė kėtė Univers.

Mendjet e mia  brilante!

Ju e dini qė, ne jemi duke jetuar nė kohė shumė mizore. Ēdo gjė ėshtė duke u keqėsuar, duke u prishur, duke u bėrė e pėrshtatshme pėr tė qenė  i pashpirt dhe i dashur. Por poezia vjen tek ne  si njė ngushėllim miqėsor, si ujė, si njė dhuratė  shumė e thellė qė vjen drejt nesh. Dhe ēfarė ėshtė sinqerisht me vlerė dhe e ndershme pėr tė parė ėshtė ky simbol i pėrgjithshėm i kalit fluturues “Pegasi”, qė  ka si qėllim  drejtimin nė lidhje  me qiejtė, qė synon nė drejtim tė dritave qė dėshiron t’i bashkėngjisė vetvetes drejt dritave qė  sjellin dritat nė tokė.

Dhe ēfarė unė duhet tė them se kėtė speciale tė veēantė shqiptare? Simboli poetik ėshtė forca qė unė sinqerisht shikoj midis syve, pėrcaktimi qė ėshtė i caktuar midis syve  kali njėbrirwsh  i pafajshėm, i cili ėshtė bėrė njė kalė shumė i forte. Shpejtėsia e kalit qė ėshtė  e pėrmbajtur nė njė diēka  tė brendshme, tė padukshme, dem i zjarrtė, trup dimensional, i cili mban njė top tė bardhė tė aktivitetit shpirtėror dhe zjarr mbi tė,  qė ėshtė pėrcaktuar pėr tė kalėruar, pėr tė orientuar vetveten nė kėtė botė. Ēfarė ėshtė universalizmi, nėse unė nuk mund tė mos ta  pėrqafoja zemrėn time nė njė poemė tė vogėl?! Ēfarė ėshtė njė poemė e vogėl, nėse nuk  mund tė shpreh tė vėrtetėn, tė cilėn unė ndiej brenda meje atė se ēfarė ėshtė e vėrteta, nėse nuk mund tė qetėsoj vuajtjen nga njė vuajtje shoqėrore e tė qenurit e tillė, e cila  ėshtė duke u ndeshur  pėr t’u lartėsuar nė drejtim tė sipėrfaqes. Ēdokush ka njė shpirt: njė njeri, njė pemė, njė lule, mali; deti ka njė shpirt. Vendi dhe njė komb i tėrė ka njė shpirt. Kjo botė nė vetvete ėshtė shumė e madhe, shpirt i palimituar   dhe ēdo gjė nė kėtė tokė i pėrket kėsaj pėrjetėsie, shpirtit tė bukur. Mund qė ju gjithmonė tė keni lule tė ēelura, pėrherė tė bukura dhe tė kėndshme nė zemrėn tuaj Shqipėri.  Mund qė ju tė keni gjithmonė tradita folkloresh nė prezencėn (ekzistencėn) tuaj: letėrsi, muzikė, kėrcime, piktura, skulpturė, arkitekturė, teatėr. Mund qė edukimi, shkenca dhe kėrkimet tė arrijnė tė realizojnė njė kulm tė lartė    vendin tuaj. Mund qė procedurat demokratike tė ngrenė vendin tuaj. Mund qė ju tė bėheni tė fortė financiarisht dhe tė pavarur. Mund qė gjithė vendet e Ballkanit tė kenė marrėdhėnie miqėsore dhe paqe midis tyre. Mund qė ne tė gjithė tė gėzojmė  prosperitet  dhe paqe midis nesh, Shqipėri. Mund qė ju tė mblidheni, tė ktheni pas dhjetė  fėmijė tė emigrantėve tuaj, nipėr e mbesa tė shpėrndara nė tė gjithė qoshet e botės. Mund qė familjet tė gjejnė prosperitetin  nė shtėpitė e tyre pėrsėri. Mund qė tė gjithė njerėzit tė bėhen  sėrish tė lumtur nė vendin e tyre. Dhe pėrballė kėsaj thirrje  tė shenjtė, ēfarė unė mund tė bėj? Ēfarė unė mund tė them? Pėrballė tingujve tė shenjtė tė Mėmės, qė ėshtė duke thirrur fėmijėt e saj, unė tashmė dėgjoj dhe shikoj. Unė njė poete i vogėl.

Mund qė Zoti tė jetė me ju. Faleminderit juve qė mė dėgjuat mua!

 

Pėrktheu nga anglishtja  e shqipėroi Aleksandra Shabani W.P.S, UPLI

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Anton Gojēaj

Poezia shqipe nė Mal tė Zi

Njė veshul i vogėl nga pjergulla shqipe

 

Nė vreshtėn e pafund tė artit poetik, poezia, tė cilėn  e shkruajnė dhe botojnė shqiptarėt  nė Malin e Zi, ėshtė njė kalavesh i vogėl nė pjergullėn e poezisė shqipe. Historia thotė se, trevat ku jetojnė shqiptarėt nė Malin e Zi tė sotėm, ishin tė banuara nga fise ilire mijėra vjet mė parė, mirėpo, librat e parė tė poezisė sė shkruar shqipe nė ato treva u botuan vetėm nė ēerekun e fundit tė shekullit XX.

Disa  krijues, tė lindur atje, botuan vepra  letrare disa decenie mė herėt, por ata kėtė e bėnė nė Tiranė, Prishtinė, apo gjetiu. Tė tillė janė Nikollė Ivanaj, Esad Mekuli, Nol Berisha e ndonjė tjetėr.

Zhvillimin e poezisė shqipe nė Malin e Zi e ndihmoi shumė revista pėr letėrsi dhe kulturė “Koha”, e cila doli nė Podgoricė pėr rreth dhjetė vite (1978-1989). Nė kuadrin e bibliotekės sė kėsaj reviste u botuan librat e parė poetikė nė republikėn e atėhershme jugosllave. Autorė ishin Nol Berisha, Ibrahim Berjashi, Idriz Ulaj (mė  1981), Anton Berishaj (1986)...

Njė grup tjetėr poetėsh janė tė lindur nė Malin e Zi, e vizitojnė shpesh vendlindjen dhe rregullisht marrin pjesė nė evenimentet kulturore atje, por jetojnė, krijojnė dhe botojnė nė vende tė tjera, si p.sh. Basri  Ēapriqi, Idriz Ulaj etj. nė Prishtinė, Ndue (Nokė) Sinishtaj nė Zvicėr e ndonjė tjetėr.

Anton Berishaj nė vitin 1986 e botoi nė Podgoricė vėllimin “Lule mėngjesi”, tė cilit nė Prishtinė iu nda ēmimi “Hivzi Sulejmani”, si libri mė i mirė debutues pėr atė vit nė gjuhėn shqipe nė Jugosllavi. Njė studiues bashkėkohor, njėzet vjet mė vonė, pėr tė shkruan: “Poezia e tij ėshtė njė poezi e nivelit tė lartė artistik me njė gjuhė specifike dhe me njė figuracion tejet origjinal”. Por ky libėr dhe kėto poezi, tė shkruara nga njė poet, qė atė kohė, sapo kishte dalė nga bankat e gjimnazit, nuk u bėnė objekt i vėshtrimeve apo kritikave dhe studimeve mbi poezinė e sotme, lėre mė qė ndonjė varg tė pėrfaqėsohet nė ndonjėrėn prej antologjive tė ndryshme tė poezisė shqipe bashkėkohore. Ky ėshtė njė argument se poezia shqipe nė Malin e  Zi nuk njihet sa duhet nė metropolat e kulturės shqiptare.

Pozita e poetėve shqiptarė nė mini-shtetin buzė Adriatikut ėshtė mė e vėshtirė edhe pėr faktin se komuniteti shqiptar, pra edhe numri i lexuesve, atje ėshtė i vogėl (krahasuar me vendet e tjera tė Ballkanit). Megjithkėtė, njėsoj si nė viset e tjera shqiptare dhe si nė cilindo vend tė botės pavarėsisht nga gjuha dhe etnia, nė Malin e Zi krahas poezisė, qė shkruhet nė gjuhėt sllave dhe qė ka njė status paksa mė tė mirė, sepse gėzon njė pėrkrahje dosido nga institucionet e vendit, (artin vėrtet nuk e krijojnė institucionet, por e promovojnė gjithsesi), shkruhet dhe botohet edhe poezia nė gjuhėn shqipe. Janė disa dhjetėra pėrmbledhje poezish, tė botuara nga ArtClubi i Ulqinit, ILLYRICUMI  i Tuzit, apo botime tė vetė autorėve (samizdat). Nė Ulqin ekziston njė manifestim i pėrvitshėm poetik, qė tashmė ėshtė bėrė tradicional dhe i njohur edhe nė rrafshin kombėtar, “Kalimerja poetike”.

Ndėr poetėt qė aktualisht jetojnė dhe krijojnė nė Malin e Zi dallohen: Ibrahim Berjashi, Haxhi Shabani, Lumnije Hoxha, Hajredin Kovaēi, Jaho Kollari, Rrok Berishaj, Nikollė Berishaj, Anton Gjuravēaj, Zef Gjuravēaj, Rrok Gjolaj, Anton Gojēaj, Hajro Ulqinaku (ky i fundit shkruan kryesisht pėr fėmijė) etj. Pėr nga numri janė shumė mė pak sesa poetėt e Shqipėrisė, tė Kosovės apo ata nga  Maqedonia, por nė mjeshtėri, nė ndjeshmėri, nė stilin poetik ka larmitet. 

Ēfarė mund tė thuhet pėr kėtė (apo kėto) poezi? Njė pjesė e mirė reflekton pulsimet dhe motivet e poezisė shqipe tė Kosovės. Ajo mund tė cilėsohet si etnocentrike pėrnga tematika, qė mund tė kuptohet mė mirė, kur kihet parasysh konteksti socio-politik e socio-kulturor, ku dhe kur ajo zhvillohet. Nė aspektin stilistik mbizotėron teknika e shprehjes sė rrudhur, tė stisur, deri nė bėrthamat kuptimore (ēlirimi nga ēdo tepricė), por ka edhe autorė, qė kultivojnė njė stil kolokvial me shkallė mė tė lartė komunikueshmėrie.  Figuracioni ėshtė shpesh konvencional, por aty-kėtu ka gjetje befasuese, origjinale. Ana muzikore, bukurtingėlluese sikur qėllimisht flijohet nė favor tė metaforikės vėshtirė tė zbėrthyeshme, me elemente gnomike, enigmatike, mistike... dhe njė ironi e kultivuar, e kontrolluar, por e thellė deri nė dhimbje.

Njė vėrejtje qė mund t’i bėhet njė pjese tė kėsaj poezie ėshtė se pėrmbajtjes i kushtohet pak mė shumė kujdes sesa formės, por jo gjithmonė dhe jo nga tė gjithė. 

Njė vlerėsim afirmativ ndėrkaq  do tė ishte se, poezia mė e mirė shqipe nė Malin e Zi ka marrė diēka nga lartėsia e alpeve shqiptare dhe po ashtu diēka  nga koloriti i Adriatikut, njė gėrshetim ky, qė mundėson horizonte tė gjera tė tė menduarit dhe ndjenja tė thella, si dhe fluturime tė rrezikshme, por tė bukura nė qiejt e imagjinatės.

 

Pėr tė mos shkaktuar njė keqkuptim, ajo qė dua tė them, si pėrfundim, ėshtė se poezia shqipe nė Malin e Zi, ndoshta nuk pėlcet nga vlerat antologjike, por as shpėrfilljen totale nuk e meriton. 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Nehas SOPAJ

 

POEZIA BASHKĖKOHORE

1. Definicioni i poezisė

Qė nga lashtėsia, poezia ėshtė emėruar njė pro­dhim i shpirtit, njė nga vibrimet e paqarta qė njeriut i vjen nga brenda si zė i brendshėm i tij, prandaj ajo ėshtė njė nga pro­dhimet shpirtėrore polivalente qė objektivisht nė fizikusin e saj nuk ėshtė lėndė qė ia kėnaq barkun, por shpirtin e njeriut pa tė cilin nuk mund tė paramendohet ekzis­timi. Ndėr qindra mijėra definicionet ē’ėshtė poezia, njė formulim qė mė ka rėnė ta lexoj: poezia ėshtė njė fllad qė vjen dhe shkon, pėr shumė arsye fascinon pėr fluitetin dhe ezoterizmin qė pėrmban fara e saj. Nė rrafshin e mendi­mit diskuziv, poezia ėshtė njė art kohor (G. Hegel), prodhim i men­djes, i arsyes dhe i shqisės sė ndie­sive, tė cilat e nėnkup­tojnė konceptin realist si pro­dhim i shpirtit, ndjenjės subjektive si dhe tė shqisės ireale qė do ta nėnkuptonte konceptin idealist tė saj. Duke qenė pra njė prodhim shpirtėror, poezia ballafaqohet me koncepte tė tjera qė nė substan­cėn e vet atakon ēėsht­je terminologjike, kurse nėpėr periudha tė caktua­ra ko­ho­re, dominon si nomenklaturė me idio­ma tė njė terminologjie tė posaēme. Dhe, thuhet shpesh, po­e­zia ėshtė njė krijim mendor dhe shpirtėror qė pėr substancė tė vet tė materializimit e ka fjalėn, fjalėn e zgjedhur, fjalėn me peshė artistike dhe kur thuhet kė­shtu, diver­gjen­cat konceptuale zėnė fill qė nė start, nė konceptin realist ose nė konceptin idealist dhe qė kėtu, ekzis­tojnė mendime tė ndry­shme rreth tė njėjtit problem. Ėshtė i njohur idealizmi i Platonit, i kun­dėrt me konceptin real - materialist tė Aristotelit, nxėnėsit tė tij. Qė kėtu, diver­gjencat koncep­tuale rreth poezisė, nė subs­tancėn e saj shkencore, tė shpeshtėn nė mėnyrė tė pėr­kryer nxje­rrin nė shesh fakte relevante mate­matikisht tė ekza­minuara si argumente tė qėndrueshme pėr tė dy anėt, edhe pse ato mund tė qėndrojnė ballė njėra-tjetrės. Fjala e zgje­dhur artistike qė pėrbėn shtyllėn e artit letrar, bėn gara me shpirtin e njeriut, me vlerėn e poezisė, me kualitetin dhe fuqinė e saj qė disponon dhe ajo u reziston trys­nive tė kohėrave duke hyrė nė gara me artet e tjera. Duke qenė e kėtillė, prej shtysave eksklu­zivisht real-materia­liste deri te ato ideal-imagjinare, poezia har­mo­ninė e vet e gjen nė konceptet siē janė zgjedhja e gjuhės, zgjedhja e fjalės dhe zgjedhja e ngjyrės sė zėrit poe­tik. Leximi ėshtė shkak-pasoja e ekzistimit tė poezisė. Sa mė tepėr lexon dhe pėrso­set gjatė leximit, lexuesi ngritet nė nivel tė recepientit aktiv, tė denjė pėr t’i dalluar shtresimet dhe nėn­shtre­simet e tekstit poetik dhe ai do tė dijė ta dallojė, njohė dhe iden­tifikojė njė sferė tė veēantė tė tekstit artistik nga njė sferė tjetėr joar­tistike, dy sfera tė ndryshme, tė cilat mund tė koek­zis­tojnė nė tekstin letrar. Meqė karakteri i artit ėshtė evo­luitiv dhe si edhe ēdo gjė tjetėr gjatė evoluimit edhe konver­gohet, pėr lėndė tė pastėr artistike mund tė merret edhe shtre­sa artistike gjuhė­sore qė sjell risi tė vėrtetė dhe ajo epoka­lisht ėshtė veri­fikuar nga koha (p. sh. lirika antike), kurse e gjithė ajo qė si vlerė ėshtė tejkaluar, nė tė vėrtetė nuk merret si e tillė. Kjo shtresė joartistike i rri dhunshėm si “mish i egėr” materies artistike dhe roli i fuqisė sė mjeshtrit poetik (subjektit krijues), poetit, ėshtė qė pėr­mes talentit tė tij, ta purifikojė gjuhėn poetike nga elementet joartistike, tė jetė filtrues i mirė i elementeve tė kėtilla joar­tistike, dhe si i tillė, me njė fuqi tė brendshme artistike (me mjeshtri dhe talent) ai ta bėjė lexuesin tė shar­mohet me tė vėrtetėn artis­tike (reale dhe imagjinare) me tė vėrtetėn reale jetėsore. Nė “grackėn” e lėndės joartistike mund tė sharmo­hen, zakonisht lexuesit e rinj pėr nga mosha, tė cilėt akoma nuk janė ngritur nė nivel tė lexuesit me shije dhe me dije tė mjaftueshme letrare dhe sidomos lexuesit (tė rinj e tė vjetėr) qė letėrsinė e lexojnė me tezė ose lexuesit dogmatik, qė nė mėnyrė para­prake nė horizontin e vet tė pritjes, e kanė ngri­tur kallupin teorik nė tė cilin ad hoc presin katarsėn para­prake tė leximit. Leximi, sikundėr di­het, pėrjeto­het si akt i njė “solem­niteti” tė rrallė, njė diēka si shkallė e veēantė e krea­tivitetit, njė si lexim maksimalisht spirituoz dhe inti­mist, nė tė cilin ai, leximi, ėshtė mė i fryt­shmi, mė pro­duktivi dhe nė tė, jo rastėsisht, ne mund tė flasim pėr njė “katarsė“ tė veēantė tė leximit. E mira dhe e keqja, dy kategori absolute tė gjera estetike njerėzore, tė zbritu­ra nė rrafsh tė lirikės, nė poezinė shqipe pėrgjithėsisht komunikojnė me gjuhė konkrete dhe ab­st­rakte, me nėntekst dhe me heterogje­nitet tė for­mave dhe tė traj­tave tė ndryshme lirike. Ndry­she nga fusha tematike e preo­kupimeve tė kri­ju­e­sėve tė lirikės sė pastėr botėrore, te tė cilėt prijnė dhe dominoj­nė fusha te­matike dhe preokupime thjesht intimiste, nė poezinė shqipe pothuaj pėrherė temat dhe pre­okupimet e brendshme reflek­tojnė botėn e jashtme, gjegjė­sisht botėn e madhe tė totali­tetit qė nė veprėn letrare reflek­tojnė eksterierin. Nė lirikėn e pastėr shqipe, edhe nė rastet e eksk­lu­zivitetit ekstrem, qė­llim­shmėria nuk humbet, por ajo identi­fikohet edhe nga nuk­­leusi i stilemės mė tė imėt, mikrosti­lemės sė ngjyrosur, e deri te hartimet mė formaliste tė mu­nd­shme. Nė kėtė as­pekt, lirika shqipe ėsh­tė shumė mė pak formaliste (nė qoftė se fjala forma­liste kėtu shpreh qėllim­shmėrinė) se sa ajo botėrorja. Qėllim­sh­mėria e lirikės sė pastėr shqipe kuptohet nė raportet e njo­hura autor, vepėr dhe lexues, dhe ajo shpre­het si vijon:

1. Diskrepanca e qėllimit tė autorit dhe horizontit tė pri­tjes sė lexuesit,

2. Diskrepanca e qėllimit tė autorit dhe shkallės sė re­cep­­tivitetit tė veprės, dhe

3. Diskrepanca e qėllimit tė autorit dhe normės estetike sho­qėrore tė epokės sė caktuar.

Pasi krijohet lexuesi i kultivuar, pasi lexuesi i kultivuar vihet nė korrent me atmosferėn kriju­ese kur krijuesit lirisht mund t’i shqiptojnė mendimet e tyre dhe pasi ėshtė vėnė interferenca, “nė trekėndėshin autor - vepėr - opinion, ky i fundit, nuk ėshtė faktor indiferent  nė varganin e reagimeve tė rastit, por paraqet energjinė qė krijon his­torinė“ (H. R. Jaus). Lexuesi ose recepienti, nė kohėn tonė tė shpe­shtėn ėshtė faktor i rėndėsishėm dhe vlera e tij nga­njėherė bėhet e njėjtė me vlerėn e autorit dhe me veprėn letrare, sepse nė rrethana tė sotme, duke qenė qenie me inte­lekt, ai bash­kėpunon me autorin dhe veprėn letrare, kurse vepra njė produkt intelektualizmi, me botimin e saj, fillon jetėn e vet nga faktorėt prodhues tė saj. Pra me krijimin e lexuesit qė kooperon me krijuesin, vepra letrare i nėnsh­trohet kie­rar­kisė sė vlerėsimit, kurse roli i lexuesit bėhet pothuaj i barabartė me autorin. Duke u inkuadruar nė kėtė trekėndėsh, lexuesi prandaj nė njėfarė mėnyre ėshtė shumė i rėndėsishėm, kurse nė ndonjė rast, ai mund tė jetė edhe koautor i veprės, qė kėtu ai mund tė jetė vlerė­suesi mė i mirė qė nė mėnyrė tė tėrthortė ndikon nė botėn e bren­dshme tė autorit tė veprės letrare, e ndo­njėherė madje edhe nė vetėdijen e tij nė vetė veprėn letrare. Duke e koncipuar si njė ndėr tre faktorėt krye­sorė tė veprės letrare, lexuesi e ka peshėn e faktorit historik tė veprės letrare dhe ai mund ta vėrė vulėn e epokės sė vet nė tė. Nė jetėn e njė vepre tė mirė letrare, ekzistojnė njė mori argumentesh tė zėshme dhe tė pazėshme qė rrezatojnė zėrin e fshehtė tė lexuesit nė tė duke filluar prej anagrameve, analeve dhe shkrimeve kritike rreth saj. Nė epokėn tonė, lexuesi ynė pėr herė tė parė e merr rolin selektiv rreth artit tė vėrtetė poetik dhe nga “stolia” e keqe, ai nė kėtė trekėndėsh autor - vepėr - opinion, turrshėm mund tė marrė epitetin e koautorit; nga njė “stoli” e keqe, nga njė subjekt i anshėm arrivist, mund tė bėhet edhe koautor i mirfilltė, mė autor se artefakti i quajtur autor. Duke qenė i shtresuar, lexuesi prandaj ėshtė i lloj­llojshėm: prej atij tė pamėsuarit me artefakte e deri te ai i cili mirėfilli mund tė jetė larg autorit dhe te ai i cili i ndihmon autorit nė procesin krijues. Lexuesi i mirė nė rolin e re­ceptuesit selektiv ose lexuesi i shijes sė mirė, ėshtė kri­tiku mė i mirė i veprės letrare; ai, duke i njohur katego­ritė e vėr­teta tė artit poetik, nė vetėdijen e formuar estetike lėre qė s’lodhet me shtypin e verdhė, shun­din bulevardesk dhe vle­rat e dyshimta tė trivi­alitetit tonė tė pėrditshėm, por ai di t’i identifikojė saktė veprat e mirėfillta artistike dhe autorėt e mirfilltė letrarė.

 

2. Ē’e bėn poezinė bashkėkohore

 

Poezia, mbretėresha e tė gjitha arteve, siē e kanė pagėzuar, nė kohė tė sotme shkruhet me tė madhe. Hipoteza se do tė vijė njė kohė kur poezinė do ta shkruajnė tė gjithė, nė ditėt tona sikur po bėhet realitet. Shpirti i pangopshėm pėr liri te krijuesi, lėndimi i dinjitetit tė tij, shpirtėrat e helmuar nga shtrėngesat dhe ndrydhjet e kohės qė u bėhen, e lindin poetin, subjektin qė programon njė botė tjetėr, mė tė lumtur qė e lind atė, mbretėreshėn e tė gjitha arteve - poezinė. Poezinė e mirėfilltė, e krijojnė krijues tė rrallė qė madhėshtinė e tyre nuk ėshtė e thėnė qė patjetėr ta arrijnė nė kohė tė bashkėkohėsisė (nė kohėn kur jeton krijuesi dhe lexuesi). Kėshtu, hipoteza se njė ditė tė gjithė do ta “pushtojnė“ atė, mbretėreshėn e arteve, ėshtė e pavėrtetė. Koha jonė ngėrthen njė kapėrcyell botėkuptimesh tė trashėguara me dogma, ligje, sanksione e pranga pėr njerėzit. Ky ėshtė nė kapėrcyell i ēlirimit tė shpirtit nga robėria e madhe tė trashėguar nga tė jetuarit nėn shtrėngesa qė nga Mesjeta e kėtej. Koha jonė prandaj ėshtė nė kapėrcyell drejt ardhmėrisė mė tė lumtur duke ndryshuar botėkuptimet qė t’i thyejė konvencat e trashėguara shoqėrore – politike dhe ideologjike dhe ėshtė nė hop tė kėtyre ndryshimeve. Prandaj, shpirtėrat e mėdhenj e tė shqetėsuar poetikė, siē janė S. Esenini, F. G. Lorka, R. Alberti, L. Poradeci, P. Neruda e shumė e shumė krijues tė tjerė, me veprat e tyre mėtojnė ta pėrshndėrrojnė zėrin e tyre poetik nė njė zė paralajmėrues tė kėtyre thyerjeve tė konvencave. Nė ēdo kohė, poezia ėshtė ajo qė mė e para i then konvencat e kohės duke u bėrė zėdhėnėse e epokės, njė zė qė bėn kushtrimin e kohės duke u shndėrruar nė njė mishėrim estetik tė tė jetuarit mė civilizues tė kohės. Nė letėrsinė bashkėkohore shqipe poezia zhvillohet, moderohet dhe pėrkryhet pėrafėrsisht njė rruge tė njėjtė si edhe nė tė gjitha letėrsitė e kombeve tė ndryshme tė botės. Me termin poezi nėnkuptojmė produksion poetik qė krijohet nė trajtė lirike; kjo ėshtė poezia lirike, poezi liriko – epike dhe pėrgjithėsisht poezia e quajtur vjershė me kuptimin tradicional tė fjalės. Nocionet vjershė, poemė ose vargje tė lira, nė terminologjinė e kritikės sė sotme i gjejmė tė pėrdorura me nocionet poezi lirike, poemė lirike ose cikėl poetik, qė mė vete ngėrthejnė edhe dallimet e strukturimit tė brendshėm artistik tė poezisė. Sot nė epokėn tonė, brenda njė krijimi artistik poetik nuk diskutohet mė pėr vargun e lirė dhe vargun e lidhur, sepse nė lirikėn e sotme as qė ekziston mė vargu i lidhur me rimė e me ritėm tė caktuar, hiq rastet e rralla kur krijues tė caktuar vazhdojnė ta krijojnė poezinė klasike, sepse e tėrė poezia shkruhet nė varg tė lirė. Brenda poezisė sė sotme pastaj hiqen shenjat e interpikcionit si element i dallimit nga poezia tradicionale, kurse i tėrė teksti poetik (njė poezi, njė cikėl poetik apo i tėrė libri poetik), ėshtė pa shenja tė pikėsimit, duke u ēmuar si formė tradicionale tė shprehjes poetike. Nė aspektin tematik e motivor, pothuaj deri nė minimum eliminohet elementi i rrėfimit pėrballė ndjenjave tė cilat shqiptohen pa kurrfarė ngarkese normative. Poezia bashkėkohore shqipe pėr nga ndėrtimi variron dukshėm nga krijuesi nė krijues, varėsisht nga prirja individuale. Nė poezinė e F. Arapit, D. Agollit, I. Kadaresė etj. pėr shembull, vargu dhe ideja e shkrimtarit janė tė kuptueshme dhe tė qarta, prandaj ne sot pėr poezinė e tillė themi se ajo i takon poezisė sė modernizmit ekstrovert sepse komunikimi i poetit me lexuesin ėshtė i hapur dhe pa pengesa; nė poezinė e K. Trebeshinės, A. Podrimes, F. Reshpjes etj., ligjėrimi poetik ėshtė mė i vėshtirėsuar, i rėndė dhe me pengesa, prandaj themi se poezia e tillė ėshtė poezi moderne introverte; ndėrkaq nė poezitė e M. Camajt, sidomos ato tė pjekurisė sė tij etj., vargu ėshtė i mbyllur dhe komunikimi i poetit me lexuesin ėshtė pothuaj i pamundshėm dhe i pakapshėm, prandaj themi se kjo poezi ėshtė poezi e njė modernizmi tė abstraguar. Nga vjershat lirike, poemat dhe poemat epike, diksioni ligjėri­mor i poezisė kėrcen pėr njė shkallė mė tė lartė dhe lexuesi mezi i heton hallkat tematike tė “rrėfimit” tė subjektit lirik. Ėshtė fare e natyrshme qė ky “kėrcim” tė mos bėhet aty pėr aty: poezisė lirike i paraprijnė librat e shenjtė, mė saktė, nė Psalmat e Davidit ku ekzis­ton njė abstraksion i lartė dhe njė estetizim lirik dhe poetėt me kėnaqėsi mėsojnė prej tyre. Nė lirikėn shqipe pėrshndėrrohet vokabulari ligjėrimor, radhiten figu­rat gju­hė­­­sore prej krahasimeve, simboleve, alegorive dhe me­ta­forave tė lehta dhe tė kapshme pėr ēdo lexues nė figura mė tė arrira, estetikisht dhe mjeshtėrisht tė pėrpu­nuara mė bu­k­ur, duke u pėrpunuar me njė shije mė tė hollė, qė tin­gėllojnė si zėra tė ndryshėm, tė brendshėm e qė dalin the­llė nga brendia e gjeniut krijues tė akėcilit autor ndryshe - ndryshe. Paraqitja e Mi­gjenit nė fushė tė letėrsisė shqipe me vargun e lirė dhe me revoltėn sociale, qė sillte risi nė planin artistik nė letėrsinė shqipe, vargu i tij i lirė nė fakt do tė jetė njė ako­modim i ri i strukturės sė re tė lirikės shqipe nė krijimin e vetėdijes estetike tė lexuesit shqiptar. Poezia e M. Camajt e kuptueshme nė dy vėllimet e tij tė para poetike, mė vonė do tė pėrjetojė njė ristruktuim gju­hėsor tė metamor­fozuar nė nivel tė njė abstraksioni tė lartė. Nė vitet `60 nė letėrsinė shqipe, krahas I. Kadaresė, do tė radhitet njė brez i tėrė poetėsh, si B. Xhaferi, Z. Zorba, F. Reshpja, A. Shkreli, M. Hanxhari, A. Podrimja, Rr. Dedaj etj., tė cilėt kush mė pak e kush mė shumė, nė vokacionin e tyre lirik do tė jenė hermetikė. Mirėpo, vetėm nė vitet `70, atje ku gjendet djepi i letėrsisė sė mirėfilltė, pothuaj tė gjithė krijuesit shqiptarė nė Kosovė dhe Maqedoni e krijo­nin kėtė lirikė: kush me mė shumė e kush me mė pak sukses, sipas njė rregulli tė pashkruar, dėshmoheshin si individualite tė krijuesėve shembullorė. Lirika shqi­pe, kėshtu duke e modernizuar nive­lin e njė abstrak­sioni gjuhėsor, pothuaj tėrėsisht kishte kėr­cyer nga shtrati i shprehjes sė thjeshtė nė nivel tė njė shprehjeje qė po e thyente me tė madhe traditėn e shkrimit shqip.

           

3. Poezia + lexuesi - koekzistenca

 

Nga vjershat lirike, poemat dhe poemat epike, diksioni ligjėri­mor i poezisė kėrcen pėr njė shkallė mė tė lartė dhe lexuesi mezi i heton hallkat tematike tė “rrėfimit” tė subjektit lirik. Ėshtė fare e natyrshme qė ky “kėrcim” tė mos bėhet aty pėr aty: herme­tizmit lirik i paraprijnė librat e shenjtė, mė saktė, nė psalmat e Davidit ku ekzis­ton njė abstraksion i lartė dhe njė estetizim i subjektit lirik. E kėsaj natyre ėshtė edhe poezia e P. Budit e cila ėshtė njė shembull tipik i njė abstra­ksioni hermetik, kėshtu qė bazat e hermetizmit lirik nė letėrsinė shqi­pe gjenden nė traditėn e saj tė hershme. Nė poemat e J. De Radės ekziston njė sistem ligjėrimor sub­jektiv-objektiv, qė mė vete ngėrthen njė shkallė tė lartė estetik, e cila s’mund tė shpjegohet ndryshe veėse si njė her­metizėm semantik, gjithashtu. Nė poezitė e dy vėllimeve tė fundit tė Asdrenit “Psa­l­me murgu” dhe “Krutan i mėrgu­ar” dhe nė pėrmb­ledhjet me poezi tė L. Poradecit “Vallja e yje­ve” dhe “Ylli nė zemėr” gjuha e pėrkryer sim­bolike kėr­cen nga poezia tradi­cionale deskriptive. Nė lirikėn shqipe pėr­shndėrrohet vokabulari ligjėrimor, radhiten figu­rat gju­hė­­­sore prej atyre kraha­simeve, simboleve, alegorive dhe me­ta­forave tė lehta dhe tė kapshme pėr ēdo lexues nė figura mė tė arrira, estetikisht dhe mjeshtėrisht tė pėrpu­nuara mė bu­k­ur, duke u pėrpunuar me njė shije mė tė hollė, qė tin­gėllojnė si zėra tė ndry­shėm, tė brendshėm, qė dalin the­llė nga brendia e gjeniut krijues tė akėcilit autor ndryshe - ndryshe. Paraqitja e Mi­gjenit nė fushė tė letėrsisė shqipe me vargun e lirė dhe me revoltėn sociale, qė sillte risi nė planin artistik tė letėrsisė shqipe, vetėm e shtonte “arse­na­lin” e vetėdijes estetike tė letėrsisė shqipe; vargu i tij i lirė nė fakt do tė jetė njė ako­modim i ri i strukturės sė re gjuhėsore tė lirikės shqipe nė krijimin e vetėdijes estetike tė lexuesit shqiptar. Poezia e M. Camajt e kuptueshme nė dy vėllimet e tij tė para poetike, mė vonė do tė pėrjetojė njė ristruktuim gju­hėsor tė metamor­fozuar nė nivel tė njė abstraksioni tė lartė. Le ta marrim pėr shembull figurėn e buellit, njė figurė e lashtė mitike shqip­tare, tė pėr­punuar artistikisht nė nivel tė njė lirike tė njė her­metizmi tė lartė. Nė vitet `60 nė letėrsinė shqipe, krahas I. Kadaresė do tė radhitet njė brez i tėrė poetėsh si B. Xhaferri, Zef Zorba, F. Reshpja, A. Shkreli, A. Pod­rimja, Rr. Dedaj e tj, tė cilėt kush mė pak e kush mė shumė, nė vokacionin e tyre lirik do tė jenė hermetikė. Mirėpo, vetėm nė vitet `70, atje ku gjendet djepi i letėr­sisė sė mirėfilltė hermetike, pothuaj tė gjithė krijuesit shqiptarė nė Kosovė dhe Maqedoni e krijo­nin lirikėn hermetike, kush me mė shumė e kush me mė pak sukses dhe sipas njė rregulli tė pashkruar, disa prej tyre she­mbėllenin me individualitete tė dėshmuara. Lirika shqi­pe, kėshtu duke e modernizuar nive­lin e njė abstrak­sioni gju­hėsor, pothuaj tėrėsisht kishte kėr­cyer nga shtrati i shprehjes sė thjeshtė nė nivel tė njė shprehjeje qė po e thyente me tė madhe traditėn e shkrimit shqip.

 

            4. Poezia dhe interpretimi i saj

 

Ēėshtja e inter­pre­timit tė lirikės, ėshtė njė ndėr ēėshtjet “e gjalla” qė e ka shqetėsuar dhe e shqetėson pėrherė lexuesin dhe opinionin tonė, dhe si e tillė, kjo ēėshtje lėviz prej pėr­qafimit me da­shuri deri te refuzimi i saj mė i skajshėm i mundshėm. Nė rrafshin e shkrimeve diskurzive rreth in­terpre­ti­mit, ėshtė ngri­­­tur njė mur bindjesh e mosbindjesh gjer nė spekulime, dhe si edhe shumė ēėshtje teorike letrare rrėshqitėse, ai qė do tė ngelė i polarizuar pėrherė, do tė jenė animet pro ose kundėr interpretimit. Po tė vėsh­trohet nga rrafshi empirik, ēėshtja e interpre­timit tė lirikės shqip­tare mund tė shihet nga disa kėnde: nė kritikėn e sotme shqiptare problemi pro ose kun­dėr in­terpretimit, mund tė presupozojė bindje tė ndry­sh­me tė shkollave letrare, prirje indivi­du­ale tė krijuesė­ve tė ndry­shėm dhe pėrgjithėsisht tė kulturės sonė letrare, nė tė cilat ėshtė shkruar letėrsia e sotme: tė letėrsisė sė realiz­mit soci­alist, realizmit dhe tė modernizmit. Ėshtė fare e lehtė tė “gju­het” animi i ithtarėve tė krijuesėve soc-realistė, tė cilėt apriori do tė jenė pro interpretimit, sikundėr ėshtė lehtė tė “vidhet” mendimi contra i moder­nistėve (tė cilėt, nė kohė tė komu­nizmit, hapjen e kėtillė e merrnin njė hap pėr nė burg qė mund t’ua bėnte kritika alias policia letrare e kohės), mu sikundėr nuk mund tė dihet “indolenca” nė mes, e realistėve. Mė i kapshėm, do tė mund tė ishte njė qėndrim neutral nė mes (konformist, do tė revoltohej lexuesi ynė?) nė fushė tė supozimeve tona tė lira, qė, le tė supozojmė, mund ta mbaj­nė krijuesit e realizmit, tė cilėt (tė themi), mbahen as­nja­nės nė kėto dy anime, pėr dhe kundėr inter­pretimit. Marrė nė pėr­gjithėsi, nė historinė e artit, interpre­timi i letėrsisė ėshtė njė punė e palavd dhe me rrezik, kurse pozita e interpretuesit ėshtė pozitė e njeriut i gjetur nė mes dy e mė tepėr zjarreve: duke marrur veprėn nga krijuesi dhe duke e shpėnė atė te lexuesi, ėshtė rrezik qė atij nė vend tė asaj qė e ka thėnė krijuesi, ta shtre­mbėrojė, ta thotė keq atė ose ta thotė tė kundėrtėn e autorit, sa qė nė vend qė tė flasė pėr tė vėrtetėn artistike tė veprės dhe tė autorit, mund tė hedhė nė dritė injorancėn e tij. Mendimi i njohur i Volterit se poezisė sė vėrtetė s’i duhet kurrfarė avokati, sikur e mbė­sh­tet tezėn kundėr interpre­timit. Studiuesja e njohur Suzan Zontag nė punimin e saj “Kundėr intepretimit”, flet pėr pastėrtinė e kėna­qėsisė sė parė tė leximit tė poezisė, pėr pėrjetimin mis­tik dhe sakral tė saj. Valery dhe Elioti janė pėr inter­pretim, kurse E. Shtajger thotė: “Natyrisht, kemi frikė t’i afrohemi tepėr veprės artistike. Nėse i afrohemi tepėr, ėshtė rrezik qė ajo tė prishet”. Rilke ndan mendimin: “Kritika ėshtė e do­mos­doshme si edhe frymėmarrja”, krejt ndryshe nga her­me­tiku Montale: “Nėse ēėshtja e poezisė reduktohet vetėm nė kuptimė­sinė e saj, atėbotė poetėt as qė do ta shkruanin atė fare“. Njė mendim pro e ndan Valery: “Ēdo shkrim i cili nuk ka nevojė pėr interpretim, nuk ėshtė i mbathur aq sa tė ngritet lart”, prandaj “shumica e lexuesėve, madje edhe tė kul­tivuarit, s’hetojnė se hartimi poetik kėrkon njė stėrvitje tė shpirtit dhe dije kaq sa tė kėnaqesh prej saj”. Mendim skajshmėrisht tė kundėrt shpreh Niēe duke thėnė: “Kėndo, mos fol” (Cituar nga Grup autorėsh). Por, le tė dalim nga terreni i supozimeve dhe le tė konstatojmė se ēėshtja e interpretimit ėshtė njė ēėshtje fre­kuentabile nė kritikėn letrare shqip­tare dhe ajo lėre qė ėshtė shkruar dhe do tė shkruhet, por pėr disa lloje, zhan­re dhe tipa shkrimi ajo ėshtė e domosdoshme. Inter­pretimi i lirikės sė pastėr ėshtė i domosdoshėm mu si ėsh­tė i domos­doshėm uji pėr shuarjen e zjarrit.

 

5. Drejt poezisė sė pastėr

 

Poezia e pastėr (fr. La poesie pure) - pa asnjė element ‘jopoetik’ (narrativ, didaktik, politik). Ajo nuk shpreh kurrfarė ideje tė caktuar, por vepron si muzikė. Konceptin e p. p. e kanė zhvilluar simbolistėt frengė - Bod­leri, Malarme, Valerye tj., tė cilėt e kanė huazuar nga E. A. Po. P. p. e kanė zhvilluar edhe poetėt e tjerė jashtė Fran­cės, si Rilke, George dhe G. Benn nė Gjermani, E. Paund nė SHBA, hermetikėt italianė (Bond, Tempeli, Unga­reti, Qua­zi­modo) etj. Pėrvoja dhe teoria e p. p., historikisht nėnku­pton shprehjen e autonomisė burimore tė poezisė, njė ide, e cila ėshtė tejkaluar, por e cila nuk ėshtė braktisur asnjė­herė“. Pėrafėrsisht me nocionin poezi e pastėr, nė Gjer­mani do tė zhvillohet e ashtuquatura poezi absolute. Kon­cep­ti i saj, sipas nocionit, shpreh absolutiz­min poetik, fjalėt qė pėr­bėjnė “ekstraktin” artistik (p. sh. eksperi­mentimet poe­tike tė G. Benn- it). Kjo ėshtė pėrpjekje qė prej gjuhės sė thjeshtė popullore, tė krijohet njė fenomen poetik qė prej kategorive muzikore tė fjalėve tė krijohet njė dukuri atrak­sion mu­zikor. Lirika e pastėr ėshtė gjuhė e folur prozodike e Unit lirik, diskurs i tij dhe jo rrėfim i tij dhe as kallėzim pėr tė; nga gjuha e folur lirika prandaj nuk mund tė jetė ēfarėdo qoftė gjuhe pos gjuha e rrėfyer e krijuesit tė saj dhe kėtu qėndron dallimi mes lirikės sė pastėr dhe prozodisė sė vėr­tetė: lirika e pastėr qėndron nė sistemin gjuhėsor, nė tė asgjė qė nuk mund tė futet nė sistem, nuk mund tė pranohet si e tillė. Lirika e pastėr qėndron nė sferėn mes logosit dhe non sensit tė Unit tė autorit; diēka si gjithėka qė ėshtė thjesht artistike. Nė siste­min e lirikės sė pastėr asgjė s’guxon tė na befasojė ne si lexues: krijuesi i saj maksimalisht ėshtė pėr­pjeklur ta krijojė leksikun e zgjedhur poetic, i cili prej autorit nė autor ėshtė autonom, burimor dhe rreshtimi i atij fondi leksikor nė var­gun poetik, pos qė “tingėllon si muzikė“, e ka idiomėn e shenjės shprehėse tė veēantisė. Asgjė s’guxon tė na shqe­tė­sojė, as edhe njė fonemė e vetme, as edhe njė stile­mė e vet­me s’guxon tė dalė nga ai sistem zinxhiror, pėr­ndry­she ne si si lexues do t’i njihnim ato oscilime si rrėsh­qitje tė atij sistemi. Nė leksikun autonom tė L. Poradecit asgjė s’ėshtė e ras­tėsishme gjer nė variantin final tė akėcilės po­e­zi tė tijėn, nė laboratoriumin krijues tė autorit janė pėr­pu­nuar tė gjitha fjalėt dhe shprehjet poetike pėr tė mbetur nė fund poezia si kėngė e vėrtetė. Shprehja ėshtė stili i tij, stili i tij ėshtė hija e padukshme e figurės poetike, kurse nė figurėn autonome hija e shpirtit tė tij. Disonimet “prozaike” tė lirikės sė pas­tėr, nė fakt nuk janė disonime; pėr t’u bėrė sistem integral i stilit tė poetit, krijues tė caktuar nė mėnyrė mjeshtėrore dinė ta krijojnė njė diēka qė Malhebre do ta quante “vallėzim gjatė tė ecurit”, diēka qė nė fakt nė ritmin e brendshėm tė lirikės sė pastėr do tė ishte njė mekanizėm fjalė plus kėngė, pra njė meka­nizėm gjuhėsoro-muzikor. Diso­nimet “prozai­ke” janė nga mė tė ndryshmet: nė vjershat pa “subjekt”, d.m.th. nė vjershat qė mėtojnė tė thonė diēka “mė shumė” se ajo qė i ka ngjarė subjektit krijues, njė kaste a njė entiteti, dhe nė mungesė tė storjes qė do ta nėnkup­tonte njė zhanėr tjetėr letrar, poeti i kthehet evokimit dhe ele­menteve tė caktuara tė atij evokimi, qė nė fakt mund tė jetė gjuhė specifike nė gjuhėn e pėrgjithshme tė vjershės (njė gjuhė nė gjuhė, siē do tė thoshim ndryshe), duke iu kthyer evokimit ose “godinės” specifike, tė cilėn e krijon pėrmes mekanizmave tė tjera qė atij i shkojnė pėr shtati. Disonimet “prozaike” e hapin njė sferė tė veēantė tė lirikės, duke krijuar dy fara tė mėdha tė gjuhės poetike: tė parėn ekstralirike dhe tė dytėn prozo­lirike, dy farė gjuhėsh qė nė­pėr lirika tė caktuara dinė tė krijohen si tipe tė veēanta tė lirikės sė pastėr. Njė tip tė veēantė tė lirikės sė kėtillė mund tė jenė aso hartimesh lirike, tė cilat autori di tė krijojė njė sistem tė veēantė ligjėrimor tė thėnies lirike plus rrėfim. Njė tip tė dytė tė lirikės mund tė jetė thėnie lirike plus fjalė e dramatizuar. Njė tip tė tretė mund ta bėnte thėnie lirike plus fjalė ese­istike. Intimisht ēmoj se kėto tipe tė lirikės sė pastėr nuk janė vetėm eksperimentime gjuhėsore dhe se “fa­mi­ljarizimi” i tyre nė botėn shpirtėrore shqiptare, nė pers­pek­tivė do tė dėshmohen si rrugė drejt artit tė mirėfilltė tė pėrgjithshėm.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

“MUROSJA E MIKES NĖN RRAP DHE POETĖT

                QĖ NUK IKIN NGA ATDHEU”

 

KALOSH ĒELIKU  W.P.S

Kyetar i Shoqatės sė Shkrimtarėve Shqiptarė

FYROM MACEDONI

 

 

         Poezia ėshtė shprehje e artizmit poetik, lojė fjalėsh, burimisht qė kanė qėllim magjik, ėshtė thirrje hyjnore, arrin nė qiell dhe hedh fuqinė e vet dhe bėhet e fuqishme duke pasur edhe shpirtin e tyre, Hyut Nuk ėshtė ajo e pėrshkrimeve, pėrkushtimeve prijėsve tė partisė, parullave tė thata patetike. Rreth nesh ēdo gjė ėshtė poezi: Toka, qielli, dita, nata, lindja, vdekja, ringjallja, rrugėt, era, zogjtė, lumi…  Vetėm, duhet njė sy i mprehtė pėr t’i hedhur nė letėr emocionet, idetė dhe imagjinata duhet shkrirė nė indin poetik me mjeshtri tė jashtėzakonshme.

        Dhe, novatorizmi, i cili i ka rrėnjėt te lirika popullore, qė e ka tejkaluar pjesa mė e fuqishme e poezisė shqipe, ėshtė lirika e dashurisė.  Dhe, jo rastėsisht Lasgushi ėshtė poet i madh. Serembe, Frederik Rreshpja, Dritėro Agolli, Xhevahir Spahiu, Visar Zhiti, Pano Taēi, Skėnder Rusi, Hida Halimi, Azem Shkreli, Mimoza Ahmeti, Gani Xhafolli, Adem Gajtani, Mirko Gashi, Radije Hoxha, Ledia Dushi,  etj.

        Poezia shqipe ėshtė lėruar dhe zhvilluar brenda kufijve politik: Shqipėri, Kosovė, IRJ e Maqedonisė, Mal i Zi dhe Diasporė. Dhe, pėr ēudi, pėrderisa nė Shqipėri ajo ėshtė lėruar pėrkrah poezisė patriotike edhe poezia e dashurisė, nė Kosovė, Mal tė Zi dhe IRJ e Maqedonisė ėshtė lėruar poezia patriotike. Realitet, qė do tė thotė se, njė popull e manifeston atė qė nuk e ka, i mungon me vite, liria. Risi nė poezinė shqipe, sot ėshtė kombinimi i dashurisė me patriotizmin. Poetėt qė e lėrojnė kėtė lloj poezie numėrohen nė gishta. Megjithatė, kjo ėshtė poezia e ironisė, sarkazmės dhe protestės artistike.

        Motivet e poezisė erotike shqipe janė tė njohura: besnikėria, tradhtia, ndarjet, xhelozia, malli, sėmundja nga dashuria, mirėpo edhe ėmbėlsia nga dashuria dhe bukuria e trupit tė zhveshur. Ėshtė interesante se nė rolin e subjektit lirik paraqitet nė kėto poezi, njėsoj shpeshherė gruaja sikur edhe mashkulli. Pėr mė tepėr, nė poezi ėshtė e pėrbashkėt tema: jeta pas vdekjes. Ringjallja.. Dhe, raporti midis jetės dhe vdekjes. Edhe pse, nė kohėn e sotme ende vazhdon tė shkruhet poezia patriotike, ku gjakohet pas lirisė dhe luftohet robėria. 

        Poezia shqipe nė gjirin e vet e ka edhe tipin e poezisė profetike. Zakonisht, kėtė lloj tė poezisė e kanė shkruar poetė-profetė, qė letėrsia shqipe i ka pasur edhe para kohės sė Romantizmit. Stili i pėrsosur dhe poetė qė nuk kanė shkruar shumė pėr tė kaluarėn, po pėr tė sotmen dhe tė nesėrmen. Vargu i kėsaj poezie e ka luftuar hipokrizinė, koprracinė dhe grykėsinė. Njė spektėr mė i gjerė objektesh paraqitet nė poezinė erotike, e cila dallohet fare lehtė nga poezia patriotike. Kėshtu qė mjeshtėria e poetit shprehet me kėrkimin e forcave tė reja, pėrsosjen e figurave ekzistuese dhe tė proceseve stilistike duke lejuar shtimin dhe zhvillimin e temave.

        Poezia erotike shqipe sot kėrkon gjakun dhe shpirtin, qė i ecin nėpėr damarė. Njė pėrzierje tė sė resė: dashurisė me patriotizmin dhe pornos me politikėn. Gjuha e thjeshtė dhe me stilin e qartė, po tė thellė duhet pėrsosur me imagjinatėn e pasur dhe gjuhėn e stolisur. Kėndimi i poezisė tė dy shtambave me verė dhe asaj erotike. Vdekjes dhe Lindjes. Ringjalljes…

         Dhe, pėr mua si poet, poezi e fuqishme ėshtė ajo qė i qarkullon nėpėr damarė gjak dhe shpirt, i ka rrėnjėt nė poezinė popullore. Dhe, i japin gji tri Zana tė maleve. Fuqi pėr luftė si Mujit dhe Halilit…

        Ikja nga parullat e thata, patetika patriotike ėshtė risi e plotė nė poezinė shqipe, sikur ėshtė ruajtja dhe ndikimi i poezisė popullore. Poezia e mirė duhet tė ketė edhe filozofinė jetėsore plot figura poetike. Poeti duhet tė di tė hedhė farėn nė tokė pjellore, ashtu si bujku me hebet nė krah drithin nė ara, kėshtu qė frutat e pjekur, poezitė tė lulėzojnė nė fushat tona, rrėzė maleve…

         Armė e fuqishme sot ėshtė lirika satirike, ku pėrqesh momente njerėzore, politikėn me prijėsit e tyre, madje edhe vetė fatin e njė populli. Origjinaliteti i poetit tė sotėm, fatkeqėsisht ende ėshtė nė kundėrshtim me dukuritė imorale dhe idetė e kohės, nė tė cilėn jeton brenda kufijve politikė.

        Poezia shqipe sa vjen e mė shumė demokratizohet dhe misticizmi depėrton nė art. Poetėt shqiptarė dashurinė e tyre ndaj lirisė e paraqesin me shprehje plot figura dhe me gjuhėn erotike tė lirikės sė dashurisė. E zhveshin nga trupi ferexhen patetike dhe parullat e thata dhe i veshin tirqit me gajtanė e xhamadanin me sumbulla. Nė poezinė e kėtyre poetėve, nganjėherė ėshtė shumė vėshtirė tė dallohet deri ku shkon alegoria e ku fillon shfaqja realiste. Vetė gjuha shqipe, gjuhė e poezisė ka disa veēori tė saj poetike, e pėrshtatshme nė paraqitjen e dy-tre dykuptimėsive tė vargut. Megjithatė, nė kėtė poezi ekziston edhe njė rrezik stereotipash, sepse ajo bazohet nė disa tema tė pėrsėritura: dashuria, vera, bukuria. Qė, poeti shqiptar i ka tejkaluar me sukses dhe pasuruar me Baba Tomorrin, Tyrben, Rrapin, Shtambat me verė, Cucen Boheme, Engjellin Grua, Djemnushėn, Tri Zanat e malit. Nusen me peshterkė tė kuqe, Tatėn e Madhe, etj.

         Inspirimi i poetit shqiptar, ėshtė mė i sinqertė dhe mė i thellė duke u shėrbyer me shprehje tė larta poetike. Formėn e njė vargu mes legjendave, porosish dhe alegorish: Miken duke e murosur nėn Rrap dhe duke ia lėnė njė gji jashtė pėr poetėt qė nuk ikin nga Atdheu…

        Tendencė kjo, pėr tė krijuar njė rrymė tė re letrare me shumė vazhdues dhe pėrkrahės. Poeti i kėtillė rebel ėshtė i gatshėm tė rroket fytas edhe me Zonjėn Vdekje. Ringjalljen. Lindjen. Robėrinė. Lirinė. Shkurt, tė ballafaqohet me misteriozen: dashurinė qiellore dhe tokėsore.

        Rrezik pėr poetėt e talentuar me dhunti nga Zoti, janė poetėt e rrejshėm tė oborreve tė partive politike. Poetė pa talent, po tė shkathėt t’u vihen pas partive politike nė pushtet, si dhelpra pas dashit, me shpresė se mos i bien udhės. Poetė tė kėtillė vetėm pėr njė pėrdorim, letėrsia shqipe ka me bollėk, sa kanė tė hanė edhe qentė e rrugėve…

        Herėt a vonė, kėta poetė do tė dėshtojnė nė poezi. Rrugėn do t’ia lėshojnė poetit-profet, lirikut me mendime tė thella dhe me talent tė madh vrojtues, kur ėshtė fjala pėr situatat e pėrgjithshme njerėzore, i cili ka qėndruar, nė tė vėrtetė, mjaft indiferent kur ėshtė fjala pėr ngjarjet politike tė kohės sė tij.

         Vargu i sotėm luftarak, i kėtyre poetėve rebelė, pėrjeton njė lulėzim tė ri tė lirikės shqipe. I lėshuan istikamet, ferrat, gurėt… Pusitė, tashti i vunė nėn rrape… Shkolla… Universitete… Biblioteka… E nxorėn vargun nga brezi. Poetė me shpirt krenar dhe tė vetėdijshėm nė paraqitjen e realitetit shoqėror, kėshtu qė pėr kėta poetė rebelė jeta e varur nga partitė politike ėshtė e huaj. Tentim ky, i komunizmit qė tėrė jetėn e shoqėrisė ta ketė nėn kontroll. Hap i gabuar ideologjik me tė cilin dėshtoi nė parashikime. Tashti e kanė radhėn partitė politike “demokratike”, shkaku se poetėt bėhen edhe mė tė fuqishėm. Stili i tyre ėshtė sakrificė, ndjeshmėri e poetit dhe sinqeriteti. Pėrsėri do tė vdesė dhe ringjallet, por kurrė nuk do t’u bie duarve dhe kėndojė arritjeve tė tyre demagogjike.

        Shkėputja nga format klasike poetike nuk qe proces qė u bė lehtė, me vete mori edhe viktima. Nuk ėshtė punė e lehtė t’u ikėsh ndikimeve nga letėrsia ruse ( Shqipėri ) dhe sllave ( Kosovė. Mal i Zi e IRJ e Maqedonisė ).

        Poezia  shqipe moderne sot ka njė rrezik nga poetėt e oborrit tė partive politike “demokratike”. Fatkeqėsisht, falė Zotit, nė pėrgjithėsi janė poetė tė dobėt dhe pa talent. Megjithatė, poezia e ardhmėrisė do tė jetė poezia e verės dhe e dashurisė, qė alegorikisht tė paraqesė dashurinė hyjnore dhe dehjen e mistikėve

        Ardhmėria e poezisė shqipe qėndron nė traditėn e poezisė popullore, Rilindjes, duke u pasuruar me rrugė tė reja, pėr tė hipur nė Baba Tomorr. Atdheun e perėndive. Tyrben, ku pihet vera, shkruhet poezia. Dhe, bėhet dashuri…

 

 

“Poezia si kumt i hershėm…”

LULZIM LOGU, W.P.S, Kryetar i Shoqatės sė  Shkrimtarėve tė Tropojės

E mbaj ēuditėrisht mend, isha ende i vogėl, kur humba pėr herė tė parė rrugėn nė Lugjet e Verdha, bash nė vendin qė konsiderohet si djep’ i Eposit tė Kreshnikėve, vendin qė gjyshja ime e thėrriste tashmė Lugjet e Zeza, pas vajit tė pandalshėm tė Ajkunės dhe nėmės ( mallkimit!) tė pėrjetshėm  tė saj, kur humbi djalin…

Kishte dhjetra vite qė vendasit bjeshkėt i thėrrisnin “Bjeshkė tė Namuna”, zoti kishte falur njė bukuri tė mahnitshme nė ato maja dhe rudina alpine, por pas vajit tė Ajkunės, qė ndihej herėt nė agim dhe vonė nė shfaqjen e beftė tė yjeve, uji kishte shterur, shndėrruar ne borėra tė pėrjetshme, honeve tė askundit, ku jehonte vetėm britma e shqipeve tė vetmuara dhe fishkėllima e dhisė sė egėr, e cila dirgjej luginave me bar dhe lule shumėngjyrėshe.

Thirra e thirra dhe bjeshka pėrcillte nė maja dhe mė kthente pas njė melodi tė rrallė tė kėngės majekrahu, me ehe - ku je tė rimuara, qė thureshin pastaj nė njė strofė tė lindur dhe tė kryqėzuar me frikė, joshje tė natyrės, vetmi dhe kreni, e cila mė jepte shpresė dhe besim, ndėrkohė, qė shpirti provonte shkulme tė forta emocionale,… A thue doja tė fluturoja nė atė ēast, pėr tė dalė nė shtegun e kėrkuar…

Shumė vite mė vonė, botoja poemėn time tė parė, tė shkruar nė Luginėn e Valbonės, duke kujtuar vargjet lapidare tė Fishtės: “… fort’ po shndrit’ e pak po nxeh!...”, ndėrsa dielli rrėzohej nga Maja e Hekurave, nėpėr Lugjet e Verdha, pėrmes thirrjesh njerėzore, blegėrimash dhe gjėmimesh, nė njė simfoni madhėshtore, si poezi mijėra strofash, qė s’di tė ndalet…

S’kishte sesi tė ndodhte ndryshe, duke provuar baladat e vjetra, duke humbur dhe rigjetur nė vetvete kėngėt e moēme dhe tė reja, duke fjetur dhe zgjuar poshtė  ēatisė mė tė lartė shqiptare me emra majash si: Jezercė, Shkėlzen, Kollatė, duke u stėrpikur nė brigjet e Drinit dhe Valbonės, duke zbritur nė luginat e panumėrta si nė atė tė Tropojės, duke vėnė kokėn nė kurorat e bozhurit, boronicės, dredhėzės dhe mjedrės, marrėmendeshe nė krijim, nė vargje, qė buronin, siē buron uji nga guva e pėlcitur e malit, bėheshe rapsod, bard, vajator, kėngėtar dhe poet, ani pse pėr shumė kohė, nuk dije se cilės pjesė i pėrkisje mė tepėr.

Poezia gjithmonė ka qene njė kumt, njė mėnyrė pėr tė thėnė diēka tė lartė, tė veēantė, tė rrallė, tė shtrenjtė! Poezia gjithmonė ka qenė njė lajm, njė  njoftim nė kohė, pėr kohėn a shumēka tjetėr qė ka ndėrruar; poezia ka qenė gjithmonė sinjal i ndryshimit!

Ka ndryshuar moti, ka ndryshuar ritmi i zemrės, ka ndryshuar sistemi, ka ndryshuar kodi i sjelljes, ka ndryshuar dashuria, por edhe urrejtja dhe poezia ka parathėnė, qė nga fundi i greminės, ku shpesh ajo fle gjithmonė e pambuluar, pėr tė brofur si zog lajmėtar, ndihmės i njeriut.

Jo mė kot poezitė mė tė famshme kanė shėnuar kulme dhe zgripe tė zhvillimit shoqėror dhe kanė qenė shoqėruese e dramave tė mėdha sociale, kudo ku ato janė shkruar, nė fletė, mure burgjesh, letra duhani apo gur…

Poezia ka qenė dhe mbetet njė shenjė qė, nė shumicėn e rasteve, dallon ata, tė cilėt kuptojnė dhe ndjejnė intensivisht ritmin e jetės, qė zbulojnė dhe mbartin ndryshimin, qė i besojnė dhe i binden asaj, si njė tė dashure qė kurrė nuk braktiset, si njė dashuri, e cila  mbetet gjithmonė e parė pėr nga emocioni dhe ngarkesa, nga mesazhi dhe energjia, nga freskia dhe shmangja e depresionit dhe monotonisė, poezia, nė fund tė fundit, ėshtė njė mėnyrė tė jetuari!

Poezia nuk mund tė vdesė, ajo mund tė rrudhet, vjetėrohet ndonjėherė, plaket dhe bėhet e mėrzitshme, siē ndodh edhe nė natyrė gjatė ndėrrimit tė stinėve, Por, vjen njė ēast: “ dhe fryn nė udhėkryqet e botės!” siē perifrazonte Tasos Livadhitis dhe poezia bėhet dėshmitare aktive e ringjalljes.

Lindja dhe vdekja, rėnia dhe ngritja, pėrbaltja dhe heroizmi a s’janė nė fund tė fundit tė ngjashme me fazat e jetės sė gjithsecilit, me zgjedhjet e tij nė jetė, me pėrballjet dhe sfidat, me shėnimin e emrit apo humbjen e paidentifikuar tė individit, me vetminė dhe angazhimin, me njė kėngė krenare majekrahu, qė tė nxjerr nė shtegun e dėshiruar apo me njė lutje tė mjerė qė shėnon fundin tėnd?!

Qė kur lindi njeriu poezia ishte me tė, ju dha dikujt po e dikujt jo, si njė kurorė, qė nuk vidhet, por meritohet, pėr tė qenė i nderuar, pararendės, lajmėtar, gjykues dhe percjellės i mesazheve kohore, ashtu si bjeshka pėrcjell me jehonė zėrin e tė humburit, por edhe gėzimin shpėtimtar! Poezia shqiptare ka patur shumė kulme, shumė shpresa; shpesh ka devijuar pėr t’ju fshehur goditjeve, shumė herė ka guxuar tė dalė ballazi, ndonjėherė ėshtė zvogėluar dhe zbehur e sėmurė, por, sė fundi, ka ditur tė ringjallet rishtaz, pėr tė filluar sėrish. Kėto kohė, pas viteve tė mbrapshta dhe depresionit tė ndėrrimit tė sisemeve, ajo ka vuajtur nevojėn e pėrshtatjes nė kohė dhe hapėsirė, tė thyerjes sė idoleve tė rremė dhe afirmimit nė qiellin e ri. Ka pak emra tė spikatur, ka zhurmė dhe falsitete, por ngadalė mjegulla po ēahet, po dalin yjet e parė, natyrisht ajo s’mund tė jetė mė ”pėr tė gjithė”, por po bėhet elitare, kėsisoj ai, qė shkruan dhe ai, qė e lexon, nė njė farė mėnyre njehėsohen me mesazhin, stilin, vargun, lexojnė edhe pas tij, duke kėmbyer shpirtėrisht me autorin, hallet, brengat, ndodhitė, por edhe mėnyrėn e re tė konceptuarit tė botės. Kėsisoj prapė poezia mbetet njė kumt,  qė lidh kohėt dhe vlerat, lidh stinėt dhe viset, siē po ndodh tani nė Gjirokastrėn e mrekullueshme, qė kumton nder dhe lavdi tė merituar, miq dhe adhurues nga gjithė bota. Ehe - ku je, mirėsetėgjeta!

B. Curri, mė 21.02.2009

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

ITALI

« POMEZIA NOTIZIE »

 

 

“Isola del Cielo” Ed U, M.E, 2005

2.Tito Cauchi

 

 Ndjej  si obligim  tė shkruaj edhe unė dy fjalė pėr kėtė libėr « Ishulli qiellor » i autorit Tito Cauchi, nė tė cilin unė dhe ai jemi lidhur bashkė nga njė miqėsi e thellė apo e madhe e nė pėrgjithėsi nga e njėjta dashuri pėr artet. Kam lexuar dhe shijuar me shpirt moralisht ēdo njėsi tė poezisė dhe nė secilėn e kam gjetur veten. Kam  vėrejtur nė ese dhe te ky mik qė mė ka lexuar nė brendėsinė time  apo madhėshtor...... « Ishulli qiellor «  ėshtė ripėrfaqėsi nė perspektivė, ėshtė njė shtrėngim i kaltėrt me shumė re, si vetė jeta jonė. Dhe mikut nuk mund them tjetėr, veēse ka me tė vertėtė apo sinqerisht njė shpirt xhentil dhe bujar dhe qė  mundem ta shikoj vetėm me sytė e njė gruaje qė jetėn e ka dėshiruar, falė eksperiencave dhe ajo ka dashur tė jetė poete, poete e vogėl, e vogėl, sė  cilės  i vjen zor tė pėrfundojė. Edhe nė poezinė e saj, si nė poezinė time ka tendencė apo  shprehet qartė dhe fuqishėm zėri i shpresės.

Giovanna Maria Muzzu

Marrė nga revista letrare « POMEZIA NOTIZIE » Nr.   Prill 2006

Pėrktheu nga italishtja Aleksandra Shabani            

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Njė mėnyrė ndryshe pėr tė bėrė poezi

 

Deti im

 

Prof. Flavia Lepre Itali, Universiteti I Arons, Itali

Nė magji statike zėrin e detit tim dėgjoj. Dallga, qė nga larg mbėrrin, pozon jehonėn e mijėra tingujve tė bregut . Unė e humbas vetveten duke soditur kaltėrsinė e qiellit dhe detit. Ky   det ėshtė  babai dhe robi i ujėrave tė ėmbla. Ėshtė gjithashtu nėnė edhe pėr krijesat e ujit,  pėr ēerdhet sekrete tė smeraldeve, pėr sirenat e ēuditshme, veēanėrisht pėr ato sirena tė mrekullueshme qė, unė ftoj gjithmonė e pėr tė pauzuar nė hapat e mia  dhe pastaj pėr t’i nxitur pėr tė  kėnduar me mua.

I adhuari dhe i fabulizuari deti im.

 Ėshtė njė univers, tėrėsi misterioze, qė mbart mister dhe i magjishėm edhe pse nė tė  ai  mbart shumė mijėra kurthe (gracka) tė rrezikshme. Ėshtė i biri i ligjshėm i infinitit, pėrjetėsisė dhe unė e adhuroj si tė jetė njė zot. Vėshtrimi im zhbiron vellon e hollė, kėtė hiē-asgjė, qė ndan detin dhe qiellin, pėr tė mė pėrgatitur pėr tė kapur  shkėlqimin e verbueshėm papritur tė yllit, pastaj pėr tė biseduar me hėnat folėse tė neteve, tė cilat  mund tė jenė tė qeta dhe pa erėra.

Pėr pak ēaste do tė hesht, kur  do tė infiltrohem nė arratisjet e “gabianėve”, tė pulėbardhave pėr t’u bėrė atyre shoqėri. Pėr t’u strehuar do tė shkoj te sirenat e mia tė bukura, duke u pozuar  e duke u sistemuar  nė njė qėndrim tė caktuar tė hapave tė mi tė dashur do tė filloj tė rrėfej me zėrin fabulor (pėrmbledhje fantastike pėr fėmijė ) fabulėn e Uliksit humbur midis koraleve dhe nėnave perla,  tė shfaqura nė sipėrfaqe, midis dallgėve tė zhurmshme. Dhe duke dėgjuar historitė e mia do tė vijnė krijesa tė tjera tė detit dhe nė fund fare do tė kėndojmė tė gjithė sė toku dhe bashkė me ne do tė bashkohet edhe tingulli i dallgėve, i modeluar ritmikisht dhe gėzimi vezullues i peshqėve dhe pastaj ēdo tingull do tė pushojė dhe njė qetėsi e zorshme do tė veprojė, qė kuis  midis shkumės sė bardhė, pėrpara se tė copėzohet nė njė zhurmė   tė madhe,  tė dhunshme, tė shkaktuar nga forca dhe nga  e qara e detit nė furtunėn e stuhishme dhe pastaj nga qielli, papritur, mbėrrin stuhia.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Odiseas Eliti “Poeti dhe poezia e tij”

Nga Apostollos Surllanxis, filolog

Motivacioni i Akademisė Suedeze pėr dhėnien e ēmimit “Nobel” pėr Letėrsinė, nė tetor 1979, nėnvizon nė mėnyrė epigramike vlerat e veprės sė tij: “Pėr poezinė e tij, e cila, me sfond traditėn greke, me fuqinė e ndjeshmėrisė dhe mprehtėsi shpirtėrore gjallėron pėrpjekjen e njeriut konteporan pėr liri dhe krijimtari. Akoma dhe njė “Nobel” tjetėr pas dekorimit tė Jorgo Seferit. Rikthehet nė Greqi, “vendin e vogėl nė sipėrfaqe dhe tė pambarimtė nė kohė”, vend qė  “nė njė hapėsirė 25 shekujsh nuk ekzistoi askush qė nuk ka shkruar poezi nė gjuhėn e saj”. Poeti Odhiseas Elitis, i cili mė parė kishte mohuar si ēmimin qė i dha  rregjimi diktatorial (1972) ashtu dhe propozimin pėr t’u bėrė akademik (1977) duke thėnė se”poezia ėshtė njė mision qė nuk ēmohet”, pranoi mė nė fund me qartėsi dijetari njohjen botėrore, duke deklaruar para korrespodentėve grekė dhe tė huaj nė konferencėn pėr shtyp qė dha tė nesėrmen e fitimit tė ēmimit “Nobel” : “Poezia mund tė ndryshojė botėn, siē mund tė bėjė veprimi, por poezia mund tė ndryshojė ndėrgjegjet e njerėzve,tė cilėt, me veprimet e tyre, mund tė ndryshojnė botėn”.

“Elitis ishte njė poet qė e prisnin tė gjithė,” - tha kritiku i letėrsisė Karantonis. U pranua pa mėdyshje, u afirmua shpejt si njė nga poetėt pėrfaqėsues tė  “brezit tė viteve ‘30” dhe pėrbėn model pėrfitimi.

Shumė herėt njohu surealizmin nė poezitė e Pol Elyarit dhe tė Andhras Empirikos, babait tė surealizmit nė Greqi. Ato poezi i hapėn rrugė tė reja dhe pėrbėnin bazėn teorike tė kėrkimeve tė tij poetike. Vetė poeti nėnvizonte rolin ēlirues qė luante surealizmi nė veprėn e vet. “E kuptoj se… mė zgjidhi duart. Mė dėmtoi, sigurisht, kur mund tė mendojė kush se mė largoi nga prirja qė kisha pėr tė organizuar poezitė e mia dhe pėr t’i kontrolluar estetikisht. Mė ndihmoi ama nė mėnyrė tė padiskutueshme nė drejtim tė guximit dhe mė hapi dyer ēuditėrisht tė mėdha nė botėn time tė stėrmunduar psikike.” Gjithashtu eksperimentoi me shkrimin automatik qė, pėr Elitisin, nuk ishte gjė tjetėr, pėrveēse njė mėnyrė tjetėr pėr tė papriturėn, nėnkupton njė shkėlqim tė papritur qė tė zbulon tė vėrtetėn.

Poezia e tij ėshtė njė pėrpjekje e vazhdueshme pėr tė parė dhe pėr tė treguar realitetin e dytė, esencėn e qenieve. Kusht pėr tė kapėrcyer dhe pėr perceptimin e realitetit tė dytė, ėshtė aftėsia pėr tė parė nga brendėsia e gjėrave dhe pėrbrenda vetes sate, aftėsia e transparencės, siē e percepton Elitis: “Faktin si ia arrita tė kem njė jetė plot veprime tė qarta pėr tė gjithė, rrjedhimisht tė kem fituar vetė transparencėn time, ia dedikoj njė lloji tė veēantė guximi, tė cilin poezia ma fali: “Tė bėhem erė pėr ballonin dhe ballon pėr erėn dhe atėhere kur nuk ekziston dhe vetė qielli.”

Elitis, pėr tė na udhėhequr ne nė botėn e realitetit tė vet, nuk ka mėnyrė tjetėr, pėrveē gjuhės: pėrveēse tė na marrė nga dora me fjalėt e tij dhe tė na fusė nė procesin e vėrtetė krijues poetik ku mund tė shohėsh botėn nga ana e vet e padukshme.

Elitis ėshtė kryesisht “poeti i gjuhės”. Kėtu nuk duhet tė harrojmė tė themi gjithashtu se pasuria shprehėse e poezisė sė Odhiseas Elitis nuk ka shoqe nė Letėrsinė neohelenike. Poezia e Kavafis psh. ashtu si edhe e Seferit ėshtė shkruar duke pėrdorur 3500 fjalė… Fjalėt qė pėrdor Elitis janė dyfish mė shumė, pothuajse 8000!…

Nė qoftė se ka njė gjė qė, mė shumė se ēdo gjė tjetėr, mahniti sa poetėt aq edhe kritikėt, ėshtė numri i figurave letrare dhe tė korelacioneve qė Elitisi merr kryesisht nga ishujt e Egjeut. Njė pasuri figurash qė shkėlqejnė nga gėzimi, shėndeti dhe  shkėlqimi. Karakterizimi i tij i hershėm si Poet i Egjeut (tė cilin ai vetė mė vonė e gjente tė mėrzitshėm dhe kufizues) ndoshta vėrtet nuk i korrespondon prodhimit tė tij poetik, por nuk pėrjashton "zbulimin" e Egjeut si tematikė poetike dhe njėkohėsisht si hapėsirė ku u zhvillua poezia lirike antike greke, me pėrfaqėsuese “ kushėrirėn e largėt” tė Elitis, Safo.

Poezia e Elitis u pėrshėndet gjithashtu dhe si njė poezi shkėlqyese. Drita helenike dhe dielli ėshtė alfa dhe omega. Burimet e gjithėsisė sė vet. Pėr asnjė poet nė tė gjithė letėrsinė neohelenike, dielli nuk ka aq rėndėsi imediate. Dielli ėshtė sunduesi absolut. Dielli bėhet simbol magjik dhe, nėpėrmjet tij, poeti largon tė keqen, bėhet guri i mullirit ku bluhet terri pėr t’u shndėrruar nė dritė  spastruese qė lind dhe zbulon drejtėsinė. “Besoj ,- i shkruante Elitis nė njė letėr drejtuar Kim Frajerit “nė rikthimin e Drejtėsisė, tė cilėn e barazoj me dritėn. Dhe  nė ditėt qė kalojnė, krenohem tė them se nuk mė pėlqejnė Perėnditė qė adhurimi i tyre bėhet nė errėsirė.”

Veprėn e poetit tonė e pėrshkon njė frymė optimizmi dhe po e sqaroj nė ēfarė kuptimi… Nė kufijtė e kontrasteve, aty ku takohen Dielli dhe Terri, poezia moderne greke lumturisht gjeti dy poetė dhe ne jemi tė lumtur, kur i dėgjojmė  tė flasin nė gjuhėn tonė.Nė qoftė se Seferis ėshtė poet i Territ, Elitis ėshtė poet i Diellit. Elitis e dinte shumė mirė se e vėrteta e parė ėshtė vdekja. Por vepra e tij nuk ėshtė “studim vdekjeje”, por vizion jetese. Bota ėshtė shekullore dhe e patjetėrsueshme. Konsumimi dhe vdekja nuk kanė vend. Vetėm jeta ėshtė “ e mira e madhe dhe e parė.” Ajo ėshtė pėrgjigjja e tij. “Ja pėrse shkruaj. Sepse poezia fillon aty ku fjalėn e fundit nuk e ka vdekja!” Prandaj poezinė e tij e vėnė nė lėvizje dhe shpirtėrojnė elementet jetėsore, tė qėndrueshme dhe permanente tė jetės… Brenda kėsaj fryme mund ta vėshtrojmė optimizmin e Elitisit.

Elitis pėrkulet, me nderim do tė thoshim, mbi traditėn epike, fetare, shoqėrore dhe morale, duke pėrdorur elementet qė sintetizojnė personalitetin e Greqisė.

Sė fundi, Odhiseas Elitis pati meritėn se “martoi” surealizmin me natyrėn greke, traditėn mitike greke dhe me kujtesėn historike tė vendit tė vet. Nga kjo “martesė” poezia greke doli e rilindur, e ripagėzuar, me njė shkėlqim transparent, e larė nė dritėn e ishujve tė Egjeut dhe nė ylberin e ngjyrave, e dehur nga erotika dhe lumturimi i jetės.

Fjalėn e kishim sot pra, pėr  Odhiseas Elitis.U pėrpoqėm tė hapim njė rrugė qė do tė na sillte mė afėr njė vepėr qė, sipas  Mario Vitit, pėrbėn njė nga peripecitė mė pėrndjellėse tė poezisė moderne nė plan evropian.Ka aq shumė gjėra akoma qė duhet tė mėsojmė nga poezia e Odhise Elitis. Sado qė janė thėnė shumė gjėra, mė tė shumtat na presin akoma.

Sot, 24 vjet pas fjalės historike tė Elitis nė Akademinė Suedeze, bota gjithsesi duket se i ngjan njė “ grumbullim materialesh inerte”. Por zėri i poetit kėmbėngul duke theksuar se “rezultati final, Parajsa dhe Ferri qė do tė ndėrtojmė, do tė varet nga ajo, nėse do tė jemi arkitektė tė mirė apo tė kėqinj. Nė qoftė se poezia paraqet njė garanci nė kohėt e errėta tė sotme ėshtė kjo: “Megjithatė, fati ndodhet nė duart tona”.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Njė letėr e bukur e veēantė…

Vasiliki Kalahani, shkrimtare, pėrkthyese, kritike

 

Unė e ndiej, e kuptoj se zemra juaj ėshtė pak e rrėmbyer. Ju dėshironi tė komunikoni dhe tė zgjeroni kualitetet e mira tė kulturės tepėr tė ngritur nė njė shoqėri shqiptare dhe tė mėnyrės tė jetuarit  shqiptar, siē ėshtė duke zhvilluar pėrballė oportuniteve  mė tė mira sot  nė botė

 

1. Ndez njė dritė qiriri tė vogėl pėr letėrsinė

Nė Greqinė lashtė antike numri 8 ishte njė numėr i  shenjtė i transformimit ose i ndryshimit (rezonancės).  Kjo nėnkupton qė, unė kam marrė kėtė letėr tė bukur dhe gjithė kėto lajme tė mira , tė bukura dhe materiale letrare. Unė mendova qė ndryshimi po troket nė jetėn time! Mund  tė duket e errėt, e pakuptimtė, por, kur unė shkoj nė varreza dhe drita e  djalit tim mbrėmjeve llamburit (ju e dini qė unė e kam humbur djalin tim Panajotin nė njė aksident rrugor, nė vitin 1999, kur po vizitonte njė tempull tė vogėl tė ringjalljes nė varrezė)  midis tė gjitha llojet e tjera tė qirinjve. Unė gjithashtu ndez njė dritė qiriri tė vogėl pėr letėrsinė,  pėr tė shkruar, pėr tė qenė   gjithmonė  e inspiruar,  tė kem miq, tė cilėt vinė, qė  t’i ndiej afėr meje, qė  gjithmonė  tė komunikoj dhe  tė kem  kėnaqėsinė e sadisfaksionin  nga aktivitetet, lėvizjet shpirtėrore dhe etike. Zoti nuk mė ka braktisur mua! Unė kam miq!

2. Kam marrė “pikturėn“ (tablon, panoramėn) mė tė thellė tė punės suaj:”Seli nė qiejt”

Poemat tuaja janė tė shkėlqyeshme, tė ndritura dhe inteligjente.

 

Unė isha tepėr e kėnaqur, kur kam marrė “pikturėn“ (tablon, panoramėn) mė tė thellė tė punės suaj:”Seli nė qiejt”. Unė duhet tė rrėfej qė imazhi  mė i thellė i tė qenurit  poetik tuaj nuk ėshtė prezantuar tashmė nė “Keleno, sepse  ata nuk kanė komunikuar me ju tashmė, sepse ju shkruani nė njė anglishte akademike tė lartė, pasi poemat tuaja janė tė shkėlqyeshme, tė ndritura dhe inteligjente dhe  shkojmė me mėnyrėn vazhduese, qarkulluese, me rrymėn e tė jetuarit me gjuhėn angleze, e cila pėrqėndrohet apo konsiston te idealet shprehėse, madje eskstravagancė ndonjėherė, dėshmi e njė procesi  miksimi tė njė pikture tė lartė realistike tė fantazisė sė avancuar tė mendjes. Ishte shumė e ēuditshme dhe suprizuese pėr mua qė tė komunikoj nė mėnyrė poetike me dikė, qė shkruan  nė pėrshtatje me mėnyrėn e tė jetuarit me njė anglishte tepėr tė avancuar pėr njė kohė tė gjatė tė  tillė. Ėshtė e tillė kjo kėnaqėsi e rrallė  dhe shumė e ēmuar (thesar) pėr ta patur, pėr tė qenė nė gjendje, i aftė pėr tė komunikuar me mendjen poetike nga jashtė vendit. 

3. Unė e ndiej dhe e kuptoj se ju luftoni pėr njė jetė mė tė mirė pėr mėmėdheun tuaj

Kėtu nė Greqi,  gjėrat janė tepėr tė vėshtira pėr dikė, i cili, ēdo ditė pėrpiqet nė mėnyrėn e tij tė jetuarit,  kur hapjet e dritareve tė njė kualiteti ose tė njė cilėsie tė tillė vijnė tepėr rrallė brenda nė jetėn e tij  (tė saj). E vertetė ėshtė Kjo mbrėmje ėshtė e vėrtetė  mjaft e bukur, kur unė jam duke ju shkruar juve kėtė letėr tė gjatė dhe rrėfyese nėmjedisin prapa shtėpisė tonė; unė  zotėroj letrėn tuaj dhe poemat tuaja sė bashku me bashkėshortin tim dhe mikun shqiptar, Paulon, i cili e admiron,vlerėson letėrsinė. Ai (Pauloja) gjithashtu mė sqaron, shpjegon shumė gjėra specifikisht  nė detaje, hollėsi pėr edukimin e pėrgjithshėm, interesin, ndoshta tė edukimit, tradicionin dhe kulturėn ekzistuese tė zhvillimit nė Shqipėri. Unė mendoj se e kam bėrė Paulon ta adhurojė poezinė shumė, megjithėsee ai ėshtė tepėr realist edhe pse ėshtė tip i mbyllur, ėshtė i bindur pėr disa gjėra; ndershmėrisht ėshtė shumė i ndjeshėm dhe ka njė shpirt tė rrallė, i cili njeh dhe pranon dritėn speciale nė kėtė jetė.

Kėtė mbrėmje zemra ime ėshtė e kėnaqur dhe ėshtė nė momentet e njė pushimi tė bukur nė dritėn e shkėqimin e yjeve dhe shkon me kėtė monolog shprehės.Unė e ndiej ose e kuptoj se  zemra juaj poetike ėshtė pak e rrėmbyer. Ju dėshironi tė komunikoni dhe tė zgjeroni kualitetet e mira tė kulturės tepėr tė ngritur nė njė shoqėri shqiptare dhe tė mėnyrės tė jetuarit  shqiptar, siē ėshtė duke zhvilluar pėrballė oportuniteve    tė mira sot nė botė. Unė e ndiej dhe e kuptoj se, ju luftoni pėr njė jetė mė tė mirė pėr mėmėdheun tuaj. Nė beteja tė trishtueshme kemi luftuar edhe nė Greqi nė vitet 1960,1970 . Tani gjėrat janė bėrė tepėr tė vėshtira me ndarjen e botės. Tashmė ne insistojmė e kėmbėngulim pėr t’u ndeshur e triumfuar.

4. Surprizuese:

Njė antologji ku ju zeni vend. Sekreti pėr moszbulesė. Zbulesa vetėm nė sezonin e Krishtlindjeve tė vitt 2006

Puna me antologjinė do tė fillojė me fillimin e shtatorit. Tani grupi editorial i Shtėpisė botuese nė Kiato ėshtė me pushime; shumica e shtėpive botuese, kėtu nė Greqi, mbyllen nė gusht pėr pushime. Sa me fat janė ata ! Dhe ju jeni me fat. Pse? Pasi ju po hyni nė  antologji, sėbashku me zotin Dudi dhe ky ėshtė njė sekret i madh, tė cilin  unė po ua  prezantoj, por s’po shfaq  tani se cilat poema do tė zbuloj pėr ju. Njė surprizė e mirė pėr sezonin e ardhshėm tė Krishtlindjeve! Apo nuk ėshtė kėshtu?

5.Unė ju falenderoj juve shumė pėr dallimet e ndershme

 Ēfarė tjetėr do t’u shkruaj pėr sonte? Tashmė dhe hėna ėshtė madhėshtore, e lavdishme  me rrethin e saj tė bardhė dhe e lavdėruar me ndriēim, shkėlqim. Ēfarė tjetėr mund t’u tregoj juve? Unė ju falenderoj juve shumė pėr dallimet e ndershme, qė ju mė jepni mua edhe unė jam njė person i ”thjeshtė“, gjithmonė duke lexuar me mėnyrėn time, gjithmonė duke mėsuar nga vetja ime, nėpėrmjet librave dhe dokumentarėve nė televizion. Unė kurrė nuk jam pėrpjekur t’i japė fund, tė pushoj sė bėri kėtė gjė  dhe unė jam shumė e kėnaqur, kur unė ndiej qė poezia ėshtė gjithmonė duke mė pushtuar me pikturat mė tė mira tė brendshme qė kanė nevojė pėr njė mendje dhe njė shpirt tė pavdekshėm. Oj, unė jam shumė shumė e kėnaqur! Unė do tė doja t’ju jepja juve pėrshėndetjet mė tė mira gjithė familjes suaj tė bukur dhe zotin Dudi pėr poemat e tij tė kėndshme dhe nė tė vėrtetė besoj nė letersinė e vertetė ekzistuese dhe nė njė korrespodencė miqėsore midis meje teje dhe tė gjithė kolegėve dhe kolegėvet tė mrekullueshme qė punojnė nė Lidhjen e Krijuesve „”Pegasi’”. Shumė,  shumė pėrshėndetje nga Korinthi, Greqi. Njė admirim te veēantė pėr punė tuaj tepėr tė rėndėsishme.

Pėrktheu nga anglishtja: Aleksandra Shabani

Shėnim: Titulli dhe nėntitujt jan ė nxjerrė nga substrati i letrės pėrshėndetėse dėrguar Kryetarit tė Lidhjes “Pegasi” qė daton datėn 08.08.2006 tė shkrimtares dhe pėrkthyes sė mirėnjohur greke .

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 


THE CONTEMPORARY POETRY IN BRAZIL 

 

Cristina Maria Onofre Santos -  

BRAZIL


The contemporary poetry arrived Brazil with the lyrical movement that he/she was born at the end of the century XIX and it arrives until our days, embracing, therefore several tendencies, namely the scientific literature that it identifies in a general way the following ones: Neo - Romanticism, symbolism - Decadentismo, Generation of "Orpheu", Generation of "Presence", New Realistic Tendencies and finally denominated her/it Experimental Poetry.   The words that I use to refer to an open and conscious mind on the Contemporary Poetry in Brazil, are not as exciting as should be. Because we lived at a Country that invests very a little in the literature and that, it builds a distant progress of what could be an university of popular interest.   The understanding of the nature through the thought something stays relative to the culture of each place, the education and the acquired instruction along the life. However, more than never the poetry in Brazil has been surviving in a singular way. For being one in the ways that the people found of liberating their opinions... of emanating feelings and even, to demand their rights. Although, with that the poetry has lost the formula of his/her depth... she stays much freer to intensify cultural relationships and to diffuse his/her body of languages without borders.  
He/she never saw himself so many poets and with amazing texts. But they lack spaces for the poetry. Something that turns public, the concept of who writes and of who will read. That it comes to interact in the popularization, opening doors for the knowledge, facilitating his/her purpose, determining the costs in the materialization and that, do with that the poetry is authenticated in an existential way.   Our Country is rich in culture and our people, even without acquiring the basic education, the necessary instruction... it dares in a deep self-admiration. Thing that not always it is had as an incorrect function, because the statistics of the Country doesn't complete the vocation of the being Poetry, in the being Poet! 
 "Everything is worthwhile if soul is not small"  
                                                                  (FernandoPerson) 

 
Thank you very much!  

A POESIA CONTEMPORĀNEA NO BRASIL

 

A poesia contemporānea chegou ao Brasil com o movimento lķrico que nasceu no fim do século XIX e chega até os nossos dias, abarcando, portanto diversas tendźncias, nomeadamente a literatura cientķfica que identifica de forma geral as seguintes: Neo - Romantismo, simbolismo - Decadentismo, Geraēćo de "Orpheu", Geraēćo de "Presenēa", Novas Tendźncias Realistas e finalmente a denominada Poesia Experimental.

As palavras que uso para me referir a uma mente aberta e consciente sobre a Poesia Contemporānea no Brasil, nćo sćo tćo animadoras como deveriam ser. Pois vivemos num Paķs que investe muito pouco na literatura e que, constrói um progresso distante do que poderia ser uma faculdade de interesse popular.

O entendimento da natureza através do pensamento permanece algo relativo ą cultura de cada lugar, a educaēćo e a instruēćo adquirida ao longo da vida. Porém, mais do que nunca a poesia no Brasil tem sobrevivido de forma singular. Por ser uma das formas que o povo encontrou de liberar suas opiniões... de emanar sentimentos e até mesmo, reivindicar seus direitos. Embora, com isso a poesia tenha perdido a fórmula de sua profundidade... ela permanece muito mais livre a intensificar relaēões culturais e a difundir seu corpo de linguagens sem fronteiras.

Nunca se viu tantos poetas e com textos admirįveis. Mas faltam espaēos para a poesia. Algo que torne pśblico, o conceito de quem escreve e de quem irį ler. Que venha interagir na divulgaēćo, abrindo portas para o conhecimento, facilitando seu propósito, determinando os custos na concretizaēćo e que, faēa com que a poesia seja autenticada de forma existencial.

Nosso Paķs é rico em cultura e nosso povo, mesmo sem adquirir a educaēćo bįsica, a instruēćo necessįria... ousa numa profunda egolatria. Coisa que nem sempre é tida como uma funēćo incorreta, porque a estatķstica do Paķs nćo completa a vocaēćo do ser Poesia, no ser Poeta!

“Tudo vale a pena se alma nćo é pequena”

                                                                     (Fernando Pessoa)

 

 

Poezia e vlerės dhe e artit individual

                                     

PANAJOTA HRISTOPULU- ZALONI “Galopimi i kalit bojėqielli” poezi

 

Kur ndjenjėzimi lėshon individualitetin e tij, kur idetė arkitekturohen nė substratin letrar, kur figuracioni bėn figura tė origjinalizuara dhe i mėshohet fort thėnies sė artėzuar, atėhere poezia fiton vlerėn e saj tė vėrtetė dhe ėshtė nė njė gjendje tė tillė “fizike” qė tė shkėmbejė vlerėn e saj nė kuadrin universal dhe nė njė gjendje tė arritur e tė maturuar mendore qė tė futet nė rrjedhat e njė kontributi edhe filozofiko - estetik. Poetja greke Panajota Hristopulu – Zaloni, njė poete gjeneratore, impulsive dhe krijuese e njė Lidhje Shkrimtarėsh e poetėsh origjinale “Zbardhėsi”  me plot tharm, dritėzim, analitikė poetike, kėndvėshtrim spikatės ka arritur qė tė jetė e pushtetshme dhe operuese nė linjat qė prek, hap dhe starton natyrshėm, pa sforco, me njė pėrzgjedhje e larmi tematike, tė paprekur nga ngurtėsimi, qė fluturon dykrahėsh nė hapėsirė tokėsore e qiellore sė toku.

Poetja duke pėrdorur lirshmėrinė arrin tė prekė dėshirat, kontrastet, hijet, dritėzimet, raportet diell – hėnė – yje - meteorė, raportet e mjediseve intelektuale, arrin tė kuadratojė dhe tė mos kufizojė synime dhe qėllime tė pėrbashkėta duke u nisur nga njė lajtmotiv i madh: “Je poet, je njeri, je vėlla,je motėr!” E ngarkuar me kėtė lajtmotiv interesant ajo kėrkon vėllazėri universale, lidhėsi tė moralshme paqetore e progresive, duke ruajtur ngjyrimet dhe flamujt poetikė, qė valvitin e pranverizojnė agime tė bukura, ditė tė ngarkuara me pozitivitet.  Libri i saj poetik “Galopimi i kalit bojėqielli” mbart me vete njė realitet poetik interesant, ku shpėrthesa e lulesave poetike greke protagonistojnė me njė shpirt tė bukur, qė mund ta kenė organikė vetėm poetėt e tipit, temperamentit, karakterit Panajota , e cila do qė tė vdesė me bujė tė madhe duke lėnė emėr nė njė titull libri… Ajo galopon mes pėr mes luleve, hekurit, letrės, ndjenjės sė fuqizuar, pranesės sė frikimit, thėnies filozofike, zbulesė sė gjetjes sė pėrvojės sė transmetuar qė nga krijimi i menēur i botės dhe ndriēimi inteligjent i Diellit; meridianeve dhe paraleleve duke lėshuar ngrohtėsinė, dashurinė e njė bote poetike femėrore qė tė ndriēon edhe kur ke njė zymėti apo rerėzim tė shpirtit tėnd qiellor.

Teknika e pėrpunimit tė fjalėve ėshtė njė art individual i Panajotės. Ajo procedon lirshėm, por edhe me kujdes duke u pėrkujdesur pėr frytėzimet e saj poetike. E ndritshme ėshtė bota e saj erotike, ku lėshon puthje, pėrqafime, shikime plot nerv e plot impulse, qė dhuron me njė stil tė veēantė dame poetike, duke u kujdesur qė tė sigurojė fitorėzime, paēka se betejat ndjenjėsore mund tė jenė edhe tė ashpra…

                                                    

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

“Ėndrra e tė sapolindurve“

Nga Paficio Topa

Nė ėndrrėn e tė sapolindurve poetesha Teresika Pereira  na pėrball me njė vlerė tė lartė dalluese morale: vdekjen. Ajo na parashtron aspektet mė tė ndyshme, por ndoshta mė pak tė  njohura. “Vdekja nuk ėshtė njė e panjohur” Autorja fillon diskutimin me kėtė akt deklarimi nxjerr nė pah,....  qė nuk mund tė gjejė harmoni, korrespodencė, dakortėsi, megjithėse kėrkon qė tė mos mendojnė se duhet njohur qė ajo ėshtė njė realitet i egėr, i ashpėr. Teresinka Pereira, pasi i ka dhėnė vdekjes kėtė pluralitet aspektesh, konkludon, duke u ndalur se: “Vdekja ėshėt zoti i jetės“, vetėm kjo ekziston nė ėndrrat e porsalindurve.” Lind me ne dhe na shoqėron hap pas hapi dhe na ofron jetėn e ēdo dite apo pushues (lajmėrues pėr pushim) ēdo ditė jete dhe me zėrin e saj nga pėrjetėsia apo pafundėsia. Vdekja ėshtė shoqe besnike e tokės, e fshehur nė rreziqe tė vogla, tė cilat mund tė na ndodhin, por njė durim tė gjatė. Mund tė duket absurde  apo e pakuptimtė, por vdekja ėshtė e vetme gjė e qartė, ėshtė e vetmja gjė e pavdekshme, e pėrjetshme, nė ekzistencėn tonė  tė krijuar nga luftėrat, variacion apo ngadashuritė iracionale, tė cilat i bashkohen  terrenit real apo realitetit.

Autorja pėrshkruan me  saktėsi apo konkludon se, vdekja ėshtė e drejtė e paonderuar nė tė cilėn ėshtė ajo qė thekson se ėshtė e vetmja zgjidhje apo ilaē, qė nuk mund tė kurojė apo tė shėnojė gjithė tė kėqiat, apo tė gjitha iluzionet. Me kėtė tė gjithė situatat individualet dhe rrėzohen, vetėm ajo mund tė shuajė  personalitetin tonė edhe jo, megjithės evdekja ėshtė mėsuesja ideale qė di ēfarė do  gjėje…. Me kėtė ne nuk arrijmė tė personifikojmė e tė konktretizojmė qėndron si njė fjalė e thjeshtė, e pastėr qė as shkenca moderne s’ia ka arritur ta pėrcaktojė dhe t’i japė zgjidhje. Pėr tė thėnė se nga fundi i lindjes, ne gjendemi apo jemi nė krah tė kėtij fati, qė ėshtė i tillė  i shkruar pėr tė gjithė, pa asnjė dallim. Dyshimisht kėto janė konsiderata shumė tė thella qė, e vendosin ekstremin e ngjarjes poshtė njė veshje poliedrike qė,  pėr sa kohė duhet tė marrė frymė apo tė kryejė frymėmarrje, ajo ėshtė gjithmonė e fshehur thellė.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

LIRIKA RUSE KOMTEPORANE

“Gruaja, tė cilėn dashuroj” Adolf  Shvjedēikov

 

*    *      *

Protagonizmi i kėtij vėllimi ndjenjash tė lirshme  synon tė evidentojė “pėrrallėzėn” e magjikshme, e cila rrotullon, dredhon, sipėrmerr, befason, ngarkon sipėrisht ndjenjėn; shpalos rrallėsinė  e tė kundruarit me njė stil sa  avancues aq dhe guxues pėr tė pronėsuar ditėn, qė rrjedh dhe ditėn qė pason, agimin e pamatė dhe perendimin kuqėlues, natėn pa praninė e saj dhe me praninė e saj, ku ėndrrat lozin kukafshehtas dhe korojnė nė njė Kor Engjėllor.

 Stisjet figuracionale;: krahasime tė “cunguara”, modesti thėniesh, por tė pikantizuarar, zbulesė enigmash e me racion, efektprurėse dhe dritėndezėse, tė drituara, tė sjella dhe tė gjetura nga njė botė e bukuruar, e cila lind  e pulson ndjenja dashurore nė pike tė lartme… Plotimet mermerizojnė bardhėrisht njė arkitekturė mondane, ku linjat aktive tė krijesės ėngjėllore i kanė zili dhe konturuesit penelatorė mė me emėr tė Globit, edhe avancuesit e poezisė,  qė mbush  e oksigjenon “eterin e aventurave tė bukura dashurore”… Poeti Adolf, rusi, qė sfidon moshėn dhe thėrret arkivėn pėr tė kompozuar aktet e “gruas, tė cilėn dashuron”, nėpėrmjet njė lidhėsie zinxhirore tė ndjenjave poetike, portretizon  gjallesėn mė aktive, qė i mbart  tė gjitha edhe engjėllimin dhe freskinė, krijesėn artistke mė natyrore, tė arkitekturuar mė frymėmarisht, qė pėr tė ndjejnė zili dhe Hėnat dhe qė, pa praninė e saj, lidhėsia zemėrore mbetet “vakante”, por ajo ka tharmin dhe produktin, ka vetėtimat shpirtėrore dhe ylberet nė hapėsirė tė Dashurisė ėmbėltore; ka ēelėsin e magjishėm tė portalit, ku sundojnė yje tė ndritshmė dhe shkrepin diej… tė frymėzimit, tė puthėrimit, tė ekstazės sė bukur, tė mbajtjes nė pėllėmbė tė dorės tė ndjenjės aromėndjellėse dhe shpėrthyese konxhesh tė meritueshme, tė lėshimit tė pėllumbave me fluturim tė tejėmbėl dhe domethėnės, qė japin dhe marrin me qiej protagonistėsh, nė njė kod pėrqafimi, puthėrimi, ngazėllimi, ikje-ardhje, tronditjeje, shpresimi, mallimi, dukjeje dhe “fantazimi”…

Ėshtė precipitati aktiv i poezisė sė bukur tė shpirtit ndjenjėsor rus, qė ka njė pikėvrojtim tė kuotave tė lartme, qė aktet e kontaktimit bukuror i evidenton natyrshėm nė qiell  e nė tokė  me njė shpirt praktik erotik, ku pulėbardhat e mjellmat aktrojnė me natyralitet e finesė  dhe shpėrmdajnė dhurim jetėsor qė tė bėn tė ndjesh lumturimin mė tė avancuar…

Poeti Adolf Shvjedēikov e vendos veten nė “trajektore”, e hijezon,  e nyjėzon e shndėrron veten e tij nė dredhėz, luan e aktron me trishtimin, sfidon perėndimin, e ngul diku nė njė hapėsirė ranore zhgėnjimin, dehet me erėn e pishės, ėshtė i aftė tė lozė ēdo rol dhe atė tė tė puthurit dhe qė jep tė puthurėn  dhe atė tė kundrimit, dhe atė tė dehjes sė mirė, dhe atė tė daljes mbi ujė dhe tė fundosjes dhe atė tė djegies dhe atė tė shpėtimit, falė vėshtrimit kurajoz tė efektit magnetizues tė buzės, tė syrit, tė krahut, tė gjoksit dhe tė tejshkrirjes, duke e ndihmuar guximshėm dhe perėndesha e Bukurisė… Protagonisti shfaqet nė akte mosnjohjeje qė shpreson takimin, por nė trurin e tij ėshtė konturuar ajo, koralja, maja e frymėmarrjes qiellore, ajo qė  “dashurinė e shenjtė  e ndeze si drita…”. Dashuria  herė  bėhet e vogėl  e herė shndėrrohet nė madhėsi qė di tė ndajė ndjenjat e tė mpleksė ato me njė bukurim artistik; tė hidhet nė krahė adhurues dhe tė folezohet nė to,… Asaj i pėlqehet gjithēka dhe sytė e mbyllur nga ėmbėlsia dashurore dhe gjumperėndimi… Paraqitja e saj ka dhe lėvizjen e misterit, dhe yllin e largėt, edhe hėnėn e prerė, qė dukej sikur e kishte gjirėzuar dhe egėrsinė e Luleve tė Lindjes sė Largme… Ėshtė njė tablo poetike e mahnitshme dhe shumėngjyrėshe. Kjo dashuri herė “avullohet” e herė krahasohet me “re”, qė lundrojnė,  me  shami tė bardha pėrshėndetėse e rikthimi, imazhe tė rremė … Poeti “thinjėzohet”, duke kundruar nė njė pritje, qė dhėmb dhe siē parashtron: “Dhe unė jam i vetėm, krejt si gishti lakuriq…”. Njė stėrgjetje e thjeshtė, por  befasuese, e ardhur si figurė spontanisht… Njė panoramė krejt e huaj, tė cilėn do ta motivoja “shfanitje misterioze”, e shkrehur me delikatesė e ngushėllim poetik te vargjet: “Yje tė huaj janė nė qiell, ndrijnė nė natėn e huaj, klithma tė pikset nė buzė…”,
 vargje kėto, qė mbartin elegancė, qė frymėmarrin, paēka se shprehin njė gjendje tė akullt, tė ngrirėzuar… Pritje tė njė sinjali  nga njė planet i largėt… Shfanitja sjell kėrkesė, fantazi nė kahje kėrkimi, sjell si “afresk” dhe shpalos kohėn e kaluar tė puthėrimit, por “kali” tashmė ėshtė plakur dhe  helmatimi bėn punėn e vet… Tingulli ngriu: jeta e jetuar kthehet dhe emėrzohet me njė titullim tjetėr  gjetur nė fjalorin e ngrirė muzeal: e pajetuar, e pajetuara,…  shndėrrim dhimbjeje. Ky kompozicionim i njė vepre poetike me njė objekt tė caktuar, ku njėkohėsisht kėndohet dhe “vajtohet”, flet pėr njė risi nė parashtrim ndjenjash; flet pėr dy sfonde tė shkrirė, pėr dy trajta tė tė thėnies plot nerv, pėr dyngjyrime, pėr prezencėn stinore me gjelbėrim dhe zverdhje… Aromėmira kthehet nė trajtėn tjetėr tė thartuar… “Zemra qan, ankohet, dhėmb”, shprehet poeti pėr kėtė  “Stilistikė tė dredhuar” dhe qė finalet nė ulje siparesh kanė protagoniste atė, qė pėrflak, atė qė unė e kam quajtur “E puthura nė Aerodromin e Puthėrimit”, te vėllimi im poetik “I VIJ RROTULL POMONĖS”… E kush shėron muzgjet, natėrėndat, natėpritjet, shtratet bosh, krahėt e papėrfaquar, gjokset e gufuar dhe pritės,  trishtimin, efektin zhgėnjyes, ikjet…

Trokitje bukur: ” Puthmė  fort! Mė fort! “ I bėhet, pra apel tė puthurės qė ribashkon, qė rigjen, qė fluturon ndjenjėsisht, qė zjarrmon, qė kali kalėron nė kėtė pjesė tė fortė tė aftė puthėrimi, qė e ēon ēiftin dashurues nė njė  lumturi tė ēmendur lumnaje ntė rrėmbyeshme… Sa  e bukur ėshtė  kjo lumturi e ēmendur  e ditės sė lumtur qė vdes… Femra- nimfė - grua shtatėzohet, statujėzohet,  interpreton fuqishėm nė njė fillimfund e fundfillim tė ndjenjės… Krahasimet adolfiane tashmė ndizen, s’pėrmbahen, ato lėshohen nga “zinxhirėt” e figuracionit model… Krimeja mbytet nga mjegulla dhe blerimi… Afėrditėn dhe Amurin i bashkon bukuria nė sflimin pėr MISS…, ndėrsa lexuesit dhe e lexueset e pasionuara, adhuruese, vrapojnė nė kundrimin skenik tė vjershėrimit…, pėr tė rrėmbyer “sentenca dashurore” pėr t’ua dėrguar mesazhisht zemrave qė duan… Edhe dimrat mbushen nė boshllėkun e tyre me puthje, qė lindin ardhmėrinė e pritur. Ē’magji ka DASHURIA            ! Korsoni nė kėtė vėllim “elegant” tė kėsaj kahje dritėmirė e dritėarrirė ruse…

Tashmė kujtesa poetike ka njė fund tė pambaruar: Trashėgimi dhe Testament tė bukur… A mund tė jetojė gjysma pa gjysmėn e saj? Njė pyetje e retorizmit tė plotė!

Duke realizuar njė pėrkthim poetik nga poetėt, qė  mendojnė dhe hollėsitė mė tė imta poetike, nė kėtė rast njė “tentativė “ e bukur e poetit Murat Memallaj, tė pasionuarit, qė pas Sergej Eseninit, sjell nė shqip njė mik tė madh tė Lidhjes sė Krijuesve “PEGASI”, Albania, madje dhe “Anėtarin e Nderit” tė saj, poetin kalėrues tė vlerėsimit lidhėsor, poetin qė traditėzon atė tharm tė spikatur tė letėrsisė ruse, duke na sjellė ndėrmend kolosėt shpėrthyes tė evidencės dashurore dhe tė bukurisė, ne bėjmė tashmė tė realizueshėm qė nga Los Anxhelos tė njihet poeti moskovit Adolf nė qytetin e Gjirokastrės, nė njė vend qė mbart agimin e pavdekur kurrė, ku dashuritė kanė profil tė vetin dhe shfaqen me njė intuitė  prezente nė  gjelbėrimin e tejskajshėm tė njė qilim bukuror guri…

Shqipėrimi i kėsaj vepre pasuron fondin tonė nga letėrsia e sotme moderne  ruse dhe jep kontribut nė lidhėsinė dhe shkėmbimin universal tė vlerave midis dy botėve tė pasura nė fushėn e ndjenjės dhe midis organizmave tė gjalla letrare prezente.

                                                           

 

 

 

 

 

 

 

MUZIKA – FJALA POETIKE – HIMN I PAVDEKSHĖM PĖR JETĖN

Nga Xhelal Angoni, Jorgo Roze

E mban para auditorit Jorgo Roze, kompozitor

Muzika ėshtė njė nga artet quadrivium ( artet liberale), mėnyrė supreme e edukimit qysh nė traditėn platoniane dhe augustiniane. Muzika ėshtė veprimtari intelektuale. “ Ajo ėshtė njė nga menēuritė tona themelore” – thotė HARUERD GARDNER. Muzika bėhet pėr t’u kėnduar, pėr t’u ekzekutuar me instrumente.

Pėrse duhet muzika? Arti muzikor i ndihmon njerėzit tė punojnė. Nė mėnyrė sinkretike ajo ngėrthehet me veprimtarinė prodhuese e intelektuale tė njeriut. Duke qenė art, dėfren njerėzit nė jetėn e pėrditshme apo edhe nė evenimentet e gėzimeve tė jetės. Muzika ka efekte tė mėdha mobilizimi e frymėzimi nė jetėn shoqėrore, prej nga del dhe karakteri i saj edukativ. Tingujt e magjishėm e tė ėmbėl tė muzikės arrijnė deri aty sa sfidojnė medikamentet e barnat e recetave tė mjekėve edhe mė tė shquar. Muzika zbut, lehtėson, fashit e largon edhe dhimbjet mė tė forta. Lavdi Zotit, muzika shpesh sfidon vdekjen! Ajo zgjat jetėn. Njerėz, dėgjoni sa mė shumė muzikė, qoftė ajo popullore dhe klasike. Ėshtė e pamundur tė dėgjosh muzikė, tė merresh me muzikė, tė rrėmbehesh nga muzika, nga tingujt e gėzuar e tė hareshėm tė njė valleje, tė krijosh muzikė, ta duash atė e tė bėsh keq. Muzika “gdhend” e zbut edhe shpirtin e njė krimineli. Muzika e Bahut tė madh parandalon rėnien e flokėve, teksa e dėgjon. Muzika bravurė e burleske e veprave tė PLOKSARTIT e SHTRAUSIT largon stresin, pagjumėsinė. Dėgjimi i veprave muzikore tė titanit Bethoven arrin deri aty sa lehtėson ēlirimin e hormoneve nė trupin e njeriut kundėr plakjes. Shpesh njeriu ka kėrkuar tė krijojė ura mes arteve e mjeteve shprehėse. Popujt e Lindjes sė Largme, atje ku besohet Budizmi, nė poezitė e tyre, nė figurat stlilistikore brenda tyre kėrkojnė dhe gėzohen tė gjejnė harmoninė e zanoreve. Me Guido d’Arecon muzika u bė shenja mė e vjetėr e shkruar e komunikimit masiv tė saj. Sa mė shumė simbole, apostrofa, personifikime, epitete tė mbartė poezia, aq mė shumė ajo fiton ėmbėlsi, harmoni; vargjet fitojnė muzikalitet – muzikė, pikėrisht kėtu letėrsia i afrohet muzikės. Zanoret (qė gjuha jonė amtare i ka po aq sa edhe notat muzikore, po aq sa janė edhe hiret e shpirtit tė shenjtė sipas kanonizmit kristian. Si te poetėt dhe te kompozitorėt romantikė u arrit njė unitet i pėrsosur i formės me idenė, kombinuan muzikalitetin e brendshėm tė fjalės duke arritur tė pėrēonin mesazhe tė qarta. Kur fjala, poezia lidhet me muzikėn, ajo e shpjegon atė me pėrmbajtjen e saj tė pėrcaktuar, fjala e kufizon muzikėn gjė qė krijon vėshtirėsi nė muzikimin e poezisė. Ashtu si nė njė muzeum edhe fjala ėshtė ciceron i muzikės sidomos kjo nė gjinitė e mėdha tė muzikės vokale. Po kaq i fuqishėm ėshtė edhe muzikaliteti i vargjeve, ca mė tepėr kur prej tij buron rimė, ritėm, harmoni. Kjo gjė duket nė poezitė e Gėtes, Hajnes, Lorkės, Pushkinit e Turgenievit, tė cilėt qenė kolosė tė shquar tė fjalės poetike, por edhe muzikantė tė mėdhenj tė fjalės. Ja ē’shkruan Poradeci ynė i shquar : “Esenca e poezisė lirike ėshtė muzika shpirtėrore dhe muzikėn shpirtėrore e bėn toni shpirtėror dhe tonin shpirtėror e bėn dridhma shpirtėrore, lėkundja, tronditja shpirtėrore”.

Muzika e ndėrthurur me njė tekst a poezi tė bukur ca mė shumė ka magjinė e saj qė tė merr me vete dhe tė fton nė orbitėn e saj, kėshtu ajo hyn nė skutat e shpirtit dhe ēdokush bėhet satelit apo pre i saj. Jeta kalon. Vitet zėnė vend nė trungun e drurėve qė motohen. Mbarė bota e formave vjetėrohet e pėrtėrihet. Vetėm muzika s’ka moshė, s’njeh pleqėri. Ajo ėshtė e pavdekshme. Muzika ėshtė det i brendshėm, thellėsia e shpirtit. Nė sajė tė saj arratisen si kope resh ditėt pėrvėluese e me ngrica, ditėt e dhimbshme  qė i dėbon shqetėsimi. Ndėrsa … muzika nuk njeh fund. Ajo “jeton” jashtė e brenda botės. Muzika ėshtė botė mė vete. Muzikė, ti je mike e pandarė, drita jote hėnore ėshtė e ėmbėl e njerėzit rendin drejt teje dhe thithin nė gjoksin tėnd erėn joshėse tė qumėshtit tė ėndrrės! Muzika ėshtė pėrtej sė keqes. Ajo ėshtė tej, pėrtej sė mirės, sė bukurės, sė madhėrishmes. Kush ngre folenė tek ti rron jashtė telasheve tė kohės. Muzika tė bėn tė qetė, tė fortė, tė fal lumturi, largon trishtimin, tė bėn ėndėrrues, tė bėn me krahė, tė deh, tė jep shėndet, tė gėzon, tė zgjat jetėn. Vjen njė ditė dhe… jeta e njeriut kėputet, por arti i madh e i bukur, arti sublim i muzikės vazhdon tė rrojė. Muzika veē lind, rritet e zhvillohet. Lum kush e dashuron e i pėrkushtohet asaj.

Ėshtė nevojshmeri qė nė kushtet e njė lėvizje tė tillė dhe kulmi tė tillė tė sinkronizohet poezia (teksti) me muzikėn , pasi falė lirshmėrisė sė tė krijuarit, tashmė, flasim pėr Shqipėrinė, por nuk pėrjashtojmė edhe vendet afėr nesh, qė tekste poetike mund tė bėjė kushdo, veēse tė shtrijė ca shtresa vargėzimesh, tė cilat s’thonė asnjė dhe korrja poetike edhe muzika janė tė vlagėta, pa sensi  e nevojshėm. Kanė dalė nė arenė vjershėrimi shumė poetė tė talentuar, ndaj kėrkohet njė bashkėpunim i zellshėm, i kėrkuar, me gjetje, fantazi, plot imazh pėr tė paraqitur vepra muzikore tė lartėsuara.

 

(Pas pėrfundimit tė kumtimit) z. Jorgo Roze interpreton me klarinetė pjesėinstrumentale)

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

4 prill 2009 Butrint

DITA E PROZĖS POETIKE

 

Mendim kritik

Misioni progresiv i njė vepre dokument tė “arkitekturuar” me epos

                                       (kumtim)

 

Nė njė analitikė tė parė nga njė kėndvėshtrim kualitativ tė veprės “Iliana jeta jonė mbaron te tanket” tė Dino Kubatis duhet tė nxjerrėsh pėrfundimin logjik: “ Iliana, jeta jonė fillon, pasi tė “shkrish” dhėmbėzimet hekurorė tė “tankeve”, qė s’origjinohen vetėm nga hekuri, por janė aliazhe dhe produkte tė “stacionimit tė gjakosur historik”, tė prodhuar nga “tru”ndezės dhe komandues tė notės “Sol”, qė kėrkojnė ta mbėshtjellin shoqėrinė dhe botėn me ”lėkurėn” e tyre tė fortė, pėr tė sjellė asfiksinė e Njerėzimit tė lodhur. Cilat janė disa dukuri qė reflektohen?

Retorizmi, kthimi nė retrospektivėn e eposit tė gjakut, “skenizimi i ambienteve dhe i lėvizjes sė pulsuar me rezistencė pėr tė mbytur fjalėn, pėr tė mos ganxhuar ndjenjėn, me interpretė dhe protagonistė “burrėrinė e lindur nga  “privimi i sė drejtės” me fragmente tė ngjashmėrive tė rėnies  sė madhe, tė pėrballjeve tė ngritjes dhe tė rrėzimeve klasore, ku nė rendime luftime pėrleshen dhėmbėzimet prej hekuri, njerėz tė konstruktuar e tė kontraktuar me hekur, qė e kanė flakur tutje pėrbėrjet strukturore e shpirtėrore njerėzore me njerėz ende mustaqe pa dėrsitur, qė mbajnė nė duar e nė kokė gjethe dafine, simbolizim i triumfit tė Kapitoleve tė Paqes. Pėrleshje midis kėrcėnimit dhe lutėsisė, midis sharrjes dhe kėngės, midis bajonetės dhe ndjenjės, midis kotėsisė dhe vėrtetėsisė, midis hakmarrjes dhe humanizmit…

Pėrcjellje e pikėpjekjeve vrastare tė epokave sillet nė kėtė roman “orė”. Ky roman dokument i shkrimtarit Dino Kubatis ka nė thelb: ligjėrimin e sakrificės, ku antagonojnė e pėrballen njerėzit, ku jeta frenohet si akrep i njė  shoqėrie tė mbetur dhe mekanizmi frenues ėshtė njė pėrbindėsh hekuri, i cili kėrkon tė ngjyejė dhėmbėzimet e hekurta me gjak njerėzish, qė kanė nė lėvizjen e tyre protagoniste protestėn, kundėrshtinė. Fanitet pėrsiatja  tipike e urdhėrimit vdekjeprurėse nė kontraste ku, epikja notėzon nė partiturė martitore dhe Mbreti i Erės “Eoli” kundron me shpejtėsinė e tij dhe lėshon rrėfenjėn nė qiejt e vrarė. Qėndrimi patetik dhe martir, meditimi autoritar, skicimi i skenave tė pėrballjes, idili i njerėzve tė gjallė e aspirues, sakrilegji i ndėshkuar i ushtarėve qė s’zbatojnė masakrimin, ndriēimi i mentalitetit tė shpresės: “Me ty, Iliana, jeta fillon nga sipari”: Kėrkim martirizimi. Iliana bie, por autori mbetet tė rrėfejė kėtė masakėr ēnjerėzore pėr tė realizuar njė nga misionet mė tė nevojshme tė historiografisė shoqėrore.

Misioni shoqėror i avangardės ku ndjenjat sfidojnė armėt dhe dhėmbėzimet, ku vlimi i rezistencės ėshtė pėrvlues, ku kurajua udhėton qė larg, ku pėshtyma ndaj keqdashėsisė ndėshkon rezistencėn ,ku qendra e rezistencės e ka emrin “Ilianė”, qė lėshon rreze kthese, transformimi, shpėtuese, agizimi, pushimi i orėve tė ikjes… Mjedisi luftarak inteligjent pret pėrfitimin nga ardhja e valėve vullkanore tė forcės pėrparimtare me njė pyetje tė pėrgjegjshme: “Kur?”, e cila ngrė diejt ndaj qiellit tė nxirė e tė rerėzuar me sprintime gjakėsore. Mesazhet historike tė dhėna nė kėtė vepėr kanė karakterin  e veprimit universal, ndaj dhe gjetja ėshtė e bukur dhe apeluese, duke shmangur mefshtėsinė, qėndrimin nė kuadrat, mbyllėsinė dhe mosinteresimin pėr progresivitetin e vendit. Iliana, shėmbėlltyrė e misioneve qytetare e shoqėrore tė shumė simotrave, siheroinave, simartirėrimeve, sieposeve, sitrimereshave, tė shėmbėlltyrės sė kthesave tė agimta e zbardhjeve tė bukura, tė “lokomotivave aspiruese” dhe impianteve; kujtesė e heroizmit real e jo tė shtirur, pikė reference e tronditjes tė sistemeve diktatoriale, prurje e re e marshimit tė ndjenjės dhe hapėsirė e triumfit tė lirisė mendimore. Frika e humbjes sė Ilianės e transformuar nė njė krenari tė dhimbjes pėr prosperitet.

Kėto “ndėrtesa” tė arkitekturuara bukur dhe ndjenjėsisht dhe me personazhe tė martirizuara dhe tipike ripėrsėritin historinė dhe apelojnė me zėrin, tonalitetin, plotėsinė dhe shėmbėlltyrėn dhe japin kushtrime pėr tė drejtėn, pėr tė lirėn, tė mirėqenėn, qenien dhe lidhėsinė dhe kanė vlerė njohėse tė mirėfilltė pėr brezat e Universit. Vepra, krahas tė tjerave, ėshtė njė formė e vlerėsuar e romanit- dokument, qė mbėshtetet nė themelet e kuadraturės reale. Ėshtė njė pasqyrė qė pasqyron “kohėt” qė tashmė kanė humbur ngjyrimet, por mbeten nė tentativė ripėrsėritje, kur ecja “sakatepset” me dashje dhe shfaqen kėrpudhat e shiut nostalgjik.

Ka rėndėsi qė paēka se kur u shkrua kjo vepėr ėshtė e freskėt dhe kjo figuracionalisht vėrehet te fizionomia shprehėse e autorit, qė ndriēohet nga rruzuj diellorė tė Ilianės!

Ne pėrfaqėsuesit e botės shkrimore impulsojmė vepra tė tilla tė shkruara me nerv, me ndjenjė, me mesazh, me kulturė artistike e me mision tė kaltėruar.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

A critical thought over a translated literary work in albanian language.

The progressive mission of a work- document designed with epos (Speech)

Held in May 16, 2004 in the auditorium of the University “E.Ēabej“ Gjirokastėr, discussing the work of the well known Greek writer Dino Kubatis.

 

In an analysis made through a qualitative point of view for the literary work “ Iliana our life ends at the tanks“ of the author Dino Kubatis one reaches in the logical conclusion: “Iliana, our life begins, after you have “melted“ the serrated parts of the “tanks“,  which originate not only from the iron, but they are also alloys and products of the “bloody historical station“, produced by litting “brains“ and commanders of the note “Sol“, who seek to cover the world with their rough “skin“, in order to bring the asphyxia of the exhausted Humanity. Which are some of the phenomena reflected?           

The empty rhetoric, the return to the retrospective view of the epos of blood, “the staging of the environments         and the movement pulsating with resistence to suphocate the word, in order not to anchor the feeling,    with interpreters and protagonists “manhood“ born by “depriving of the rights“ with fragments of the similarities of the great falling, facing the falling and rising of classes, where in battles struggle serrations, with people constructed and contracted with iron, who have thrown away the humane structural and spiritual compositions,with people who are still immature, holding in their hands and heads laurels, symbolism of the triumph of the Capitols of peace. Heavy struggle between the threat and the plea, between the offence and the song, between the bayonet and the feeling, between the futility and the truth, between the vengeance and the humanity...

The reference of the powerful meeting points of the ages is brought in this novel “time“. This novel document of Dinos Kubatis has in its essence: legitimacy of the sacrifice, where humans antagonize and confront each other, where the life stands still like the hands of a stopped clock and the restraining mechanism is an iron monster, who seeks to soak its iron teeth with blood from the humans, whose protagonists in their movements are the protest and the opposition. The typical thought of the deadly order appears in contrasts where, the epic participates  in the orchestration of the martyrdom and “Eol“, the king of the wind watches carefully and delivers  the story through the wounded skies. The heroic and pathetic attitude, the authoritative meditation, sketching of the confronting scenes, the idyll of the aspiring living men, the punished sacrilege of the soldiers who do not carry out the massacre, the enlightenig of the mentality of hope “With you, Iliana, life starts from the beginning: “seeking martyrdom“.

Iliana falls, but the author remains (stands firm) to tell this inhuman (cruel) massacre by accomplishing one of the most necessary misions of social historiography.

The social mision of the avant-garde, where feelings challenge guns and serrations, where the bustling of the resistence burns, where the courage travels far away, where the  the spit malevolence punishes the resistence, where the centre of the resistence is named “Iliana“, which releases rays of return, transformation, salvation, stopping of the hours of leaving .... The intelligent Military environments waiting for the gain by the approachment of the volcanic waves of the progressing force with a responsible question: “When?“,which raises the suns toward the blackened and dusty sky with bloody sprints.

The historical messages given in this work possess the character of the universal action, therefore the finding is beautiful and appealing, avoiding the secrecy, being confined and uninterested for the progress of the country.

Iliana, image of the civil and social missions worldwide based on heroism, martyrdom, eposes, bravery, image of the coming of beautiful dawn-lights, of the aspiring locomotives; a memory of genuine heroism, a refering point of the shaking of dictatorial systems, a new load of the marching of feeling and a space of the triumph of the freedom of thought.

Fear of loosing Iliana transformed into a pride of the pain for prosperity.

These “buildings“ beautifully and passionately designed with typical and heroic characters repeat the history and appeal with loud voice, tonality, feasibility and imagery and deliver slogans for justice, freedom and  existence and they possess genuine informative value for the generations of the Universe.

The work, on the other hand, is an appreciated form of the novel-document, which relies on the foundations of the real qudrature. It is a mirror that shows “the times“ that have already lost their shade of colors, but attempt to be repeated again, when walking “is crippled“ intentionally and mushrooms of the nostalgic rain appear.

It is important to stress that, despite the time when this work was written, it remains fresh and this fact can be figuratively observed in the expressive physiognomy of the author, which is enlightened by sunny spheres of Iliana!

We, the representatives of  letters . such works written with nerv, with feeling, with a message to deliver, with an artistic culture and a with a bluish mission.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

“ΕΡΩΤΕΣ ΣΤΟ ΒΟΥΘΡΩΤΟ”

 

ΝΤΙΝΟΥ Σ. ΚΟΥΜΠΑΤΗ

 

 Θεατρικό έργο σε μία ενότητα

 

Διασκευή από το Ιστορικό Μυθιστόρημα του Ντίνου Σ. Κουμπάτη

Memaliaj,  7-9 janar 2009

 

ΤΑ ΠΡΟΣΩΠΑ* (με σειρά εμφάνισης) :

 

ΑΦΗΓΗΤΗΣ

ΑΔΩΝΙΣ

ΙΑΣΩΝ πατέρας του, φιλόσοφος.

ΑΜΦΙΤΡΙΤΗ αδελφή του Ιάσονος.

ΒΑΣΙΛΙΣΣΑ

ΠΡΟΡΗΤΡΑ

ΑΔΩΝΙΣ σε εφηβική ηλικία.

ΒΑΣΙΛΕΥΣ  ΤΟΥ ΒΟΥΘΡΩΤΟΥ

ΔΙΟΤΙΜΑ κόρη του Ιάσονος, Ιέρεια της Παλλάδος Αθηνάς.

ΑΛΚΙΝΟΟΣ αρχοντόπουλο από το νησί των Φαιάκων.

ΕΛΠΙΝΟΣ μεγαλύτερος αδελφός του Άδωνη.

ΑΝΔΡΟΜΕΔΑ, ερωμένη του Ελπίνου.

ΑΠΟΛΛΩΝ μικρός γιος του Άδωνη.

ΜΕΛΚΑΡΑΤ, δούλος από την Βαβυλώνα.

ΑΔΩΝΙΣ άντρας.

Φ.

ΒΑΡΚΑ, καρχηδόνιος επαναστάτης.

ΙΑΚΧΟΣ δευτερότοκος γιος του Ιάσονος, αδελφός του Άδωνη.

ΥΠΗΡΕΤΗΣ

ΑΙΘΡΑ  μητέρα του Ιάσονος.

* Τα πρόσωπα Άδωνις μικρός και Απόλλων μικρός, καθώς και Άδωνις έφηβος και Απόλλων έφηβος, μπορούν να ερμηνευθούναπό τους  ίδιους ηθοποιούς. Επίσης, ο ίδιος ηθοποιός μπορεί να ερμηνεύσει τους ρόλους των Άδωνη, Ελπίνου και Ιάκχου.

 

 

Ο σκηνικός διάκοσμος, στην φαντασία του σκηνοθέτη.

 

ΑΦΗΓΗΤΗΣ: Αυτός εδώ ο χώρος, όσο πιάνει το μάτι σας και πολύ περισσότερο που δεν μπορείτε απ΄ αυτήν την πλευρά να δείτε, είναι το Βουθρωτό. Η ιστορία του, πολύ παλιά, χάνεται στα βάθη των Μύθων. Αρχαιολόγοι και Ιστορικοί, στο πέρασμα των χρόνων, έσκυψαν με στοργή και ενδιαφέρον πάνω από τα ερείπιά του και προσπάθησαν με κάθε επιστημονικό τρόπο να καθορίσουν τις πτυχές της πορείας του μέσα από τους αιώνες. Όμως, όσο κι αν ερεύνησαν, κάποια κομμάτια της ιστορίας του έχουν χαθεί, ή δεν έχουν βρεθεί ακόμη, έτσι ώστε, η πόλη-κράτος του Μπουτρίντι, όπως την λένε τώρα, να αφήνει ερωτηματικά για κάποια πολλά χρόνια της ζωής της, αυτό που λέμε «σκοτεινά χρόνια». Η περίοδος αυτή, ξεκινά περίπου το 340 και λήγει γύρω στο 250 πρo Χριστού, δηλαδή περλαμβάνει τα μισά σχεδόν, δύο αιώνων, του τρίτου και του δευτέρου.

Λαμπρή, η καταγεγραμμένη ιστορία του Βουθρωτού, όμως κατά τα χρόνια που οι Ιλλυριοί ανέπτυσσαν τον δικό τους πολιτισμό, η Μακεδονία είχε λάμψει με την κατάκτηση του ανατλικού, τότε γνωστού κόσμου μέχρι και την Αίγυπτο, η Ήπειρος αντιμάχονταν τους απογόνους του Μεγάλου Αλεξάνδρου και η Αθήνα ένιωθε πολύ καλά πως η δόξα της την εγκατέλειπε ολοένα και περισσότερο, δίνοντας την πνευματική πρωτοπορεία στην μακρινή Αλεξάνδρεια, το Μπουντρίτ, δεν μας δίνει μέσα από τις στάχτες του, κανένα σημάδι ζωής. Μια πόλη-κράτος με ανεπτυγμένο το πνευματικό της επίπεδο, το διοικητικό της πολίτευμα και αξιόμαχες δυνάμεις, να μένει για εμάς σήμερα, στο σκοτάδι...

Αλλά, εκεί όπου η Ιστορία μας κρύβει κάτι, έχει το ελεύθερο ο συγγραφέας με πλούσια φαντασία, να διαπλάθει τον δικό του Μύθο. Ο συγγραφέας λοιπόν αυτού του έργου, δεν έκανε παρά να μας πάρει από το χέρι και να μας οδηγήσει σε μια φανταστική περιέτεια, η οποία διαδραματίζεται στο Βουθρωτό, κατά τους «σκοτεινούς χρόνους», περνά κατά μήκος της Ιλλυρίας μέχρι και την  Ιαπετία, στα βορειοδυτικά των Βαλκανίων και, ξεκινώντας πάλι από την Φοινίκη και την Τροία, σταθμεύει στην Αθήνα, στην Δωδώνη, στην Πέλλα, στην Θήβα, στην Αμβρακία, στην Ελευσίνα, εξερευνά τον Νείλο,  κλείνει γόνυ στις Θήβες της Αιγύπτου, στέκει για λίγο στην Πτολεμα΄ί΄δα, στο Δέλτα της, εξαγνίζεται στην Κάνωπο κι αναγεννάται στην Αλεξάνδρεια, έτσι ώστε μέσω Μουνιχίας, Κορκύρας, Οθωνών, με μια ματιά στην Κάτω Ιταλία, αλλά και την Ρώμη και την Καρχηδόνα, να επιστρέψει στο Μπουτρίντι και να κλείσει εκεί το βιβλίο των χαμένων εποχών.

Κύριοι ήρωες, είναι ο Ιάσων και ο γιος του Άδωνις. Φιλόσοφος, Βασιλικός Βιβλιοθηκάριος αρχικά ο πρώτος, έπειτα Σύμβουλος του νέου Βασιλέως και επιστήθιος φίλος του, δίνει τα πάντα για την πατρίδα, την οικογένεια και τους φίλους του, και αδικείται από τον πλέον αγαπημένο του γιο, τον Άδωνη, τον οποίο περισσότερο από τα άλλα τρία παιδιά του έχει αγαπήσει και προσέξει.

Άδωνις! Ένα τρυφερό αγόρι, αναπόσπαστο από την αγκαλιά του πατέρα του κι από τις διδαχές του, μέχρι να γνωρίσει την εφηβεία και μαζί, τον ανεπίτρεπτο έρωτα για μια σκλάβα...

Όμως, ας παρακολουθήσουμε πατέρα και γιο, Ιάσωνα και Άδωνι, στον κεντρικό δρόμο του Βουθρωτού, τον μικρό να ρωτάει και τον γονιό του να απαντάει για την πόλη, για τους Θεούς, για τους Ανθρώπους...

 

Εμφανίζονται περιπατούντες ο Ιάσων, γύρω στα τριάντα και ο μικρός γιος του Άδωνις, γύρω στα έξη με επτά.

ΑΔΩΝΙΣ: Με τα μικρά μου μάτια, η πόλη μας μου φαίνεται μεγάλη...

ΙΑΣΩΝ: Όσο μικρότεροι είμαστε, τόσο μεγαλύτερα μας φαίνονται τα πράγματα γύρω μας. Κι όμως, η εντειχισμένη πόλη, δεν είναι τόσο μεγάλη όσο σου φαίνεται. Χτισμένη πάνω στην Αδριατική, με ένα μεγάλο τείχος να την περιβάλλει, γερά εξοπλισμένο, ώστε να αντέχει τις εχθρικές επιβουλές και επιθέσεις. Το σύνολο της πόλης, απλώνεται ολόγυρα απ΄ το τείχος και κατεβαίνει μέχρι τα νεώρια, ολόγυρα στη λωρίδα αυτή της θάλασσας που τόσο πολύ σου αρέσει να πηγαίνουμε περίπατο και να παίζεις με τα άλλα αδέλφια σου.

ΑΔΩΝΙΣ: Ήταν πάντα έτσι η εσωτερική πόλη; Ή μήπως, τώρα, μετά τον μεγάλο σεισμό και τον εξωραϊσμό της, την βλέπουμε έτσι;

ΙΑΣΩΝ: Η βασική δομή της, ήταν από παλιότερα, αυτή. Τώρα, ο μεγάλος Βασιλέας μας, φροντίζει να την κάνει, όσο μπορεί ακόμη πιο λαμπρή.

ΑΔΩΝΙΣ: Κι αυτός ο δρόμος που περπατάμε τώρα, είναι στ΄ αλήθεια πολύ μακρύς. Πιάνει σχεδόν όλη την πόλη γύρω-γύρω. Κι αυτά τα αγάλματα που στήνουν, όλα σε μια πλευρά, τί είναι, αλήθεια;

ΙΑΣΩΝ: Θα σου εξηγήσω, κάθετί, με την σειρά του. Λοιπόν, αυτός είναι ο κύριος δρόμος της πόλης. Ξεκινά από τα Ανάκτορα, εκεί, στο πιο ψηλό μέρος του λόφου, και φτάνει μέχρι εκεί απέναντι, όπου είναι ο Ναός του Θεού Ασκληπιού και το Θεραπευτήριο.

ΑΔΩΝΙΣ: Κι ο άλλος Ναός, ακριβώς από πίσω;

ΙΑΣΩΝ: Ανήκει στην Παλλάδα Αθηνά.

ΑΔΩΝΙΣ:  Πολύ καλά. Για τα αγάλματα όμως, δεν μου είπες.

ΙΑΣΩΝ: Όπως βλέπεις, στην αριστερή πλευρά του δρόμου, και για ένα μεγάλο διάστημα, χτίζονται μικρά δωμάτια, τα οποία θα χρησιμεύσουν για καταστήματα εμπόρων. Ο χώρος αυτός, θα ονομάζεται Αγορά, γιατί εδώ μπροστά, θα καλούνται και οι Νομοθέτες, οι Ρήτορες, ακόμη και αυτός ο Βασιλέας, να αγορεύουν και να ψηφίζουν για το καλό του Δήμου και της πόλης-κράτους.

ΑΔΩΝΙΣ: Ναί, όμως για τα αγάλματα, δεν θα μου εξηγήσεις;

ΙΑΣΩΝ: Εκεί θέλω να φτάσω. Το Βουθρωτό, μέσα από τους αιώνες, εδόξασαν πολλοί μεγάλοι άντρες, όπως ήρωες, οι οποίοι πολέμησαν για να παραμένει ελεύθερη η πατρίδα μας και να μην καταλυθούν οι Θεοί μας, φιλόσοφοι, ρήτορες, νομοθέτες, και αθλητές, οι οποίοι στεφανώθηκαν με αγριελιάς στεφάνι, καθώς και ποιητές, Δάσκαλοι, Κυβερνήτες και άλλοι. Αυτούς όλους, τους τιμά η πατρίδα και τιμής ένεκεν τοποθετρεί εδώ τα αγάλματά τους, να τα βλέπει ο κόσμος και να υμνεί τα κλέη τους...

ΑΔΩΝΙΣ: Τώρα, μάλιστα. Κατάλαβα. Μπορεί να στήσουν δηλαδή και ην δική σου προτομή, αφού είσαι φιλόσοφος;

ΙΑΣΩΝ (γελά) : Συνήθως, αυτό γίνεται μετά τον θάνατο ενός μεγάλου άντρα. Όμως, εγώ είμαι μικρός μπροστά στους άλλους.

ΑΔΩΝΙΣ: Εγώ πάντως, όταν μεγαλώσω, θέλω τις νύχτες, όπως και τώρα, να κοιτάζουμε μαζί τα αστέρια, να μου μιλάς για τον Σείριο και την Κεφαλή του Κυνός, όπως τα καλοκαιρινά βράδια κάνουμε, όπως κι εκείνη τη νύχτα του σεισμού που με κρατούσες σην αγκαλιά σου κι έτσι, εγώ δεν φοβόμουν...

ΙΑΣΩΝ: Αν ήξεραν οι άνθρωποι πόσα μυστικά ζωής κρύβει αυτός ο έναστρος ουρανός...

ΑΔΩΝΙΣ:  Δεν τελείωσα ακόμη! Όταν μεγαλώσω λοιπόν, δυο πράγματα θέλω να γίνω. Να στα πω;

ΙΑΣΩΝ:  Και βέβαια.

ΑΔΩΝΙΣ: Φιλόσοφος και ηθοποιός. Και να νικώ στο τέρθιππο και να μου φωνάζουν οι συναθλητές μου και οι θεατές μέσα στο Στάδιο: «Τήλα Καλλίνικε!»... Θέλω να φιλοσοφώ όπως εσύ, και θέλω να γίνω ηθοποιός γιατί μου αρέσει το Θέατρο.

ΙΑΣΩΝ: Τότε, λοιπόν, αξίζει να περάσουμε δίπλα από τον Ναό του Ασκληπιού και να σε ξεναγήσω στο Θέατρο του Βουθρωτού που ανακατασκεύαζεται αυτόν τον καιρό.

ΑΔΩΝΙΣ: Ας μην σταματάμε, τότε! Πάμε αμέσως. Θέλω να το δω, όχι πια σαν θεατής, αλλά να μου εξηγήσεις, αν ξέρεις, κάθε λεπτομέρεα, σπιθαμή προς σπιθαμή, ποιά είναι και πού χρησιμεύουν τα μέρη ενός Θεάτρου.

Ξεκινούν χαρούμενοι και με γοργό βήμα προχωρούν προς το Θέατρο.

 

ΑΦΗΓΗΤΗΣ: Ωστόσο,  το Βουθρωτό, δεν ατενίζει το μέλλον του μέσα από το βλέμμα και την πρόσβαση στις γνώσεις ενός παιδιού. Αντιμετωπίζει και σκληρές καταστάσεις επιβίωσης, απέναντι σε κατακτητικούς, ή ανατρετικούς πολέμους. Ο Βασιλέας και εδώ, όπως σε όλα τα σημεία του κόσμου, τρέφει στην Αυλή του φίδια, τα οποια συνωμοτούν σε βάρος όχι μόνο του ίδιου, αλλά και αυτού καθ΄ εαυτού του Κράτους τους. Έτσι και στο Μπουντρίντι, εξυφάνθηκε μια συνωμοσία σε βάρος του, από ανθρώπους του στενού πολιτειακού περιβάλλοντός του, οι οποίοι τον διέβαλλαν στον Λαό, ενώ παράλληλα ζητούσαν την παρεμβαση των Φοινίκων, φόρου υποτελείς στο Βουθρωτό, οι οποίοι είχαν  απωλέσει τα προνόμιά τους στο θαλάσσιο εμπόριο, ένεκα τς μεγάλης θαλάσσιας και οικονομικής αάπτυξης των Βουθριωτών.

Στην Αυλή, υπήρχε ένας νεαρός ειδικός γραμματέας του Βασιλέως, του οποίου η μητέρα ήταν γηγενής, όμως ο πατέρας του είχε γεννηθεί στην Φοινίκη και την είχε παντρευτεί, υπηρετώντας πιστά τον Βασιλέα στο Μπουντρίντι, μέχρι τον θάνατό του. Ο γραματέας αυτός, αγαπούσε παράφορα την Αμφιτρίτη, αδελφή του Ιάσωνος, την οποία όμως η Βασίλισσα έβαλε να τον κατασκοπεύσει φοβούμενη πως εκείνος, παρείχε μυστικά στους εχθρούς του Βασιλείου.

Ας παρακολουθήσουμε όμως την σζήτησηανάμεσα στις δύο γυναίκες, στα λουτρά της Βασίλισσας, καθώς περιμένουν να λουστούν μαζί.

ΑΜΦΙΤΡΙΤΗ: Είναι μεγάλη η τιμή, αυτή, την οποία μου παρέχετε, Μεγαλειοτάτη, να πλένομαι μαζί σας, στα Βασιλικά Λουτρά.

ΒΑΣΙΛΙΣΣΑ: Πολύ καλά γνωρίζεις, αγαπητή μου, πως σε έχω σαν παιδί μου, σα νάσαι η τρίτη κόρη μου! Από μικρή με υπηρετείς, και τόσο νέα ακόμη, χάρη στην εύνοιά μου, έφτασες να κερδίσεις τον τίτλο της Πρώτης Κυρίας μου επί των Τιμών.

ΑΜΦΙΤΡΙΤΗ:  Με κάνει να νιώθω υπερηφάνεια αυτή η γενναιοδωρία σας, Μεγαλιοτάτη Άναξα! Και ξέρετε πολύ καλά, πόσο σας είμαι πιστή και σας αγαπώ κι εγώ, σαν δεύτερη μητέρα μου...

ΒΑΣΙΛΙΣΣΑ:  Ώ,  η αγαπημένη μου Αίθρα, η καλή μου φίλη η οποία σεέφερε στον κόσμο! Σύζυγος του Αρχιστρατήγου του Βασιλέως μας, Ελπίνωρος. Πάντα η οικογένειά σας, από τις πλέον δακεκριμένες του τόπου, ήταν πιστή στην Πολιτεία και στους Βασιλείς, πάππου προς πάππον...

ΑΜΦΙΤΡΙΤΗ: Ευχαριστώ, Κυρία...

ΒΑΣΙΛΙΣΣΑ:Η πίστη αυτή της οικογενείας σου, βρίσκεται και πάλι στην κρίσιμη στιγμή

κατά την οποία πρέπει να δοκιμαστεί. Κι αυτό, μόνον εσύ μπορείς να το επωμισθείς.

ΑΜΦΙΤΡΙΤΗ: Στις διαταγές σας, Μεγαλειοτάτη.

ΒΑΣΙΛΙΣΣΑ: Το ξέρεις δα, πως η χώρα μας βρίσκεται σε κρίση πολέμου. Πρέπει όλοι να βοηθήσουμε για να μην γίνει, αλλά κι αν δεν το καταφέρουμε, τουλάχιστον να νικηθεί ο εχθρός μας. Τα όσα σου πω, είναι άκρως μυστικά, γι΄ αυτό και ζήτησα νάρθουμε στα Λουτρά, όπου κανείς δεν θα μπορεί να μας ακούει.

ΑΜΦΙΤΡΙΤΗ: Προσταξτε με ό,τι θέλετε, κι εγώ θα εκτελέσω!

ΒΑΣΙΛΙΣΣΑ: Υπάρχει στο Παλάτι μας, ένας πολύ ωραίος νέος, που ενώ γεννήθηκε στην χώρα μας, έλκει την καταγωγή του από την Φοινίκη. Πολύ καλά τον ξέρεις. Πρόκειται για τον νεαρό ειδικό γραμματέα του Βασιλέως, τον Μέλαχρο, ο οποίος, έχω παρατηρήσει προ πολλού, ότι σε κοιτάζει με ένα παθιασμένο ερωτικό βλέμμα.

ΑΜΦΙΤΡΙΤΗ: Εμένα;

ΒΑΣΙΛΙΣΣΑ: Εσένα. Γιατί όχι; Από αρχοντικές γενιές κι οι δυό σας, πού θάβρισκε τύχη καλύτερη; Και μήπως, εσύ δεν είσαι τόσο όμορφη, που καμιά άλλη μέσα στο Βουθρωτό να μην σου παραβγαίνει στα κάλλη και την εξυπνάδα;

ΑΜΦΙΤΡΙΤΗ: Δεν γνώριζα, Βασίλισσά μου...

ΒΑΣΙΛΙΣΣΑ:  Τώρα όμως, ξέρεις. Κι η εντολή μου είναι, να κάνεις δήθεν πως τον συμπαθείς κι εσύ, και να τον παρασύρεις, έτσι, σε μια τέτοια σχέση, όπου αυτός να σου εμπιστεύεται τα πάντα, ακόμη και αν είναι ανακατεμένος στην συνωμοσία, και αν παραδίδει μυστικά μας στους Φοίνικες...

ΑΜΦΙΤΡΙΤΗ: Αλλά, Κυρία...

ΒΑΣΙΛΙΣΣΑ: Αυτή είναι η εντολή μου αγαπητή μου, και να είσαι βεβαία πως ό,τι επιτάσσει το καλό και το συμφέρον της πατρίδος, πρέπει να το φέρουμε εις πέρας, χωρίς αντιρρήσεις, έστω κι αν δεν συμφωνούμε. Πιστεύω να γίνομαι κατανοητή, όπως και θα πρέπει να σου επιστήσω την προσοχή σε ετούτο: κανείς δεν θα πρέπει ποτέ να μάθει αυτά τα οποία συζητήσαμε οι δύο μας σήμερα! Ούτε ακόμη και αυτός ο Βασιλέας. Ούτε ο πατέρας σου ο Αρχιστράτηγος, ούτε ο αδελφός σου Ιάσων, προς τον οποίο γνωρίζω τρέφεις ιδιαίτερα αδυναμία.

ΑΜΦΙΤΡΙΤΗ: Μάλισα, Κυρία. Θα γίνει όπως εσείς επιθυμείτε.

ΒΑΣΙΛΙΣΣΑ:  Άκουσέ με, αγαπητή μου. Συχνά, άλλα ονειρευόμαστε για τη ζωή μας, και άλλα μας συμβαίνουν. Θα σου ανοίξω την καρδιά μου κι εγώ και θα σου πω, πως όταν ήμουνα παιδούλα, εξύφαινα τις δικές μου προσδοκίες. Μεγαλώνοντας σε ένα αριστοκρατικό περιβάλλον, δευτερότοκη κόρη του Βασιλέως της χώρας μου, πίστευα πως κάθετί το οποίο ήθελα, θα μπορούσα και να το αποκτήσω. Τότε, Βασίλισσα της Μακεδονίας, ήταν η Ολυμπιάς, αδελφή του Βασιλέως της Ηπείρου, Πύρρου. Η χώρα μου, ήταν από εκείνες οι οποίες είχαν συμμαχήσει με τον Φίλιππο το Δεύτερο, ο οποίος βασίλευε στην Πέλλα κι ήθελε να καθυποτάξει όχι μόνο όλη την Ελλάδα, αλλά και τον κόσμον όλο! Ήρθε μια ημέρα λοιπόν, κατά την οποία έφτασε με την φρουρά του στο Βασίλειό μας, να μιλήσει με τον πατέρα μου, να κάνουν και να συμφωνήσουν σχέδια, και είχε μαζί του και τον γιο του Αλέξανδρο, ο οποίος είχε μπει στην εφηβεία και συχνά τον έπαιρνε μαζί του για να εκπαιδεύεται στα στρατιωτικά και τα πολιτικά. Είχα πολλά ακούσει, για εκείνο το αγόρι. Πώς πορεύονταν, πόσο έξυπνος και ωραίος ήταν, πώς με τη γανναιότητα και την ευστροφία του μυαλού του είχε, πολύ μικρός ακόμη, δαμάσει το άγριο άλογο Βουκεφάλα, το οποίο ο πατέρας του μετά του χάρισε σαν ανταμοιβή. Έτρεχα στους δαδρόμους του Παλατιού μας, να τον βλέπω να περνάει με τον γονιό του και τους συμβούλους του, κάθε που πήγαιναν στις συζητήσεις, και τα μεσημέρια, τον παρακολουθούσα να κατεβαίνει στους κήπους μας με ένα πάπυρο στο χέρι, από την «Ιλιάδα» του Ομήρου και να διαβάζει αέναα. Έτρεχα τότε, με πρόφαση πώς κύλαγε το τόπι μου, εκείνος με βοηθούσε να το πιάσω, και σαν ανασήκωνε το κεφάλι του να μου το δώσει, εγώ, του εναπέθετα δύο φιλιά στα μάγουλα κι ένιωθα ευτυχισμένη! Όμως, έμειναν μόνο τρεις μέρες και τρεις νύχτες στην πόλη μας, κι έπειτα έφυγαν γι΄ αλλού. Δεν έφυγε όμως από την καρδιά μου και ο έρωτας για εκείνο το υπερέμορφο αγόρι και θάθελα να ήμουν η τυχερή του κόσμου και η ευλογημένη της Θεάς Αφροδίτης και να με θυμόταν όταν επρόκειτο να παντρευτεί και να με καλέσει κοντά του, να με ρωτήσει αν τον ήθελα, κι εγώ να εγκαταλειφθώ στην αγκαλιά του. Σαν σκότωσαν τον Φίλιππο κι εκείνος ξεκίνησε το μεγάλο του ταξίδι σην Ασίας, είχα κι εγώ μεγαλώσει και ο πατέρας μου με έδωσε στον τότε διάδοχο του Βουθρωτού. Έγινα, λίγα χρόνια αργότερα Βασίλισσα κι απέκτησα τρία παιδιά. Δεν ερωτεύτηκα τον άντρα μου, αλλά στάθηκα όλα αυτά τα χρόνια πιστή δίπλα του και τον αγάπησα βαθιά από την καρδιά μου, πνίγοντας κάθε άλλον νεανικό μου πόθο, στο βάθος του στήθους μου.

ΑΜΦΙΤΡΙΤΗ: Με συγκινήσατε, Βασίλισσά μου, με όλα  αυτά που μου διηγηθήκατε και σας ευχαριστώ για την εμπιστοσύνη σας.

ΒΑΣΙΛΙΣΣΑ: Πέρασαν χρόνια από τότε. Τα παιδιά μας, μεγάλωσαν. Μεγαλώσαμε κι εμείς. Ο Αλέξανδρος, πέθανε. Δεν έκλαψα. Ήταν η μοίρα του, όπως ζούσα κι εγώ την μοίρα την δική μου. Κι η δική μου μοίρα ήταν να υπηρετώ την νέα μου πατρίδα, να συμπαραστέκομαι στον άντρα μου και να φροντίζω το μέλλον των παιδιών μου. Για το μέλλον, λοιπόν, αυτής της χώρας και του Διαδόχου, σε παρακαλώ, πνίξε οποιοδήποτε άλλο συναίσθημα μέσα σου, και αναλογιζόμενη και την δική σου οικογένεια, την δική σου ευτυχία, αγωνίσου για το Βουθρωτό...

ΑΜΦΙΤΡΙΤΗ:Σας το υπόσχομαι, Κυρία...

ΑΦΗΓΗΤΗΣ:Η Αμφιτρίτη, πήρε στ΄ αλήθεια πατριωτικά το ζήτημα. Άφησε περιθώρια στον Γραμματέα του Βασιλέως κι εκείνος την πλησίασε πιο πολύ κι άνοιξε την καρδιά του, ένα απομεσήμερο τους βασιλικούς κήπους, όπου και της εκμηστηρεύτηκε την αγάπη του για εκείνη, και καθώς έπεφτε το δειλινό, ένωσε τα χείλη του με τα δικά της. Τι μαγικό φιλί! Η Αμφιτρίτη, παρθένα κόρη, στο κορμί και στην ψυχή, δέχτηκε τις σαϊτιές του έρωτα και με τύψεις συνείδησης από εκεί και πέρα, προσπαθούσε να του αποσπάσει μυστικά για τυχόν προδοσία του, -έγκλημα κατά της ασφάλειας και κυριαρχίας στην περιοχή της πόλης–κράτους που σήμερα ονομάζουνε Μπουτρίντι. Η απελπισία της, την έσπρωξε μέχρι και στο σπίτι μιας προρήτρας, γυναίκας, από αυτές που κάνουνε γητιές και προλέγουν το μέλλον σε αθώα κορίτσια....

Αλλά, ας παρακολουθήσουμε από κοντά τί ακριβώς έγινε, σαν η Αμφιτρίτη πήγε να την βρει.

ΠΡΟΡΗΤΡΑ: Πέρνα λοιπόν, μην κάθεσαι έξω από την πόρτα, κόρη από μεγάλη γενιά! Μην προσπαθείς να κρύψεις ποιά είσαι και τί θέλεις. Ξέρω πως είστέκεις απ΄ έξω και διστάζεις. Φοβάσαι την αλήθεια που ξέρω να σου πω.

ΑΜΦΙΤΡΙΤΗ (εισέρχεται) : Μου είπαν πως εδώ...

ΠΡΟΡΗΤΡΑ: ...δίπλα σ΄ αυτή τη στάχτη του τζακιού που ανακατώνω, κάτω από τους καπνισμένους δοκούς της οροφής και τους κατάμαυρους τοίχους, θα βρεις απάντηση στο ερώτημά σου...

ΑΜΦΙΤΡΙΤΗ: Ναι, αυτό μου είπαν.

ΠΡΟΡΗΤΡΑ:  Κι αν σε τρομάζει ακόμη η μορφή μου, η κυρτή ράχη μου, τα ξέπλεγα μαλλιά μου, οι βαθιές ρυτίδες που αυλακώνουν το πρόσωπό μου, και τα λόγια μου που ενίοτε τσιμπούν σαν φίδια, εσύ, παρά ταύτα, έχεις την επιθυμία να μάθεις...

ΑΜΦΙΤΡΙΤΗ: Ναι, το θέλω πολύ.

ΠΡΟΡΗΤΡΑ:  Πως έμπλεξες, εγώ δεν θα στο πω. Και μόνη σου το ξέρεις. Συχνά οι άνθρωποι, θέλουμε μόνοι μας να γίνουμε σαν τις στάχτες σ΄ αυτήν την πυροστιά, που ανακατεύω συνέχεια, για να διαιωνίζονται τα σφάλματα του κόσμου! Α, και νάξερες κόρη μου, πόσοι άνθρωποι έχουν συντρίψει σε ρημάδια τα όνειρά τους, πόσοι τα αποτρέφρωσαν σε κούτσουρα και τα εναπόθεσαν στάχτες σ΄ α υτήν την πυροστιά... Πρώτη απ΄ όλους, είμαι εγώ. Γιατί δεν υπάρχει άνθρωπος πάνω στη Γη που να μπορεί να κρατήσει σταθερό το πηδάλιο του πλοίου της ζωής, κι όλο και κάποτε θα μπει μέσα στο φουρτουνιασμένο πέλαγος! Κι εκεί, τα κύματα, τα θεριά της θάλασσας κι οι ξέρες, θα τον μετατρέψουν σε φρύγανο που επιπλέει, χωρίς πια να νιώθει τίποτε. Κι ο άνεμος, όπου ο Αίολος θα στείλει, θα φέρει κάθε φρύγανο στη στεριά κι εκεί, ο ήλιος θα το αποξηράνει, ώσπου ένας άλλος άνεμος να το παρασύρει να μπει από την ξεχαρβαλωμένη πόρτα μου κι εγώ να το μαζέψω, προσάναμα για την φωτιά μου, και να γίνει στάχτη...

ΑΜΦΙΤΡΙΤΗ: Με τρομάζεις γριά...

ΠΡΟΡΗΤΡΑ: Τρομαγμένη ήρθες κόρη μου. Όλοι, σ΄αυτόν το κόσμο, τρομαγμένοι φτάνουμε. Μια πνοή ανέμου μας φέρνει στη Γη κι είναι επώδυνη η στιγμή που παίρνουμε την πρώτη ανάπνια μας. Ξέρεις γιατί; Για να καταλάβουμε πως η ζή μας θάναι ένα βάσανο, μια οδύνη, ένας αιώνιος τοκετός...  Μεγάλο του Ανθρώπου το αμάρτημα, που κάποτε ήτανε Θεός και παραστράτησε και έκλεψε από τον  Όλυμπο την φωτιά και την γνώση και τις ταξίδεψε στη Γη και τις φύτεψε βαθειά στο χώμα, κι ο πρόγονός μας Προμηθέας, κι ο Σίσυφος κι ο Τάνταλος, οι μεγάλοι αμαρτωλοί, οι αιώνιοι επαναστάτες απέναντι στη θέληση των Μεγάλων, που θεωρούν τους εαυτούς τους σαν μοναδικούς! Στα λέω αυτά, γιατί από την πρώτη στιγμή συμπάθησα τη μορφή σου, μα όχι και τα πάθια σου...

ΑΜΦΙΤΡΙΤΗ: Γριά, σου λέω πως με τρομάζεις...

ΠΡΟΡΗΤΡΑ:Όλη τη ζωή μου, τρομαγμένη την έζησα. Ώσπου έμαθα.

ΑΜΦΙΤΡΙΤΗ: Έμαθες, τί;

ΠΡΟΡΗΤΡΑ: Πως κανείς δεν μπορεί να αλλάξει την μοίρα του, γιατί η μοίρα του Ανθρώπου γεννήθηκε σκληρή και με σκοπό να τον βασαίζει. Ακόμη και ο πιο πλούσιος, έχει τους δικούς του καημούς. Ακόμη και ο πιο ευτυχσμένος, κάποια στιγμή πέφτει στο έλος της Μοίρας, όπως εσύ!

ΑΜΦΙΤΡΙΤΗ: Λοιπόν, τί βλέπεις για εμένα γριά; Θα μου πεις; Ή θέλεις πρώτα να σου πω τον λόγο που με φέρνει;

ΠΡΟΡΗΤΡΑ: Η στάχτη μου, τα ξέρει όλα. Να, κοίτα πώς την σκορπίζω από την μιά και την μαζεύω από την άλλη... Αυτές οι σπίθες από τα αποκαϊδια, ανάμεσά της, είναι οι εικόνες του κόσμου. Εδώ και οι δικές σου. Αυτή η σπίθα, είναι η ζωή σου.

ΑΜΦΙΤΡΙΤΗ: Μια σπίθα είναι μόνο η ζωή μου;

ΠΡΟΡΗΤΡΑ: Όχι μόνο εσένα, αλλά του καθενούς.  Τα βάσανα την κάνουν να μας φαίνεται μεγάλη. Στην πραγματικότητα, δεν προλαβαίνει να ανάψει και σβήνει πάλι και την τρώνε οι στάχτες.

ΑΜΦΙΤΡΙΤΗ: Λέγε λοιπόν. Αν είναι σπίθα η ζωή, πρέπει να μάθω γρήγορα, πριν σβήσει.

ΠΡΟΡΗΤΡΑ: Εκείνος που αγαπάς, σε ήθελε πρώτος. Πιστός, μέχρι τον θάνατό του στην αγάπη της ψυχής του, μά όχι και του κορμιού.

ΑΜΦΙΤΡΙΤΗ:  Τί λες μπαμπέσα;

ΠΡΟΡΗΤΡΑ:Με την ψυχή σου, αν το έβλαψες εσύ, το σώμα τί αξία έχει;

ΑΜΦΙΤΡΙΤΗ:  Με απάτησε; Το ξέρεις;

ΠΡΟΡΗΤΡΑ: Αυτό θα γίνει αν δεν προλάβεις.

ΑΜΦΙΤΡΙΤΗ: Τί να κάνω;

ΠΡΟΡΗΤΡΑ:  Φέρε μια τούφα απ΄ τα μαλλιά του, κομένη σε ώρα νυχτερινή. Φέρε ένα ρούχο απ΄ αυτά που αγγίζουν το κορμί του κι ένα εσώρουχο δικό σου. Φέρε λίγο χώμα που πατεί και ένα απολοιφάδι από το μπάνιο του. Αν έρθεις σύντομα, πριν φύγω, υπάρχει ελπίδα να μην χαθείς μέσα στη θάλασσα...

ΑΜΦΙΤΡΙΤΗ: Κυρά μου, πάλι με τρομάζεις. Τί είναι αυτά που κρένεις;

ΠΡΟΡΗΤΡΑ: Κρένω, όσα η σπίθα μου αποκαλύπτει κι άλλο τίποτε. Πήγαινε τώρα. Δεν έχω άλλα να σου πω, αρά μόνο, κάμε γρήγορα.

Η Αμφιτρίτη, βγάζει και της δίνει το βραχιόλι της.

ΑΜΦΙΤΡΙΤΗ: Να, κράτα αυτό, κυρά, να με θυμάσαι.

ΠΡΟΡΗΤΡΑ: Δεν θα προλάβω για πολύ...

Η Αμφιτρίτη, την κοιτάζει για μια τελευταία φορά κι ύστερα φεύγει.

 

ΠΡΟΡΗΤΡΑ (ανακατεύοντας συνεχώς τις στάχτες με την ξύλινη κουτάλα της) :

Όλα στις στάχτες. Όλα στις στάχτες. Κι η ζωή, κι ο θάνατος! Κι η ζωή... κι ο θάνατος... κι η ζωή κι ο θάνατος... κι η ζωή κι ο θάνατος...

ΑΦΗΓΗΤΗΣ: Η ζωή κι ο θάνατος! Ανάμεσά τους όμως, ο Έρωτας, που κι αυτός δίνει ζωή. Δίνει όμως και θάνατο!

Η Αμφιτρίτη, δεν πρόλαβε. Μια δούλα, η οποία είχε κρυφακούσει τη συζήτηση ανάμεσα στην Βασίλισσα και την υποταχτική της, και που κρυφά ποθούσε και εκείνη τον Γραμματέα, του απεκάλυψε τα πάντα κι έφτασε στο σημείο να τον δηλητηριάσει για την απωθημένη αγάπη της. Τον εσωσε η Αμφιτρίτη, όμως για τις σχέσεις τους, ήταν πια αργά. Σαν έγινε καλά εκείνος, αποθαρυμμένος από την γυναίκα που είχε αγαπήσει με όλη του την ψυχή, αναγκάστηκε να παντρευτεί μιαν άλλη αρχοντοπούλα. Έτρεξε η Αμφιτρίτη και πάλι στην Προρήτρα, μα βρήκε το μικρό σπιτάκι της γκρεμισμένο σε ερείπια και στάχτες, κι ένα μικρό αγόρι που έπαιζε εκεί τρίγυρα, την πληροφόρησε πως  η γριά, –«μάγισσα», την απεκάλεσε-, είχε πεθάνει. Η αρχοντοπούλα είχε αργήσει. Και τότε μόνο θυμήθηκε της γριάς τα λόγια και τη θάλασσα που της είχε προφητέψει. Κι ως ήξερε πως ο καλός της, παντρεύονταν την ώρα εκείνη με την άλλη, έτρεξε στο Δέλτα του ποταμού, στην άκρη της εσωτερικής θάλασσας του Βουθρωτού και πριν την καταπιεί το κύμα, είπε αυτές τις λέξεις:

ΑΜΦΙΤΡΤΗ: Για άλλους νωρίς, για άλλους αργά, η Μοίρα σημαίνει το τέλος. «Γίνονται στάχτες, όλοι», είχε πει εκείνη η γριά. Όμως εγώ,  θα  αντισταθώ στην μοίρα την δικιά μου και η ζωή μου θα χαθεί σε  ετούτα εδώ τα νερά του Βουθρωτού που αγάπησα. Βαριά θα πέσω στην αγκαλιά της θάλασσας κι ούτε φρύγανο θα γενώ, προσάναμα σε πυροστιές, αφού τα ψάρια θα κατασπαράξουν το κορμί, κι ο σκελετός μου θα μείνει ριζωμένος βαθιά στην ιλή του βυθού.

ΑΦΗΓΗΤΗΣ: Πρώτος, -από ένα ψαρά που βρίσκονταν εκεί και είδε το κακό, και έπεσε στα νερά να σώσει την κοπέλα-, έμαθε το κακό ο αδελφός της ο Ιάσων. Όλοι την θρήνησαν κι η δόλια η μάνα, τραβούσε τα μαλλιά και χτύπαγε τα στήθια της και της τραγουδούσε μοιρολόγια της ζωής και του θανάτου, κι οι μοιρολογήστρες, ακολουθούσαν κι εκείνες, χτυπώντας τα κεφάλια τους και δαγκώνοντας τα σωθικά της.

Το παληκάρι που αγάπησε, ο Γραμματέας, ποτέ του δεν την ξέχασε και ζούσε με την ανάμνησή της, μεγαλώνοντας  τα παιδιά του, εκ των οποίων, -είναι ακόμη μακρυά ο καιρός αυτός-, η κόρη θα ερωτεύονταν ένα εγγόνι, το πιό αγαπημένο του Ιάσωνα.

Όμως, ας φύγουμε από αυτά κι ας πάμε σε έναν άλλον έρωτα, αυτόν που έκαιγε την ψυχή του Άδωνι, του αγαπημένου γιου του Ιάσωνα. Του γιου που είχε μεγαλώσει μέσα στην αγκαλιά του πατέρα του, τον θαύμαζε, κι ορκίζονταν πως ήθελε να του μοιάσει και μαζί του να μείνει για πάντα. Ας τους δούμε ένα βράδυ, εξω από την Βιβλιοθήκη του Βουθρωτού, όπου ο Ιάσων κρατεί ακόμη τη θέση του Βιβλιοθηκαρίου κι ο γιος του είναι αποφασισμένος να διεκδικήσει το δικαίωμα να είναι ερωτευμένος με μία σκλάβα.

ΑΔΩΝΙΣ: Βοήθαμε πατέρα να πιαστώ. Εσύ, με αγαπούσες πάντα.

ΙΑΣΩΝ: Και μήπως τώρα, έπαψα να σ΄ αγαπώ; Μήπως δεν είσαι το πιό ξεχωριστό απ΄ όλα τα παιδιά μου κι από όλους τους ανρώπους πάνω σ΄ αυτή τη Γη;

ΑΔΩΝΙΣ: Κι εγώ, θαρρείς πως ονειρεύτηκα, ή βρήκα, ή πιστεύω να υπάρχει ένας πατέρας πιο καλός και πιο αγαπητός στον κόσμο από εσέναν; Εσύ μούδωσες την ζωή και η πνοή σου, κρατάει αναμένο το κερί της ζήσης μου. Εσύ, μου μεταλαμπαδεύεις το φως της Γνώσης, με συμβουλεύεις, με καθοδηγείς κι εγώ υπάρχω. Όμως, στην ηλικία μου πατέρα, αντιλαμβάνομαι πως κι άλλη αγάπη μπορεί να χωρέσει την καρδιά ενός άντρα, χωρίς να καταστρέψει την πρώτη και μεγάλη, που είναι αυτή προς τον πατέρα του.

ΙΑΣΩΝ: Την ξέρω την αγάπη αυτή παιδί μου! Ποιός άντρας δεν την ένιωσε μες στην καρδιά του, έστω μια φορά, ή και ποιά γυναίκα ακόμη; Είναι αγάπη θεϊκή που την ευλόγησε η Θεά Αφροδίτη, κι είναι ο γιος της ο Έρως, που μας την προκαλεί. Μα όπως στην αγάπη ενός παιδιού προς τον πατέρα, όπως κι ενός πατέρα προς τον γιο του, υπάρχουν πάντα όρια, έτσι κι εδώ συμβαίνει.

ΑΔΩΝΙΣ: Όμως πατέρα, εσύ είσαι αυτός, που φιλοσοφικά σκεπτόμενος, με έχεις διδάξει  ότι τα όρια τα έχουν εφεύρει οι άνθρωποι και οι αδύναμοι Θεοί!. Και πες μου αλήθεια, οι άνθρωποι δεν είναι αυτοί, οι οποίοι έχουν νομοθετήσει έτσι, ώστε ένας ελεύθερος πολίτης, σε όποια τάξη κ αν ανήκει, να μην του επιτρέπεται να παντρευτεί μια σκλάβα;

ΙΑΣΩΝ: Μα, όταν η απαγόρευση αυτή, είναι νόμος του Κράτους, τί μπορούν να κάνουν οι   πολίτες; Μην λες πως πρέπει να σηκώσουμε το κεφάλι μας ενάντια στην πόλη και τους νόμους της;

ΑΔΩΝΙΣ:  Πατέρα, θέλω να με καταλάβεις. Από μικρός στο σπίτι μας, είδα πόσο καλά φερόμασταν στους δούλους, τους οποίους πάντα φροντίζουμε, σχεδόν σαν ίσους μας. Κι εσύ, ποτέ δεν απαγόρευσες να παίζουμε με τα παιδιά τους, κι όποτε με έβλεπες να συναναστρέφομαι την μικρή Λαμψία, ποτέ δεν μου έκανες παρατήρηση να πάψω να μιλώ και να παίζω μαζί της. Κι αυτή η παρέα μας, μπαμπά, έγινε κάποτε ερωτας. Αυτό είναι όλο. Απλό και απέριττο.  Και μήπως, ο έρωτας, δεν είναι ο ζωοδότης του βίου μας;

ΙΑΣΩΝ: Θα σου πω κι εγώ κάτι απλό. Πριν γνωρίσω την μητέρα σου, είχα την ευκαιρία να γνωρίσω κάποια άλλα κορίτσια. Έλεγαν γύρω μου πως ήμουν ωραίος και πως άρεσα στις κοπέλες. Το καταλάβαινα κι εγώ. Αυτό, με έκανε να νιώθω υπερήφανος και ξεχωριστός, ώαπου αγάπησα κι εγώ μιά από δαύτες. Όμως, ήταν ο πρώτος μου έρωτας και δεν είχα καταλάβει καλά αν ήταν από πραγματική αγάπη, ή από την άναγκη να αισθανθώ πως είμαι ερωτευμένος. ΄Ημουν τότε κι εγώ, στην ηλικία σου περίπου. Σου ανοίγω απόψε την καρδιά μου. Για λίγους μήνες, έπλεα σε πελάγη ευτυχίας. Όμως, ο χρόνος, μου απέδειξε πως είχα κάνει λάθος και πως ό,τι ένιωθα για εκείνο το κορίτσι, ήταν ένας αρρωστημένος εγωϊσμός. Λίγο καιρό αργότερα, γνώρισα την μητέρα σου κι  από την πρώτη στιγμή, ένιωσα να χτυπά η καρδιά μου διαφορετικά από την πρώτη φορά, κι έτσι χτυπάει ακόμη, και νιώθω ευτυχισμένος.

ΑΔΩΝΙΣ: Εγώ, την αισθάνομαι κιόλας αυτήν την ευτυχία και μου φαίνεται αδύνατον να ζήσω χωρίς την Λαμψία.

ΙΑΣΩΝ: Είσαι κι εσύ πολύ ωραίο αγόρι. Συχνά παρατηρώ πώς σε κοιτάζουν τα κορίτσια ολόγυρά σου, και ιδιαίτερα σαν κάνουμε περιπάτους στην Αγορά και συζητάμε. ΄Ισως όμως κι  εσύ αργότερα, βρεις μια κοπέλα, η οποία θα σε συγκινήσει περισσσότερο από την Λαμψία.

ΑΔΩΝΙΣ: Πατέρα, σου το εγγυώμαι πως αποκλείεται. Εμένα η ζωή μου, σταματάει εκεί. Κι αν δεν φροντίσεις να την παντρευτώ, να ξέρεις πως δεν θάχω πια σκοπό να ζήσω σε τούτη εδώ την χώρα.

ΙΑΣΩΝ: Και πού πήγε λοιπόν, όλη αυτή η αγάπη που έλεγες πως έχεις για την πατρίδα και για τους γονείς σου, για τα αδέλφια σου και τους εφέστιους Θεούς μας;

ΑΔΩΝΙΣ:  Όταν, αυτοί οι ίδιοι με προδίδουν, όταν με αφήνουν έκθετο στην φορά των ανέμων, χωρίς να με προστατεύουν...

ΙΑΣΩΝ:  Και θεωρείς προστασία, εσύ, να σε βοηθήσουν να παραβείς τους Νόμους ενός Κράτους, για τη δική σου και μόνο, πρόσκαιρη ευχαρίστηση; Γιατί, μην πιστεύεις πως μια εφηβική αγάπη, κρατάει αιώνια...

ΑΔΩΝΙΣ: Μπορεί να γίνεται με άλλες αγάπες, όχι όμως και με την δική μου. Κι όσο για τους Νόμους του Κράτους, ο Βασιλεύς μπορείνα τους αλλάξει, κι εσύ, ξέρω καλά πως μπορείς να επηρεάσεις την θέληση του Βασιλέως...

ΑΦΗΓΗΤΗΣ: Ο Ιάσων, αγαπούσε πολύ τον γιο του και μίλησε στον Βασιλέα, ο οποίος επίσης αγαπούσε τον Ιάσονα, αλλά Σύμβουλοι κι οι Νομοθέτες, αρνήθηκαν να αλλάξουνε τους Νόμους. Ο ξεσηκωμός των δούλων στην Σπάρτη, είχε φοβίσει τις άλλες πόλεις-κράτη, ώστε αυτά, να περισφίξουν περισσότερο την επιφυλακή τους και να μην απελευθερώνουν σκλάβους, πολύ δε περισσσότερο στο Βουθρωτό, όπου οι δούλοι κόνετευαν να ξεπεράσουν σε αριθμό τους ιδιοκτήτες τους.

Έτσι, ο Άδωνις, τυφλομένος από το πάθος του για την ωραία σκλαβοπούλα Λαμψία, έκανε πραγματικότητα την προειδοποίησή του και μία ημέρα εγκατέλειψε το Βουθρωτό και πέρασε στην Ήπειρο, όπου κατετάγη στον μισθοφορικό στρατό του Πύρρου, και πολέμισε κατά των Κερκυραίων, προκειμένου να μαζέψει χρήματα, και να καταφύγει τελικά στην Αθήνα, όπου και παρακολούθησε την Φιλοσοφική Σχολή του Επικούρου και δημιούργησε τον ρόλο του Μαρσύα στο Θέατρο του Διονύσσου, εκπληρώνοντας έτσι το παιδικό του όνειρο να γίνει ηθοποιός. Όσο για το άλλο μεγάλο όνειρό του, την Λαμψία, αυτήν, την ξέχασε στον δρόμο του προς το κλεινόν άστυ.

Στο Βουθρωτό, ωστόσο, άλλοι έρωτες είδαν το φως της ημέρας και έφεραν σε δύσκολη θέση πολλούς, ακόμη και το ίδιο το Βασίλειο. Και πώς να μην συμβεί αυτό, αφού ο ίδιος ο νέος Βασιλιάς, είχε ερωτευτεί από τα νεανικά του χρόνια την μεγάλη κόρη του Δασκάλου και επιστήθιου φίλου του, αλλά και νυν Συμβούλου του, του Ιάσωνος, την Διοτίμα, η οποία είχε αφιερώσει τα νιάτα και την ζωή της, σαν Ιέρεια, στον Ναό της Παλλάδος Αθηνάς. Ας προσέξουμε λίγο, όμως, γιατί και ένα αρχοντόπουλο από το νησί των Φαιάκων, ο  Αλκίνοος, την είχε ερωτευθεί επίσης. Βασιλεύς και πολίτης, έφερναν σε πολύ δύσκολη θέση την Διοτίμα.

ΒΑΛΙΛΕΥΣ:  Ταπεινός, μέσα στους θνητούς κι εγώ, στον Ιερό Ναό της Παλλάδος, έρχομαι και σήμερα να προσκυνήσω. Η Διοτίμα, κόρη ευλαβής, του καλύτερού μου φίλου και Δασκάλου, του Φιλοσόφου Ιάσωνος υπηρετεί την Θεά και από τα εφηβικά μου χρόνια πολιορκεί ην καρδιά και τις αισθήσεις μου. Ποτέ δεν τόλμησα να της το πω, ούτε ο πατέρας της, ή οποιοσδήποτε άλλος το γνωρίζει. Κι ούτε πρέπει να το μάθει κανείς, γιατί ο Βασιλεύς, μπορεί να έχει το δικαίωμα να παντρευτεί όσες γυναίκες θέλει, όμως ποτέ μία Ιέρεια, η οποία από μόνη της δεν εγκαταλείπει τις υπηρεσίες της. Έτσι, έκανα επιθυμητή την θέληση της μητέρας μου, παντρεύτηκα την βασιλοπούλα από την Φοινίκη για να εξασφαλίσω δυο Βασίλεια σε ένα, ενώ απέκτησα κι ένα Διάδοχο, όπως οι επιταγές ορίζουν, όμωςέχω χρεία και άλλων, προκειμένου να εξασφαλισθεί το μέλλον αυτού του Κράτους. Μα να, βλέπω να έρχεται η Ιέρεια, κι εγώ, ταπεινός προσκύνητής, ας δείξω ότι είμαι.

 

Εισέρχεται με αργό βηματισμό και ένα κάνιστρο στα χέρια της η Διοτίμα.

 

ΔΙΟΤΙΜΑ: Μεγαλειότατε, προσκυνώ και εύχομαι καλή ημέρα.

ΒΑΣΙΛΕΥΣ: Καλύτερη από αυτήν κατά την οποία το Βασίλειο και ο λαός του ευημερούν, δεν θα μπορέσει να υπάρξει.

ΔΙΟΤΙΜΑ: Σας βρίσκω εδώ, όπως κάθε πρωί, στην Θεά μου να κλείνετε το γόνυ και ταπεινά να προσεύχεστε. Και εύχομαι, η Θεία Παρθένος, να σας χαρίζει υγεία και μακροζω΄ί΄α, ευτυχία και δύναμη, τον λαό του Βουθρωτού να κυβερνάτε.

ΒΑΣΙΛΕΥΣ: Ευχαριστώ και ανταποδίδω, κόρη αγνή. Εσύ και η οικογένειά σου, της οποίας πολλές φορές επεθύμησα να ήμουν ισότιμο μέλος, να χαίρετε επίσης υγείας και ευτυχίας.

ΔΙΟΤΙΜΑ: Θα αποθέσω, με την άδειά σας αυτό το κάνιστρο στα πόδια του ειδώλου της Θεάς μου και θα επιστρέψω στο Περιστύλιο.

ΒΑΣΙΛΕΥΣ: Μετά χαράς θα σας αναμένω, ελπίζοντας σην καθημερινή μας συνομιλία, για θέματα θρησκευτικά και φιλοσοφικά, ως πάντα συζητούμε.

 

Η Διοτίμα εσέρχεται στον Ναό.

 

ΒΑΣΙΛΕΥΣ: Ώ, πόσο πολύ πονάει να βλέπεις την γυναίκα που αγαπάς εμπρός σου και να μην τολμάς να την εγγίσεις, αλλά ούτε καν να της το πεις! Πόσα τρυφερά και ευλογημένα λόγια θα μπορούσα να συνθέσω και σαν μελωδία πουλιών να ψιθυρίσω στην καρδιά της την τρελή αγάπη και την αιώνια αφοίωσή μου! Κι όμως, πρέπει να μένω σιωπηλός, και μόνο παριστάνοντας τον απόλυτα πιστό και αφοσιωμενο στην Θεά να την συναντώ εδώ, τυχαία τάχα, κάθε πρωϊνό και για λίγη μόνον ώρα!

 

Επιστροφή της Διοτίμας.

 

ΔΙΟΤΙΜΑ: Το καθήκον επιτάσσει κι εσείς το γνωρίζετε καλύτερα από εμένα, σβαστέ μου Άνακτα. Τα τόσα βασιλικά καθήκοντά σας, πάντα σας θέλουν επί ποδός.

ΒΑΣΙΛΕΥΣ: Πιστέψτε με πως θα ήσαν άχαρα, ακόμη κι αν τόσο αγαπώ την πατρίδα μου και τον λαό μου, αν δεν υπήρχαν τέτοιες στιμές αναζωγόνησης, όπως ετούτες που περνώ τα πρωϊνά μου, σε αυτήν την ωραία όαση!

ΔΙΟΤΙΜΑ: Με την προστασία και την ευλογία της Θεάς μας, θέλετε να πειτε.

ΒΑΣΙΛΕΥΣ: Σαφώς. Αλλά και με τους καλούς λόγους που προσφέρουν τα χείλη της Ιέρειάς της, το γαληνεμένο πρόσωπό της, το οποίο αντανακλά και σε εμένα την γαλήνη... Όμως, θα μου επιτρέψετε τώρα να φύγω, γιατί σήμερα πολλά καθήκοντα με καλούν στην Αίθουσα Συνεδριάσεων, όπου ο πατέρας σας θα έχει φτάσει ήδη και θα παρακαλεί τους Συνέδρους να περιμένουν την άφιξή μου.

 

Χαιρετάει με κίνηση της κεφαλής και ελαφρά υπόκλιση και φεύγει.

          

ΔΙΟΤΙΜΑ (μόνη) :  Πώς νιώθω όλο και περισσότερη έξαψη στο πρόσωπό μου, σαν αντικρίζω τα πρωϊνά τον Βασιλέα μου; Και η ψυχή μου, πώς θαρρώ ότι φτερουγίζει και βγαίνει από το σώμα μου, και περιπλανάται σε ανθισμένους λιμώνες, όπου πολύχρωμα πουλιά ψάλλουνύμνους... Μα σαν πώς μοθιάζουνε οι ύμνοι αυτοί; Δεν είναι για τους Θεούς, ύτε για τους ανθρώπους... Και με του έωτα τραγούδια, λέω πως μοιάζουν!... Ώ, πόσο ιερόσυλη γίνομαι τέτοιες στιγμές! Εγώ, μια Ιέρεια της Παλλάδος, να κάνω ακόμη και σκέψεις για τον έρωτα... Ώ, μα πού νάβρω να κρυφτώ, την κατακραυγή του κόσμου και την τιμωρία της Θεάς μου να αποφύγω; Κι όμως, το ξέρω, δεν είναι έρωτας αυτός που μου καίει τα στήθια. Είναι ο υπέρτατος σεβασμός στον Μέγα Άρχοντά μου και οι τύψεις δεν πρέπει να με βασανίζουν. Αλλά, γιατί αποζητώ νάρθουν πιο γρήγορα τα πρωϊνά που θα τον συναντήσω και μου κακοφαίνεται σαν οι δουλειές του κάποιες μέρες τον κρατούν μακρυά μου;

 

Από μακριά, φαίνεται ο Αλκίνοος.

 

ΔΙΟΤΙΜΑ: Έρχεται ο Αλκίνοος πάλι, το αρχοντόπουλο της Κόρκυρας. Με το πρόσχημα της προσευχής, με συζητήσεις για την οικογένειά μου, προσπαθεί να κρύψει τον έρωτά του για εμένα. Πρέπει να φύγω, πριν με προλάβει εδώ.  (Κάνει να φύγει).

ΑΛΚΙΝΟΟΣ (από μακρύτερα):  Ιέρεια Διοτίμα, μην φεύγεις. (Πλησιάζει). Έρχομαι και σήμερα να προσκυνήσω την Θεά και θάταν άσχημο για εμένα να μην ανταλλάξουμε δύο λέξεις.

ΔΙΟΤΙΜΑ: Άρχοντα Αλκίνοε, σε χαιρετώ και εύχομαι η Παλλάς Αθηνά να σε ευλογεί και να συμπαρίσταται στις πράξεις σου.

ΑΛΚΙΝΟΟΣ: Έμαθα ότι ο αδελφός σου Έλπινος, επέστρεψε από την Αθήνα. Για να ακριβολογώ, ήμουν στο επίνειο, στην υποδοχή του. Τόσους μήνες έλειψε, κι από ό,τι έπειτα μου είπε ο άλλος αδελφόςσας, ο Ίακχος, παρά τις προσπάθειές του, μόνο ίχνη του νεαρού Άδωνη βρήκε, αλλά τον ίδιον όχι.

ΔΙΟΤΙΜΑ: Ο Έλπινος, δεν πήγε στην Αθήνα για να ψάξει τον Άδωνι. Αναλαμβάνοντας τα καθήκοντα του Βιβλιοθηκαρίου, μετά τον πατέρα μας, εξετέλεσε αποστολή του Βασιλέως να επισκεφθεί την πόλη των μεγάλων Φιλοσόφων και Συγγραφεων και να προσκομίσει στο Βουθρωτό καινούργια έργα τους σε παπύρους και παλίμψιστα, ή περγαμηνές.

ΑΛΚΙΝΟΟΣ: Λένε μάλιστα, ότι εκεί πέρασε πολύ καλά τον ελεύθερο χρόνο του. Συζητούν πως κατέβαινε στης Μουνιχίας το επίνειο, εκεί όπου όλες οι ελαφρές γυναίκες συγκεντρώνονται για να προσφέρουνε χαρά στους ταξιδιώτες, και γεμιζε χαρά κι ο ίδιος!

ΔΙΟΤΙΜΑ: Θα μου επιτρέψετε να φύγω. Τα όσα λέτε, δεν είναι για την ακοή μίας Ιέρειας.

ΑΛΚΙΝΟΟΣ:  Δεν έχει μία Ιέρεια ψυχή;

ΔΙΟΤΙΜΑ:  Μα, ποιός σας είπε όχι;

ΑΛΚΙΝΟΟΣ: Και η ψυχή, δεν είναι   σκεπασμένη μέ ένα σώμα;

ΔΙΟΤΙΜΑ: Κι αυτό σωστό.

ΑΛΚΙΝΟΟΣ: Κι όμως, το σώμα έχει τις ανάγκες του έρωτα κι ο αδελφός σου, δεν είναι Ιερέας κανενός.

ΔΙΟΤΙΜΑ: Αυτό αφορά εκείνον και όχι εμένα.

ΑΛΚΙΝΟΟΣ: Αλλά κι εγώ έχω σώμα, όπως και εσείς.

ΔΙΟΤΙΜΑ: Αφήστε με να φύγω.

ΑΛΚΙΝΟΟΣ: Όχι πριν δεχτείς ένα φιλί μου.  (Της πιάνει το χέρι). Πίστεψέ με, δεν ήθελα να φτάσω ως εδώ. Ζητώ συγνώμη. Ο πατέρας σου, μου έχει συμπεριφερθεί σαν πραγματικός προστάτης και όσες φορές η πατρίδα μου έχει κινδυνεύσει, με έχει περιθάλψει. Με τον αδελφό σου τον Άδωνι, αποκτήσαμε μια στενή φιλία, παρ΄  ότι ήτανε πολύ μικρότερός μου, με πρωτοβουλία δική μου, για να μαθαίνω νεα σου. Κι όταν εκείνος σου μίλησε πρώτη φορά για εμένα, του είχες αρνηθεί. Πέρασαν χρόνια από τότε.

ΔΙΟΤΙΜΑ:  Άρχοντα Αλκίνοε, αφήστε το χέρι μου παρακαλώ. Τα ιερά καθήκοντά μου με καλούν στον οίκο της Θεάς μου. Δεν είναι συζητήσεις αυτές που κάνετε, για εμένα, και σας παρακαλώ αποδεσμεύστε με, στο όνομα του Δία! Ακόμη και η σκέψη σας για εμένα, έτσι όπως την εκφράζετε, βεβηλώνει τις καλές σας σχέσεις με την Θεά μου και εύχομαι να μην το μετανοήσετε.

ΑΛΚΙΝΟΟΣ: Όταν τα φυλοκάρδια του άντρα τα τραντάζει ο έρωτας, κι όταν το τράνταγμα αυτό επεκτίνεται σε όλο το κορμί του, ακόμη κι οι Θεοί πέφτουν από το βάθρο τους...

Προσπαθεί να την φιλήσει. Εκείνη του ξεφεύγει, την κυνηγάει, την ρίχνει κάτω, αυτή πάλι ξεφεύγει κι αυτός συνεχίζει να την κυνηγάει.

ΑΦΗΓΗΤΗΣ: Οι άλλοι Ιερείς και Ιεροφάντες, την βρήκαν λίγο αγότερα, με τα ιερά της άμφια ξεσκισμένα, στο δασύλλιο του Ναού της Θεάς, με μόλωπες στο σώμα και αίματα στο πρόσωπο. Σαν την είχε φέρει σ΄ αυτήν ην κατάσταση ο Αλκίνοος, συνήλθε, την παράτησε κι έφυγε τρέχοντας, όχι μόνο από κοντά της, αλλά και από το Βουθρωτό.

Ωστόσο, είχε δίκιο, όταν της μιλούσε για τον Έλπινο και τους περιπάτους του στο επίνειο της Μουνιχίας.  Ή, για να πούμε την καθαρή αλήθεια, ο Έλπινος είχε κατέβει μέχρι εκεί, από μία πληροφορία του που έλεγε πως ο αδελφός του Άδωνις, είχε δηλώσει πως θα πήγαινε ταξίδι. Έφτασε ωστόσο λίγο αργά, καθώς το πλοίο για την Αλεξάνδρεια είχε αποπλεύσει και μέσα βρίσκονταν ο Άδωνις, στην πορεία του για νέες γνώσεις και εμπειρίες. Ο Έλπινος, που φυσικά δεν ήξερε πού θα πήγαινε κι αν έφευγε τελικά ο αδελφός του, στις συχνές επισκέψεις του στα Θεμιστόκλεια τείχη, γνώρισε μια νέα και όμορφη κοπέλα, η οποία τον φιλοξένησε μια βραδιά στο σπίτι της κι εκεί τον έθελξε μέχρι τρέλας με τα θέλγητρά της. Μια καλοθελήτρα όμως, τον πληροφόρησε πως η κοπέλα του μετείρχετο το επάγγελμα της πόρνης κι εκείνος θίχθηκε, συχάθηκε, της ζήτησε εξηγήσεις.

ΕΛΠΙΝΟΣ:  Δεν ξερεις ποιός είμαι, και δεν ήξερα ποιά είσαι. Όμως, άνθρωποι που σε γνωρίζουν καλά, με πληροφόρησαν, τί ακριβώς είσαι και ποιό είναι το επάγγελμά σου.

ΑΝΔΡΟΜΕΔΑ: Αν θέλεις να με ακούσεις, θα σου πω. Κι αν θες να με πιστεψες, πίστεψέ με. Σαν ο Δημήτριος ο Πολιορκητής έφτασε στην Αθήνα, συγκέντρωσε όλους τους αξωματΟύχους, οι οποίοι είχαν αποδεδειγμένα ταχθεί με τον Δημήτριο Φαληρέα, στηριζόμενο από τον Πτολεμαίο της Αιγύπτου, και τους εξόρισε με τις οικογένειές τους. Ανάμεσα σ΄ αυτές, ήταν και η δικιά μου οικογένεια. Εγώ, επιλέχθηκα και με κράτησαν, εδώ, στην Αθήνα. Δεν ήμουν, ίσως η μόνη. Με πήρε ένας μακεδόνας αξιωματικός στο σπίτι του. Μου είπε ότι ήμουνα σκλάΒα του, σκλάβα πολέμου και ότι έπρεπε να ικανοποιοώ τις βραδινές ορέξεις του. Έκλαψα, φώναξα, παρακάλεσα, αλλά ήμουν αδύναμη να κάνω αλλιώς και υποχώρησα, ύστερα από πολύ ξύλο και άλλες κακουχίες που μου επεφύλασσε. Μούλεγε πως ήμουν ωραία, παρθΈνα με θελκτικό σώμα και πως θα με κρατούσε πάντα υπό την προστασία του, ώσπου άρχισε να φέρνει κι άλλους αξιωματικούς, φίλους του, στο σπίτι και μου επέβαλλε να τους ευχαριστήσω. Λίγους μήνες αργότερα, με έβγαλε έξω, και με ανέλαβε ένας ηλικιωμένος και άσχημος στρατηγός, ο οποίος επίσης με έδωσε σε κάποιον άλλον. Δυο χρόνια αργότερα, από χέρια σε χέρια, κατάντησα ολομόναχη, χωρίς γονείς, χωρίς προστάτες, με τη ρετσινιά της πόρνης στην πλάτη, να πουλάω το κορμί μου για να ζήσω. Ποτέ δεν ένιωσα τον έρωτα. Ποτέ, παρ΄ εκτός από την στιγμή που σε πλησίασα κι είδα το πρόσωπό σου, και ένιωσα το ζεστό σου χάδι, κι πήρα το θερμό φιλί σου...

ΕΛΠΙΝΟΣ: Πόρνη! Σκουλικιού γέννα! Έπαιξες με έναν άγνωστο, χωρίς να ξέρεις ποιός ήταν αυτός, χωρίς να τον ρωτήσεις γιατί ήρθε μαζί σου, εξομοιώνοντάς με, με τους άλλους νπελάτες σου...

ΑΝΔΡΟΜΕΔΑ: Κάνεις λάθος αν πιστεύεις κάτι τέτοιο. Ποτέ δεν σου είπα ποιά ήμουν και ποτέ δεν σου ζήτησα χρήματα.

ΕΛΠΙΝΟΣ: Τα έβγαζες από άλλους τις ώρες , κατά τις οποίες έλειπα εγώ στην Αθήνα, στις δουλειές μου.

ΑΝΔΡΟΜΕΔΑ: Κάνεις και πάλι λάθος. Από την στιγμή που ένωσα το σώμα μου με το δικό σου, σου χάρισα και την ψυχή μου. Και αν το σώμα μου ήτανε αμαρτωλό, είχα την ψυχή μου αγνή και δεν πλάγιασα ξανά με άλλον κανέναν.

ΕΛΠΙΝΟΣ: Άκου λοιπόν τώρα, να σου πω κι εγώ ποιός είμαι.

ΑΝΔΡΟΜΕΔΑ:Γιατί τόσον καιρό δεν μου είπες τίποτε;

ΕΛΠΙΝΟΣ: Γιατί ήθελα να με αγαπήσεις γι΄ αυτό που έβλεπες, κι όχι γι΄αυτό που ήμουν.

ΑΝΔΡΟΜΕΔΑ: ‘Ετσι σε αγάπησα. Και δεν σε ρώτησα, τίποτε περισσσότερο, παρά αυτό που μόνος σου μου είπες: πως είσαι ξένος, από μέρη βορεινά. Αυτό μου αρκούσε.

ΕΛΠΙΝΟΣ: Πατρίδα μου, είναι το Βουθρωτό. Λένε, πως όταν ο Αινείας έφυγε με τους δικούς του από την Τροία, έφτασε στο νησί των Φαιάκων, αντίκρυσε τη γη μου κι ανεφώνησε: «Εδώ θα φτιάξουμε την νέα Τροία». Κι ήταν εκεί η πρώτη Κυρά που στάθηκε, η Ανδρομάχη, η χήρα του Έκτορα του ήρωα της Τροίας. Αιώνες αιώνων η ιστορία της χώρας μου. Και η γενιά μου, αριστοκρατική. Ο παππούς μου Ελπίνωρ, Αρχιστράτγηγος του Βασιλέως. Ο θείος μου, Κυπρίνιος, Αρχηγός του Πολεμικού στόλου. Ο πατέρας μου, φιλόσοφος, Δάσκαλος παλιά του σημερινού Βασιλέως και Βιβλιοθηκάριος. Στη θέση του είμαι τώρα εγώ, κι εκείνος είναι ο άμεσος Σύμβουλος του Βασιλέως. Τί άλλο θέλεις να σου πω; Η αδελφή μου Διοτίμα, είναι Ιέρεια στον Ναό της Παλλάδος. Ο αδελφός μου Ίακχος, έχει σπουδάσει γλυπτική και ο μικρός μας, ο Άδωνις... Αυτόν έψαχνα να βρω στο επίνειο, γι΄ αυτό κατέβαινα κάθε ημέρα, και βρήκα εσένα... Κι απόψε φεύγω. Με περιμένουν στην Αθήνα άλλοι Σύμβουλοι του Βασιλέως, με τους οποίους ήρθα μαζί, να διαπραματευτούν με την ηγεσία των Αθηνών,  κι εγώ για να διαλέξω παπύρους για την Βιβλιοθήκη μας...

ΑΝΔΡΟΜΕΔΑ: Φεύγεις; Απόψε;

ΕΛΠΙΝΟΣ: Ναι. Το πρωί θα ξεκινήσουν άμαξες και άλογα για επιστροφή στην πατρίδα. Οι αποστολές μας τελείωσαν. Τίποτε άλλο, ούτε εσύ μπορείς να με κρατήσεις εδώ.

ΑΝΔΡΟΜΕΔΑ: Κι αν δεν μάθαινες για εμένα; Δεν με αγάπησες καθόλου;

ΕΛΠΙΝΟΣ: Εγώ; Μια πόρνη αν κι εσένα; Μόλυνες μόνο το κορμί μου...

ΑΝΔΡΟΜΕΔΑ: Εγώ, σε εσένα πίστεψα. Πάρε με μαζί σου. Δεν έχω πού να πάω...

ΕΛΠΙΝΟΣ: Στο λιμάνι.

ΑΝΔΡΟΜΕΔΑ: Σου προσέφερα αγάπη. Γιατί με καταριέσαι;

ΕΛΠΙΝΟΣ: Γειά σου Για πάντα γειά σου.

Βγαίνει. Αυτή,πέφτει στα γόνατα και κλαίει

ΑΦΗΓΗΤΗΣ: Από εδώ και πέρα, τα πράγματα μπερδεύονται. Ο Έλπινος, την αγαπούσε. Πήρε ένα αμάξι για να φύγει από τον Πειραιά, αλλά στον δρόμο το μετάνιωσε κι επέστρεψε κοντά της. Την βρήκε ριγμένη στο πάτωμα, έτσι όπως την είχε αφήσει, να κλαίει ακόμη. Την σήκωσε, την φίλησε και την πήρε μαζί του.

Κατά την διάρκεια του πλούν προς το Βουθρωτό, ο Έλπινος σκέφτηκε πως δεν μπορούσε να την παρουσιάσει στους δικούς του, μη θέλοντας να τους προξενήσει κι άλλη μεγάλη θλίψη, παρόμοια με αυτήν του αδελφού του Άδωνι. Άλλωστε, εκείνοι, πιστοί στα όσα επέτασσαν τα ήθη του λαού, είχαν ήδη βρει νύφη για εκείνον, κόρη ενός  υψηλά ιστάμενου αξιωματούχου του Κράτους. ΄Ετσι, σκέφτηκε να την εμπιστευθεί σε ένα στρατιώτη, αντί αδράς αμοιβής βέβαια, ο οποίος θα την φιλοξενούσε στο σπίτι των γονέων του και θα έλεγαν πως ήταν ανιψιά τους από την Αθήνα.

Έτσι και έγινε. Σαν όμως η κοπέλα έμαθε πως ο καλός της ήταν έτοιμος να παντρευτεί, τότε στεναχωρέθηκε, έκλαψε, απελπίστηκε, συνήλθε και ζήτησε να εκδικηθεί, αποκαλύπτοντας το μέρος του κακού εαυτού της.

Η φύση, είχε φροντίσει έτσι που, τα τρία αδέλφια, ο ΄Ελπινος, ο Ίακχος και ο  Άδωνις, να μοιάζουν σαν τρεις όμοιες σταγόνες νερό. Εκείνη, έτυχε να γνωρίσει τον Ίακχο μια μέρα στην Βιβλιοθήκη, εκείνος να την ερωτευθεί, κι  αυτή να του δοθεί με ευχαρίστηση, προκειμένου να μείνει έγκυος μαζί του και να ανακοινώσει στον Ιάσωνα πως το παιδί ήταν του Έλπινου, έτσι ώστε να αποσπάσει χρήματα για την σιωπή της και την συντήρησή της στο Μπουντρίντι.

Ο Ιάσων, όφειλε τώρα να αντιμετωπίσει δύο παρόμοιες περιπτώσεις. Ο Άδωνις, είχε κι εκείνος αφήσει πίσω του, χωρίς να το ξέρει όμως, ένα παιδί στην δούλα Λαμψία, τον μικρό Απόλλωνα, τον οποίο υιοθέτησε ο Ιάσων. Όμως, πώς θα μπορούσε για δεύτερη φορά να διασύρει το όνομά του και την υπόληψη της οικογένειάς του, αποδεχόμενος και το δεύτερο έκθετο παιδί, του μεγαλύτερου γιου του; Είναι γνωστό τοις πάσι, πως, εκεί όπου δεν χωράει η ανθρώπινη λογική, έρχονται της Μοίρας τα παιχνίδια να βάλουν την υπογραφή τους. Ο μικρός Απόλλων, γιος του Άδωνι, είναι αυτός ο οποίος θα εκπλαγεί από τα παιχνίδια του ριζικού και θα εμπιστευθεί την έκπληξή του στον παππού του.

ΑΠΟΛΛΩΝ: Πατέρα, θέλω να σου εμπιστευθώ, κάτι που με εξέπληξε σήμερα στην Αγορά. Είχαμε βγει με την μαμά κι εκείνη αγόραζε τα ψαμύθιά της, ενώ εγώ χάζευα έξω από τα κατασήματα, όταν μπροστά μου αντίκρυσα ένα μικρό παιδάκι, άντε να ήταν μέχρι τριών ετών, και το οποίο ήταν ολόϊδιο εγώ, -σα να έβλεπα το πρόσωπό μου στον καθρέπτη! Ήρθε, με σκούντισε, μου γέλασε και μου είπε πως το λένε Έλπινο, όπως ακριβώς και τον δικό μου θείο. Μα έχουμε τέτοιο παιδί στην οικογένεια;

ΙΑΣΩΝ: Άκου, παιδί μου Απόλλων. Πολύ συχνά η Φύση, δίνει παρόμοια χαρακτηριστικά σε πολλά ζεύγη ανθρωπων. Λέγεται μάλιστα πως όλοι κάποια στιγμή της ζωής μας, μπορεί να συναντήσουμε κάποιον, ο οποίος μας μοιάζει και που τις πιο πολλές φορές, δεν είναι συγγενής μας.

ΑΠΟΛΛΩΝ: Και πώς μπορούν, τότε, να μας ξεχωρίζουν οι άλλοι, μέσα στην ίδια πόλη;

ΙΑΣΩΝ: Τις πιο πολλές φορές, τέτοιες ομοιότητες, παρουσιάζονται σε απομακρυσμένα, το ένα από το άλλο, σημεία της Γης. Έτσι, τα πράγματα δεν προκαλούν προβλήματα.

ΑΠΟΛΛΩΝ: Και τώρα, που είμαστε κι οι δυό στην ίδια πόλη; Αν έβλεπες εσύ αυτόν, για παράδειγμα, κι ήταν στην ίδια ηλικία με εμένα, μπορεί να μπερδευόσουνα. Έτσι δεν είναι;

ΙΑΣΩΝ  (σκεπτικός) : Μπορεί και έτσι! Όμως, πάντα κάποια χαρακτηριστιοά διαφέρουν...

ΑΠΟΛΛΩΝ:  Πάντως, αυτό που μου έκανε επίσης εντύπωση, ήταν που η μητέρα του, μόλις τον είδε να αστειεύεταιι μαζί μου, ήρθε, τον άρπαξε βίαια από το χέρι κι ενώ εκείνος έκλαιγε, τον έσερνε στον δρόμο απειλώντας τον πως θα του δώσει ξύλο!... Μου φάνηκε ότι την πείραξε πως της είχε ξεφύγει και χαίρονταν μαζί μου...

ΙΑΣΩΝ: Έχεις παρατηρητικότητα παιδί μου. Ξέχασε όμως αυτό το γεγονός, και προκειμένου να ξανασυμβεί, μην ξαναμιλήσεις στον μικρό Έλπινο, ούτως ώστε να  μην του φερθεί και πάλι άσχημα η μητέρα του.

ΑΠΟΛΛΩΝ:  Μα δε υπάρχουν, Νόμοι, πατέρα, οι οποίοι εμποδίζουν τους γονείς να ασκούν βία στα παιδιά τους; Εγώ πάντως, αν με ξαναπάρεις στο Παλάτι και με χαϊδέψει ο Βασιλεύς, που με αγαπάει πολύ, όπως διαισθάνομαι, τότε θα του ζητήσω χάρη, να τιμωρήσει όπως της αξίζει, αυτή τη μητέρα!

ΙΑΣΩΝ: Πολύ καλά. Πήγαινε τώρα στους Δασκάλους σου, γιατί κι εγώ πρέπει να φύγω...

Βγαίνουν και οι δύο.

 

ΑΦΗΓΗΤΗΣ: Το τέλος αυτού του επεισοδίου θα το παρακολουθήσουμε αργότερα. Αφού πρώτα, τα δύο αδέλφια, ο Έλπινος και ο  Ίακχος θα έρθουν  ενώπιοι ενωπίοισ, για να ξεκαθαρίσουν τις θέσεις τους και τα γεγονότα. Μέχρι τότε, ας ταξιδέψουμε στην μακρυνή Αίγυπτο, όπου ο Άδωνις, μετά από αρκετά χρόνια εκεί, περνά δύσκολες στιγμές.

Τον είχαμε αφήσει στην επιβατική τριήρη, η οποία τον μετέφερε στην Αλεξάνδρεια, μαζί με τον πόθο του να έλθει σε επαφή με την υπέρλαμπρη Βιβλιοθήκη της, την ξακουστή στα τότε πέρατα της Γης. Εκεί, γνωρίστηκε με τον Δημήτριο Φαληρέα, τον διευθυντή της, δούλεψε γι΄ αυτήν, έπαιξε στο Θέατρο, έτυχε της μεγάλης εύνοιας του Βασιλέως Πτολεμαίου Α΄ του Σωτήρος, κι έγινε φίλος του Πτολεμαίου Β΄ του Φιλαδ\έλφου, γιου του πρώτου. Κατά διαστήματα, καθώς οι τύψεις για την εγκατάλειψη του πατρικού του και ιδιαίτερα του πατέρα του τον κυνηγούσαν σαν Ερινύες, κατέφευγε στην ακολασία της Κανωπού, όπου και στα δικά της νερά εξαγνίζονταν πάλι και συνέχιζε τις δημιουργίες του, έτσι που ο Βασιλεύς, εκτιμώντας τις υπηρεσίες του προς αυτόν και την πόλη, να του απονείμει τον τίτλο του «Συγγενούς», να τον παντρέψει με κόρη αριστοκρατικής γενιάς και ο γιος του να τον διορίσει Διοικητή στην ανοικοδόμηση της Πτολεμαϊδος στις όχθες του Νείλου.

 

Στη σκηνή, ο Άδωνις, σε μία γωνία αμίλητος και σκεπτικός. Ο δούλος του, ο Βαβυλώνιος Μελκαράτ, έχει τον λόγο.

 

ΜΕΛΚΑΡΑΤ:  Ο Κύριός μου, ονομάζεαι Άδωνις του Ιάσωνος, γιου του Ελπίνωρος και είναι από το μακρινό Βουθρωτό. Ακολουθώντας τα αχνάρια του πολυαγαπημένου πατέρα του, παρακολούθησε μαθήματα στον «Κήπο» του Επικούρου στην Αθήνα και μυήθηκε στα Ελευσίνεια Μυστήρια. Έπειτα, διψώντας για περισσότερη Γνώση, έφτασε στην Αλεξάνδρεια, έγραψε και έπαιξε Θέατρο, έγινε Διευθυντής της Σεραππείου Βιβλιοθήκης, υιοθετήθηκε από την πόλη, αγαπήθηκε από τους Βασιλείς της, και μυήθηκε στα Μυστήρια του Διονύσου και άλλα αιγυπτιακά Μυστήρια.  Σαν έλαβε τον τίτλο του «Βασιλικού Συγγενούς», μπορούσε να έχει το δικό του σπίτι στον περίβολο των Ανακτόρων και τους δικούς του δούλους. Ήταν τότε που βγήκε στην Αγορά να διαλέξει τους υπηρέτες του.

ΑΔΩΝΙΣ: Ο δούλος μου Μελκαράτ, είναι βαβυλωνιακής καταγωγής. Τον συνάντησα στην Αγορά της Αλεξανδρείας, δεν πρόσεξα το πρόσωπό του, κατάλαβα όμως ότι είναι γερός κι αντέχει και μαζί με δύο άλλους, τον αγόρασα  για τις ανάγκες μου. Λίγο καιρό αργότερα, μέσα στη δίψα μου να εξερευνώ και να μαθαίνω, επεχείρησα ένα μεγάλο ταξίδι από την Μέμφιδα μέχρι την Θήβα. Εκεί πρόσεξα για πρώτη φορά τον δούλο μου, σαν φτάνοντας στον Ναό του Θεού Ραμσή, ένιωσα ένα παράξενο δέος και το μόνο, το οποίο ήθελα ήταν να πέσω στην αγκαλιά του δούλου μου και να κλάψω στον ώμο του. Αργότερα, έμαθα από τον ίδιο, πως ο πατέρας του ήταν Πρωθιερέας στον Ναό του Θεού Βήλου στην Βαβυλώνα και κατατρεγμένος από τις στρατιές του Μεγάλου Αλεξάνδρου, πουλήθηκε στην Αίγυπτο σκλάβος, με όλη του την οικογένεια.

ΜΕΛΚΑΡΑΤ: Από την πρώτη στιγμή που αντίκρισα τον Κύριό μου, ένιωσα πως κάτι συνέβαινε μέσα μου. Ήθελα να βρίσκομαι γονατιστός στα πόδια του και να τον υπηρετώ με όλη την ψυχή μου. Αργότερα,  σ΄ ένα ταξίδι μας στην Κω, όπου συναντήσαμε ένας βαυηλώνιο μάγο, αυτός μας είπε πως η έλξη του ενός προς τον άλλον, προέρχονταν από προηγούμενες ζωές, μία εκ των οποίων, υπηρετούσαμε τον Ναό του Θεού Ραμσή στην Θήβα. Όμως, ας επικεντρωθώ περισσότερο στον Κύριο και αδελφό μου. Ο Ιάσων, παντρεύτηκε την γυναίκα, την οποία του υπέδειξε ο Βασιλεύς Πτολεμαίος Α΄ Σωτήρ και απέκτησε μαζί της δύο παιδιά. Σαν αυτά μεγάλωσαν λίγο, νήπια ακόμη, τον θρόνο ανέλαβε ο Πτολεμαίος Β΄ ο Φιλάδελφος, κι έστειλε Διοικητή τον Κύριό μου, εκεί όπου πίστευε ότι θα δημιουργούνταν ο μεγαλύτερος συγκοινωνιακός κόμβος του κόσμου, στην Πτολεμα΄ί΄δα, όπου ο μεγάλος δρόμος, ο οποίος οδηγεί στην απέραντη Ασία. Όμως, πριν προλάβει να αναλάβει τα καθήκοντά του, η γυναίκα του και τα παιδιά του, περιπλέοντες τον Νείλο με μία φελούκα, ανατράπηκαν από ένας κροκόδειλο. Πάνε τρεις μήνες τώρα, που ο Κύριός μου δεν έχει σηκώσει το κεφάλι του. Κάθεται έτσι όλη μέρα και όλη νύχτα, δεν μιλά, δεν τρώει κι ούτε ένα δάκρυ κυλάει από τα μάτια του για να ξελαφρώσει το βάρος της ψυχής του...

ΑΦΗΓΗΤΗΣ:

 Οι καταστάσεις, ποτέ δεν παραμένουν ίδιες. Ο Άδωνις, μια μέρα, εκεί που καθόταν απόμακρος από όλα και από όλους, συνήλθε. Φώναξε τον Μελκαράτ κι έκλαψε για ώρα πολλή στην αγκαλιά του. Κούρεψε έπειτα τα μαλλιά του, σε ένδειξη πένθους. Παράγγειλε τρία μικρά αγαλματάκια, ομοιώματα της γυναίκας του και των δυο παιδιών του, κι ετοίμασε τις αποσκευές του χωρίς κανέναν προορισμό. Στη Αίγυπτο, που παλαιότερα, αν πιστέψουμε τον βαβυλώνιο μάγο, είχε γίνει τάφος του και τώρα τάφος των δικών του, δεν άντεχε να παραμείνει. Ο Μελκαράτ, πάντα πιστός, τον ακολούθησε, στις περιπλανήσεις του σαν Οδυσσέα, ώσπου έφτασαν στην Αθήνα κι εκεί, σκέπτονταν αν έπρεπε να καταφύγει στην Ιταλία, ή την Καρχηδόνα.

Η Καρχηδών, ωστόσο, έπαιξε ένα σημαντικό ρόλο για το Βουθρωτό. Κατά την Βασιλεία του πατρός, του νυν Βασιλέως, στην στάση εναντίον του, είχαν συλληφθεί οι συννομώτες και βαρειά αλυσσοδεμένοι, εγκαταληφθεί στο μικρό νησάκι των Οθωνών στο επάνω μέρος της Κέρκυρας. Ερημονήσι, με άγρια ζώ και πυκνή βλάστηση, ήταν απίθανο, εκεί, να επιζήσει κάποιος. Κι όμως, ορισμένοι επέζησαν, απηλλάγησαν από τις αλυσσίδες τους και με τον καιρό έγιναν στυγνοί πειρατές, οι οποίοι κέρδισαν θησαυρούς ώστε να μπορούν να μισθώσουν ξένους στρατιώτες και

να επιτεθούν στο Βουθρωτό. Σ΄ αυτούς, είχε καταφύγει και ένας γεναίος Καρχηδόνιος, ο  Βάρκα, συγγενής του Δυνάστη της Καρχηδώνος Αμίλκα Βάρκα, με την υπόσχεση των συννομωτών να καταλάβουν το Βουθρωτό, να ετοιμάσουν μεγαλύτερο στρατό και να επιτεθούν στην Καρχηδώνα.

Στο Μπουντρίτι, εντωμεταξύ, ο γιος του Δημάρχου, είχε λογοδοθεί με την νύφη του Ειδικού Γραμματέως Μέλαχρου, ο οποίος ουδέποτε είχε ξεχάσει ην αγαπημένη του Αμφιτρίτη. Σαν προγαμήλιο δώρο, εκείνος, υποσχέθηκε στη μνηστή του ένα ταξίδι στα παράλια της Ιταλίας, πραγματοποιώντας το όμως, έπεσαν στα χέρια των πειρατών από τους Οθωνούς. Η ηγεσία τους, δεν περίμενε τέτοιο δώρο! Σαν έμαθαν ποιός ήταν ο νεαρός μνηστήρ, τον κράτησαν για ζωντανό λάφυρο, προκειμένου να διαπραγματευτούν αργότερα με τους Βουθριώτες. Εδώ όμως, συναντώνται η αρραβωνιαστικιά και ο Βάρκα, κι ανάμεσά τους πλέκεται μια ιστορία πάθους, η οποία θα οδηγήσει στην καταστροφή, αν πιστέψουμε, όπως λένε, πως την καταστροφή την φέρνει πάντα μια γυναίκα!...

ΒΑΡΚΑ: Δεν υπάρχει μεγαλύτερη σκλαβιά στ΄ αλήθεια, από το να αισθάνεσαι σκλάβος μιας σκλάβας! Γιατί η αλήθεια είναι, πως ενώ εσύ σκλαβώθηκες από εμάς, εγώ σκλαβώθηκα με τη σειρά μου από εσένα.

ΗΩΝΗ: Με κάνεις να νιώθω αμήχανα. Ούτε κι εγώ περίμενα πως θα μπορούσα να αγαπήσω έναν άντρα από ξένη χώρα, κι ακόμη περισσότερο εκείνον, ο οποίος θα ζητούσε λύτρα για να με απελευθερώσει.

ΒΑΡΚΑ: Τα λύτρα, τα έχεις καταβάλει με τον έρωτά σου, αυτόν τον οποίο μου έχεις χαρίσει και ο οποίος μου έχει παραχωρήσει όλα τα Βασίλεια του κόσμου και όλα τα πλάτη του Ουρανού. Το στόμα σου, μελίρητος ποταμός που φέρνει στο στέρνο μου τα ηδονικά φιλιά σου.... Μια μέρα, θα το δεις. Αφού καταλάβουμε το Βουθιρωτό, με ανασυντεταγμένες τις δυνάμεις μας, και με συμμάχους τους Ρωμαίους, οι οποίοι δυνοπαθούν από τους Καρχηδώνιους, εδώ και τόσες δεκαετίες, θα καταλάβουμε την Καρχηδόνα. Θα συντρίψουμε τα στρατεύματά της, θα αιχμαλωτίσουμε και θα σκοτώσουμε τον εξάδελφό μου Αμίλκα Βάρκα κι εσύ, θα καμαρώνεις δίπλα μου Βασίλισσα της μεγαλύτερης στρατιωτικής δύναμης του κόσμου, γιατί αμέσως μετά θα γίνουνε μέρη δικά μας η Ιταλία, η Αίγυπτος, η Ιλλυρία και η Ελλάδα. Κι αν πέσει η Ελλάδα στα πόδια μας, τότε και όλη η Ασία του Αλέξανδρου και των επιγόνων του είναι δική μας με μία μόνο κίνηση.

ΗΩΝΗ: Ωραία που τα λες όλα αυτά! Εύχομαι  έτσι να γίνουν όλα, όπως τα θες.

ΒΑΡΚΑ: Πρώτα, με κινούσε μόνο η φιλοδοξία μου. Τώρα όμως, μου δίνει δύναμη ο έρωτάς σου. Σαν καταλαγιάζω τα πάθη μου μέσα κι επάνω στο αλαβάστρινο κορμί σου, γίνεσαι η πηγή της δύναμης και της ορμητικότητάς μου. Κι όπως κατακτώ με δύναμη και περηφάνεια κάθε απόκρυφη πτυχή της σάρκας σου, έτσι θα κατακτήσω, με αυτά μου εδώ τα  χέρια και τον κόσμο όλο.

ΗΩΝΗ: Ακούω θόρυβο. Φοβάμαι.

ΒΑΡΚΑ: Φοβάσαι, τί;

ΗΩΝΗ: Κάθε φορά που βρίσκομαι μαζί σου, κάτω από τις πυκνές φυλωσσιές των δέντρων, μακριά από τα μάτια των άλλων και ολόγυμνη σου δίνομαι, ένας τρόμος σκιάζει την ευτυχία μου. Θαρρώ πως ο μνηστήρας μου, έχει υποψιαστεί τη σχέση μας. Η μοιχεία, τιμωρείται επώδυνα στο Βουθρωτό...

ΒΑΡΚΑ: Εσύ, δεν ανήκεις πια εκεί. Ανήκεις σε εμένα και την ΚαρχηδΏνα, την κυρίαρχο της Γης.

ΗΩΝΗ: Πες μου, πες μου, πώς σχεδιάζεις όλα αυτά τα κατορθώματα; Πώς θα φτάσουμε στην Καρχηδώνα; Ποιά είναι τα σχέδιά σου; ΄Ω, πόσο ανυπομονώ να κατακτήσουμε το Βουθρωτό για να μπορέσουμε από εκεί να κατακτήσουμε όλον τον κόσμο! Πες μου, εμπιστεύσου μου τα σχέδιά σου...

ΒΑΡΚΑ: Άσε με λοιπόν να σου εξηγήσω...

ΑΦΗΓΗΤΗΣ: Αν όλοι οι μεγάλοι άντρες παρασύρονται από τον έρωτα εύκολα, γιατί είναι στοιχείο αναπόσπαστο της φύσης του Ανθρώπου, ακόμη πιο εύκολα μπορούν να ξεγελαστούν από μΊα γυναίκα. Ο Βάρκα, έμπειρος και γενναίος πολεμιστής, παρασυρμένος από την λάγνα αγκαλιά της ερωμένης του, της εκμηστηρεύθηκε τα πάντα. Κι όταν κάποια μέρα, πάνω στις περιπτύξεις τους, τους έπιασε ο αρραβωνιαστικός, ο γιος του Δημάρχου του Βουθρωτού, δεν δίστασε να τον σκοτώσει χτυπώντας το κεφάλι του πάνω στους βράχους και πετώντας το κουφάρι του στα παγωμένα νερά της Αδριατικής.

Εκείνη, έκλαψε κρυφά την απώλεια του συντρόφου της, συνέχισε να προσφέρει στον εραστή το κορμί της, και σαν δημμιουργήθηκε φασαρία μεγάλη για την απώλεια τέτοιου αξιόλογου Ομήρου, βρήκε την ευκαιρία να ειδοποιήσει το Βουθρωτό για την μεταφορά επαναστατών στις ακτές του, η οποία είχε ξεκινήσει ήδη. Έτσι, το ναυτικό των Βουθριοτών, μυστικά παρέκαμψε την Κέρκυρα και επιτέθηκε στα νώτα των Οθωνών, ενώ μεγαλύτερος στόλος ξεκίνησε από το λιμάνι του Ονσέσμου λίγο αργότερα, έτσι ώστε να περικυκλωθεί χωρίς διέξοδο όλο το νησί. Οι συνομώτες συνελήφθησαν, πέρασαν από συνοπτικές δίκες και τους κρέμασαν. Κι ο Βάρκα, πριν αφήσει την τελευταία του πνοή και το μεγάλο όνειρό του για την Καρχηδώνα, σκέφτηκε για πρώτη και τελευταία φορά, πόσο κακό μπορούν να κάνουν οέρωτας και μια γυαίκα...

Σαν όλα τακτοποιήθηκαν και ο ρυθμός ζωής επέστρεψε στα φυσιολογικά του επίπεδα στο Βουθρωτό, ο Ιάσων πήρε την απόφαση και κάλεσε κοντά του την Ανδρομέδα και τον Ίακχο.

ΙΑΣΩΝ: Σας κάλεσα εδώ, για να ξεκαθαρίσουμε κάποια πράγματα, τα οποία συνέβησαν τον τελευταίο καιρό, πίσω από την πλάτη μου. Και πρώτα, θα ήθελα να ξεκαθαρίσω τους λογαριασμούς μας, με εσέναν  Ίακχε.

ΙΑΚΧΟΣ: Πατέρα μου, στις προσταγές σου.

ΙΑΣΩΝ:  Πάνε κάπου τέσσερα χρόνια, όπου οαδελφός σου Έλπινος, πήγε στην Αθήνα για δουλειές του Κράτους και από μόνος του θέλησε να ψάξει για τον αδελφό σας Άδωνη. Στις αναζητήσεις του, γνώρισε αυτήν εδώ την κοπέλα, την ερωτεύθηκε και την έφερε μαζί του στο Βουθρωτό. Εδώ, την γνώρισες εσύ, και χωρίς να ξέρεις τις σχέσεις της με τον αδελφό σου, έκανες έρωτα μαζί της, έως ότου εκείνη παντρεύτηκε τον στρατιώτη μας που την φιλοξενούσε στο σπίτι του, λέγοντάς του πως το παιδί που είχε στην κοιλιά της, ήταν παιδί δικό του. Σαν όμως  αυτό γεννήθηκε, καί όλοι είδαν πως έμοιαζε στην δικιά μας την γενιά, την απείλησαν, κι εκείνη, θεώρησε καλό να εξαγοράσει απειλές και σιωπή τους, με δύο τρόπους. Ο πρώτος ήταν ότι ήρθε εδώ σε εμένα και ...

ΑΝΔΡΟΜεΔΑ: Μην του λέτε τίποτε άλλο. Τιμωρήστε με. Σκοτώστε με αν θέλετε. Δόστε διαταγή να με πετάξουν από την πόλη, στην κρύα θάλασσα, αλλά μην του πείτε την αλήθεια! Είναι αυτός, ο ποίος δεν έφταιξε καθόλου στην υπόθεση. Μόνο με αγάπησε...

ΙΑΣΩΝ: Άσε με να συνεχίσω λοιπόν. Ήρθε μιαμ έρα και με βρήκε, για να μου πει πως το παιδί που κρατούσε στην αγκαλιά της και που τόσο μας έμοιαζε, ήταν φύτρα της δικιάς μας οικογένειας και πως για να σωπάσει, ήθελε χρήματα, για να μοπορέσει να το αναθρέψει και να εξασφαλίσει και την σιωπή του άντρα της και των δικών του. Τότε, σε διαβεβαιώ παιδί μου, πως η καρδιά μου σκίρτησε. Η ίδια ιστορία, με αυτή του Άδωνη, επαναλαμβάνονταν κάτω από άλλες συνθήκες. Ήθελα να της αρπάξω αυτό το παιδί, να το σφίξω στην αγκαλιά μου και να μην το αφήσω να ξαναπάει μαζί ης, γιατί ήτανε σπορά από την σπορά μας. Όμως, είχε συμβεί το πρώτο με τον Απόλλωνα, τον γιο του αδελφού σου, ο οποίος ξέρει ότι είναι δικό μου παιδί. Πώς θα μπορούσα να κλείσω και πάλι τα στόματα του κόσμου, αν επαναλάμβανα την ιστορία με ένα δεύτερο; Της έδωσα λοιπόν τα χρήματα που ζητούσε με την ελπίδα να ξεκαθαρίσει το μυαλό μου με τον χρόνο και να δω πώς θα τα καταφέρναμε με τον μικρό Έλπινο, στον οποίο μου είπε ότι είχε δώσει το όνομα του εραστή της, όχι γιατί ήταν γιος του, αλλά για να τον κάνει να νιώθει τύψεις που τον εγκατέλειψε. Και, λίγο καιρό αργότερα, έμαθα πως είχε πάει και σ΄ αυτόν, του είχε πει πως το παιδί ήταν δικό του και αυτός, συναισθανόμενος τις ευθύνες του, την αντάμοιβε κάθε μήνα πλουσιοπάροχα. Όμως, σε εμέναν είχε ομολογήσει την πάσα αλήθεια κι εγώ είχα δεσμευθεί να μην την αποκαλύψω ποτέ, για να μην χαλάσω την ζωή του άλλου μου παιδιού, του Ιάκχου, για χάρη μίας πόρνης!

ΙΑΚΧΟΣ: Πατέρα, τί είναι αυτά που λες;

ΙΑΣΩΝ: Άκου παιδί μου, Ίακχε. Η αδελφή σου έφυγε από το σπίτι, κι έγινε Ιέρεια της Παλλάδος. Ο αδελφός σου, εγκατέλειψε και σπίτι και πατρίδα κι ένα παιδί που δεν γνώρισε ποτέ την ύπαρξή του. Ο Έλπινος, από την απερισκεψία του, περνάει δύσκολες στιγμές. Ο Απόλλων, παρά το γεγονός ότι την καταστήσαμε απελεύθερη, ποτέ δεν θα γνωρίσει ότι η φυσική μητέρα του είναι η Λαμψία και πατερας του ο Άδωνις. Κι όπως σεβάστηκα την θέληση της πρώτης κόρης μου και την άφησα να γίνει Ιέρεια, τη θέληση για αποδέσμευση από την οικογενειά του, του Άδωνη, παρά τον πόνο που μου έχει προκαλέσει η φυγή του, όπως σέβομαι το μέλλον του μικρού Απόλλωνος, ο οποίος θέλω να ζήσει ευτυχισμένος, καθώς και του μικρού Ελπίνου, ο οποίος πλέον θα έρθει κοντά μας και θα ανατραφεί όπως πρέπει, δίπλα στον φυσικό του πατέρα, έτσι ήθελα να σεβαστώ και την δική σου ζωή, γιέ μου.

ΙΑΚΧΟΣ: Μίλα. Τί θέλεις να πεις πατέρα, με ετούτα τα κρυφά σου λόγια;

ΙΑΣΩΝ: Ο μικρός Έλπινος γιε μου, είναι δικός σου γιος!

ΙΑΚΧΟΣ: Πατέρα!

 Μένουν όλοι, για λίγο σωπηλοί, καθώς εισβάλλει ο μικρός Απόλλων.

 

ΑΠΟΛΛΩΝ:  Όλοι στη θέση σας. Μην κουνηθεί κανένας. Τα άκουσα όλα. Δεν ήθελα. Μα καθώς ερχόμουν να συναντήσω τον πατέρα μου, -τον παππού μου, ήθελα να πώ, τώρα πια!-, άκουσα όλη τη συζήτηση.

ΙΑΣΩΝ: Απόλλων! Πήγαινε  γρήγορα στο δώμα σου και θα μιλήσουμε κατόπιν.

ΑΠΟΛΛΩΝ: Ή τώρα, ή ποτέ. Μου είπατε ψέματα. Όλοι, μα όλοι σας. Σήμερα μαθαίνω λοιπόν, πως δεν είμαι παιδί του πατέρα και της μητερας μου, αλλά εγγονός τους! Το καταλαβαίνετε αυτό; Μαθαίνω πως η γυναίκα, η οποία με φροντίζει, μια πρώην σκλάβα, είναι η φυσική μου μάνα, η Λαμψία. Και πως ο πραγματικός πατερας μου, ο Άδωνις, ο μοσχοαγαπημένος του παππού μου, βρίσκεται μακριά, χωρίς κανείς να ξέρει πού, αγνοώντας την ύπαρξή μου γιατί αγάπησε μια δούλα που οι τότε Νόμοι του Βουθρωτού, της απαγόρευαν να παντρευτεί εκείνον που αγαπούσε! Κι ακόμη, πως αυτά που μέχρι σήμερα θεωρούσα αδέλφια μου, η Διοτίμα, ο Έλπινος και Ίακχος, είναι θείοι μου. Και οι προπαππούδες μου, η Αίθρα και ο Αρχιστράτηγος Ελπίνωρ, είναι παππούς μου και γιαγιά μου! Αν αυτό δεν είναι κωμωδία, είναι τότε τραγωδία για την ψυχή ενός παιδιού!

ΙΑΣΩΝ  (τρέχει και τον αγκαλιάζει) : Απόλλωνα, συγχώρεσέ μας. Για το καλό σου ήταν.

ΑΠΟΛΛΩΝ:  Και πως ο μικρός Έλπινος, που προχτές γνώρισα στην Αγορά, δεν είναι ξένος που μου μοιάζει, όπως προσπαθήατε να με πείσετε, αλλά ο ίδιος ο εξάδελφός μου!

 

Την σκηνή διακόπτει ένας Υπηρέτης, ο οποίος μπαίνει.

ΥΠΗΡΕΤΗΣ: Φέρνω μήνυμα, από την Βασιλική Αυλή!

Παραδίδει το ρολό στον Ιάσωνα, χαιρετά και αποχωρεί. Ο Ιάσων, ανοίγει το ρολό. Διαβάζει.

ΙΑΣΩΝ: Μου παραγγέλλει ο Βασιλεύς, πως η Βασιλομήτωρ, περνά τις τελευταίες στιγμές της ζωής της και θέλει να επικοινωνήσει άμεσα με την φίλη της Αίθρα.

ΑΦΗΓΗΤΗΣ: Δεν είναι ιδιαίτερα μεγάλη, όμως η ζωή του καθενός έχει μιαν αρχή και ένα τέλος και κανείς ποτέ δεν ξέρει ποιό είναι το ενδιάμεσο διάστημα. Αφού θρήνησε τον χαμό του δικού της συζύγου, απεκατέστησε τον μονάκριβο γιο της στο θρόνο, καλοπάντρεψε τις δυό της θυγατέρες, τη μία στη Φοινίκη και την άλλη με τον παντοδύναμο Βασιλέα των Ιλλυριών, έφτασε και η ώρα η Βασίλισσα να κλείσει τα μάτια της. Σαν μάνα, που όσο κι αν μεγαλώσουν τα παιδιά της, κι όσο και αν τα θεωρεί επιτυχημένα, νοιάζεται πάντα γι΄  αυτά και την ευτυχία τους, και σαν Βασσίλισσα, η οποία είχε πάντα τους τρόπους να στήνει πληρωμένα αυτιά πίσω από τους τοίχους, γνώριζε και τον καημό που έκαιγε τον γιο της. Γι΄  αυτό κάλεσε κοντά της την φίλη της Αίθρα, η οποία παίρνοντας το μήνυμά της, έτρεξε αμέσως δίπλα της.

ΒΑΣΙΛΙΣΣΑ:  Καλή μου, από την στιγμή που έφτασα στο Βουθρωτό και τέλεσα τους γάμους μου με τον αείμνηστο Βασιλέα μας, εσένα πρωτογνώρισα και εσένα τότε μου παρεχώρησαν σαν Πρώτη Κυρία μου επί των Τιμών. Γίναμε φίλες. Τα παιδιά μας, έπαιξαν μαζί, τα μεγαλώσαμε παρέα, νιώσαμε τις ανάγκες τους και προσπαθήσαμε να συμπαρασταθούμε σε κάθε ανάγκη της ζωής τους.

ΑΙΘΡΑ: Βασίλισσά μου. Είναι σκληρό για εμένα να σε βλέπω ανύμπορη και να μην μπορώ κάτι να κάνω να απαλύνω τον πόνο σου. Όμως, όπως σε υπηρέτησα πιστά, όλα τα χρόνια που ήμουνα στη δούλεψή σου, κι ύστερα, όταν με τα χρόνια με αντικατέστησε η κόρη μου Αμφιτρίτη, για να μείνω πάντα φίλη σου, θέλω και τώρα να ικανοποιήσω οποιαδήποτε επιθυμία σου, προκειμένου να σε δω να χαμογελάς όπως πρώτα και να βοηθήσω στην ανάρωσή σου.

ΒΑΣΙΛΙΣΣΑ:  Χαμένος κόπος! Από τα τόσα αυτιά που τόσα χρόνια είχα γύρω μου, κάποια, αθελά τους, ή και σκόπιμα, μου φέραν την βαριά την είδηση.

ΑΙΘΡΑ: Ώ, μην λες τέτοια πράγματα! Ξέρω πως οι γιατροί σε επισκέπτονται και ενημερώνουν καθημερινώς τον Βασιλέα για την καλή πορεία της υγείας σου. Μια κρίσιμη στιγμή είναι, που θα περάσει. Απ΄ την ασθένεια, λένε, πως πας πολύ καλύτερα. Τώρα, το μόνο που απομένει, είναι να καταπολεμήσουν την αδυναμία και την εξάντληση που νιώθεις. Και σαν κι αυτό επιτευχθεί, πάλι μαζί θα περπατάμε στους βασιλικούς κήπους, πάλι μαζί στις δεξιώσεις, και τα βράδια, στην φωτιά κοντά, θα θυμόμαστε ιστορίες από τα περασμένα.

ΒΑΣΙΛΙΣΣΑ: Σ΄  ευχαριστώ που προσπαθείς, καλή μου, να με παρηγορήσεις. Όμως δεν είναι οι γιατροί, δεν είναι τα αυτιά πίσω από τους τοίχους που έχουν την όρεξη μπροστά μου και μιλάνε, είναι και η δική μου η διαίσθηση πως έφτασα στο τέλος. Και πριν φτάσω εκεί, πριν ο τέλος έρθει απαλά, ή βίαια και κλείσει τα μάτια μου, θέλω να δω τον γιο μου πάλι ευτυχισμένο!

ΑΙΘΡΑ: Πάλι; Μα τί είναι αυτά που λες; Η Ειρήνη βασλεύει στον λαό του, όλα τα καλά των Θεών τον έχουν μοιράνει, έχει και μία γυναίκα που αγαπάει, και δύο παιδιά, διαδόχους του θρόνου του. Την ευτυχία του ολοκληρώνει η δική σου ύπαρξη, πάντα στο πλευρό του, να του προσφέρεις την μητρική αγάπη, την σοφία σου, τις αποκτημένες γνώσεις σου, την ασφάλεια που οι μητέρες ξέρουν και προσφέρουν στα παιδιά τους.

ΒΑΣΙΛΙΣΣΑ:  Α, καλη μου! Ο χρόνος που περναει από επάνω μας και αφήνει τα σημάδια του στο νου και τις ψυχές μας, θα έπρεπε να σε είχε μάθει πως ευτυχία δεν είναι αυτό που μόνο φαίνεται, γιατί από πίσω, εκεί που κανείς δεν βλέπει, μπορεί να κρύβεται η πιο μεγάλη δυστυχία!

ΑΙΘΡΑ: Γλυκειά μου, με τρελαίνεις. Μη μου πεις πως απειλούμαστε και πάλι. Πως κάποιος πόλεμος υποβόσκει, κάποιος εχθρός εποφθαλμιά την ηρεμία μας...

ΒΑΣΙΛΙΣΣΑ: Μεγάλος του πολέμου ο καημός! Μα της ψυχής ο πόλεμος, ακόμη μεγαλύτερος! Όχι, ο Άναξ δεν απειλείται από κανέναν εξωτερικό πόλεμο. Εκεί, όλα πάνε καλά. Όμως ο πόλεμος της ψυχής του, αυτός που άρχισε στα δεκαπέντε του χρόνια, βρίκσεται πάντοτε σε αναβρασμόκαι τον καίει, και τον κατανικά και τον εξουδετερώνει...

ΑΙΘΡΑ: Γιατί είναι στεναχωρημένος, ο Άναξ μας, Αρχόντισσά μου;

ΒΑΣΙΛΙΣΣΑ: Ο ίδιος, μόλις χθες μου ομολήγησε τον πόνο του, σαν τον ανάγκασα με παρακάλια, μπροστά στο προσκεφάλι του θανάτου μου, να το εξομολογηθεί. Λίγες μέρες νωρίτερα, τα καλοπληρωμένα μου «αυτιά», είχαν κρυφακούσει μια συζήτηση, την οποία ο Άναξ είχε με τον γιο σου, τον Ιάσονα.

ΑΙΘΡΑ: Τον γιο μου, τον Ιάσονα;

ΒΑΣΙΛΙΣΣΑ: Ακριβώς. Μ΄ αυτόν, τον πρώην Δασκαλό του, τον σημερινό του Σύμβουλο και τον παντοτεινό, επιστήθιό του φίλο.

ΑΙΘΡΑ: Και τί ήταν αυτό που λέγανε, Βασίλισσά μου, και που σε τάραξε τόσο;

ΒΑΣΙΛΙΣΣΑ: Ο γιος μου, και κανείς ας δεν το ήξερε, από μικρός αγαπάει την εγγονή σου, την Διοτίμα.

ΑΙΘΡΑ:Μα!...

ΒΑΣΙΛΙΣΣΑ: Άφησέ με να τελειώσω.

ΑΙΘΡΑ:Ώρισε Κυρά μου.

ΒΑΣΙΛΙΣΣΑ: Ποτέ δεν τόπε στον πατέρα της, από σεβασμό. Ούτε στον πατέρα του, ή σε εμένα, αλλά ούτε και στην ίδια, η οποία πήρε το μονοπάτι της Θεάς. Παντρεύτηκε, απέκτησε παιδιά, αγωνίστηκε γι΄ αυτό το Κράτος, και ο κρυφός καημός, του έκαιγε το είναι. Προσκυνητής της Θεάς Παλλάδος, συναντούσε κάθε ημέρα την αγαπημένη του πηγαίνοντας να προσκυνήσει και μιλούσε μαζί της, για κάθε άλλο, παρ΄ εκτός για τον έρωτα που σάρωνε ακόμη και το Βασίλειό του. Ώσπου δεν βάσταξε, και σε μια στιγμή αδυναμίας, έπεσε στο στήθος του πατέρα της, του γιου σου και του τα εξομολογήθηκε , συντετριμένος, όλα.

ΑΙΘΡΑ: Κι εκείνος, τί απάντησε; Τί είπε για την θυγατέρα του;

ΒΑΣΙΛΙΣΣΑ:Πώς μπορούσε να μπει ενδιάμεσος;

ΑΙΘΡΑ: Και πώς να την παντρευτεί ο ίδιος ο Βασιλιάς;

ΒΑΣΙΛΙΣΣΑ: Σαν δεύτερη γυναίκα του. Φτάνει να ήθελε κι εκείνη. Αρχοντοπούλα είναι, κι ούτε η πρώτη, ή η τελευταία που θα αφήσει τα ιερά καθήκοντα για τα ιερότερα του γάμου...

 ΑΙΘΡΑ: Τί να πω Βασίλισσά μου...

ΒΑΣΙΛΙΣΣΑ: Εσύ μόνο μπορείς. Σα γυναίκα προς γυναίκα, σαν γιαγιά προς εγγονή. Εσύ που έχασες μια κόρη από έρωτα και ξέρεις πόσο δολοφονικό είναι το αίσθημα ετούτο.

Η Αίθρα, της φιλάει το χέρι και σηκώνεται.

ΑΦΗΓΗΤΗΣ: Η Αίθρα, η Αρχόνιτισσα σύζυγος του Αρχιστρατήγου των Βασιλικών Δυνάμεων Ελπίνωρος, έσπευσε να βρει την εγγονή της και μίλησαν ώρα πολλή επί του θέματος. Άνοιξε την καρδιά της και εκείνη και της είπε πως σαν άνθρωπος, είχε ταμένη την ψυχή της στην Θεά, μα σαν γυναίκα, είχε κι εκείνη τον καημό του έρωτα για τον Βασιλέα. Έτσι, μια μέρα αργότερα, ζήτησε να την δεχθεί σε ακρόαση η ετοιμοθάνατη Βασίλισσα.

ΔΙΟΤΙΜΑ:Βασίλισσά μου, στα πόδια σου προσπέφτω και συγνώμη σου ζητώ, αν άθελά μου σε έχω κάνει να πονέσεις.

ΒΑΣΙΛΙΣΣΑ: Κόρη μου, καλώς ήρθες στο Παλάτι και στον βασιλικό κοιτώνα μου. Από μικρή σε ξέρω και σε αγαπώ. Μα πάει καιρός που αφιεώθηκες στην Παλλάδα και δεν σε βλέπω, παρά μόνο στο Ναό και σε λιτανείες και πομπές. Ελπίζω να σε φέρνει στα στερνά μου, μια συγκυρία καλή, η οποία θα με αφήσει και εμένα να κλείσω τα μάτια μου ευτυχισμένη. Θαρρώ το τέλος μου πως πλησιάζει από στιγμή σε στιγμή και θέλω η ευτυχία να μείνει πίσω μου, να ντύσει εσένα και τον γιο μου...

ΔΙΟΤΙΜΑ: Μεγάλη μου Κυρά, την κρίσμη ετούτην ώρα, θέλω να σου ανοίξω την καρδιά μου και να σου εμπιστευθώ την πάσα αλήθεια. Από τα μικράτα μου έζησα μέσα σε ετούτο το Ανάκτορο και έπαιξα και μεγάλωσα μαζί με τα παιδιά σου. Τότε ο Δελφίνος, ήταν κάπως μεγαλύτερος από εμένα, και εγώ τον θαύμαζα για τη δεξιοτεχνία του καθώς πάλευε με τα άλλα αγόρια της ηλικίας του, αλλά και για το παράστημα και το ωραίο πρόσωπό του. Μέσα μου έλεγα, πως σαν μεγάλωνα, έναν τέτοιον άντρα θα ήθελα να αγαπήσω. Ϋστερα, σαν η ανήσυχη εφηβεία με λάβωσε, ένιωσα την ανάγκη να αφοσιωθώ στα θεία και ξέχασα και παντρειές και άντρες. Δεν θα σου κρύψω, πως πολλοί, ακόμη και σαν Ιέρεια της Παλλάδος με κοιτούσαν, άλλοι γλυκά και άλλοι πονηρά, και καταλάβαινα πως ήθελαν να με αγαπήσουν, και ζητούσαν να ανταποκριθώ κι εγώ. Όμως εγώ, δεν είχα μάτια για κανέναν. Προς τί άλλωστε; Με γέμιζε η προσφορά μου στην Θεά και με ολοκλήρωνε η ευλογία της. Ώσπου, μια μέρα, τον είδα να έρχεται στον Ναό, τον γιο σου, όχι όπως πάντα στις επίσημες τελετές, με τα άμφια  του Διαδοχου, ή του Βασιλέως, αλλά σαν ένας απλός πολίτης, εκθαμβωτικά ωραίος, μέσα στην απλότητά του. Και τότε, κατάλαβα πως μια γυναίκα ολοκληρώνεται μόνο δίπλα σε έναν άντρα και πως εγώ δεν θα ολοκληρωνόμουνα ποτέ, όσες ευλογίες και αν μου έδινε η Θεά μου! Η καθημερινή του παρουσία δίπλα μου, ήταν ένα βασανιστήριο για εμένα. Οι νύχτες μου, πυρακτωμένη κόλαση, όπου ο κορμί μου βασάνιζαν οι δαίμονες και τόκαιγαν στην πυρά του πάθους. Αλλά, πώς να υποκύψω στον πειρασμό, ενάντια σε ό,τι είχα ταχθεί να κάνω; Κι ένα πρωί, αυτός, ο γιός σου, ο Βασιλεύς κι αγαπημένος μου, μου έπιασε τα χέρια και μου είπε: «Δίνω το θρόνο μου, αφήνω το Βασίλειό μου,  φτάνει να φύγουμε μαζί...». Κυρά μου, τί να του απαντήσω; Πήρα τον δρόμο κι εφυγα τρέχοντας, πλημμυρισμένη δάκρυα και πόνο, γι΄ αυτό που θεωρούσα ανέφικτο. Και τότε, εκείνος, όπως μου είπε η γιαγιά μου, μίλησε στον πατέρα μου, μίλησε και σε εσένα, Αρχότισσα....

ΒΑΣΙΛΙΣΣΑ (σχεδόν ξεψυχισμένη) : Κι εσύ; Εσύ λοιπόν;

ΔΙΟΤΙΜΑ: Εγώ, άφησα στα πόδια του ειδώλου, της Θεάς μου, τα άμφια και τη συγνώμη μου, κι ήρθα να σε προλάβω να μου δώσεις την ευχή σου...

Γονατίζει στο ανάκλιντρό της, ενώ εκείνη τη στιγμή φτάνει ο Βασιλέας.

ΒΑΣΙΛΕΑΣ (έκπληκτος) : Διοτίμα, είσαι εδώ;

ΔΙΟΤΙΜΑ (υποκλίνεται): Κύριέ μου!...

ΒΑΣΙΛΙΣΣΑ:Ήρθε να με δει παιδί μου, να με χαιρετήσει που φεύγω...

ΒΑΣΙΛΕΑΣ: Μητέρα!...

ΒΑΣΙΛΙΣΣΑ: Έλα, στάσου δίπλα της. Γονάτισε κοντά της, να με δείτε που φεύγω. Γιατί ο Βασιλιάς, πρέπει να κλίνει γόνυ στην αγάπη...

Ο Βασιλέας γονατίζει δίπλα στην Διοτίμα.

ΒΑΣΙΛΙΣΣΑ: Η αγάπη παιδιά μου, η αγάπη...  (Ξεψυχά).

ΒΑΣΙΛΕΑΣ: Μητέρα!

ΔΙΟΤΙΜΑ: Μητέρα!!

  Η Διοτίμα ακουμπά στον ώμο του Βασιλέως και κλαίει. Εκείνος την αγκαλιάζει τρυφερά και κλαίνε μαζί.

 

ΑΦΗΓΗΤΗΣ: Θα ήταν ίσως ένα ευχάριστο, παρά το γεγονός του θανάτου, τέλος, αν σταματούσαμε εδώ. Έτσι ακριβώς όπως τελειώσνουνε τα παραμύθια, όπου το Βασιλόπουλο παντρεύεται την αγνή κοπέλα. Όμως, εμείς είμαστε αρκετά μεγάλοι για να πιστεύουμεσε παραμύθια. Κι ύστερα, δεν μπορούμε να αφήσουμε, τον πρώτο μας γνώριμο, τον Άδωνη, να περπλανιέται εδω κι εκεί, πάνω σε μια σχεδία... Με την σχεδία της σκέψης του, κυνηγημένος από τους ανέμους του Αιόλου που εκδικούνταν την προδοσία ενάντια στον πατέρα του, θαλασσοδαρμένος μέσα στους ατέρμονους και αδυσώπητους ωκεανούς της ζωής, εκπαιδευμένος πια στις κακουχίες, συνειδητοποιημένος και μετανιωμένος, ζητούσε την νόστο της ψυχής του. Κι αυτή, δεν θα μπορούσε να υπάρξει, παρά μόνο στο Βουθρωτό, το οποίο συνειδητά, ή ασυνείδητα, όλα αυτά τα χρόνια ήταν ο Φάρος της πορείας του μέσα στη ζωή, με ξεχωριστή αχτίδα την ανάμνηση του πατέρα του.

Και γύρισε. Πήρε τον Μελκαράτ, του οποίου είχε εξαγοράσει την ελευθερία, και επέστρεψε στο Μπουντρίτι. Συγκινημένος, έσκυψε και φίλησε τα χώματα της γης που τον γέννησε, ανέβηκε πάνω στο κάστρο και τόφερε ένα γύρω όπως τότε με τον πατέρα του, έτρεξε στον μεγάλο βάλτο της λιμνοθάλασσας, περνοδιάβηκε την Αγορά. Είδε εκεί καινούργιους ανδριάντες, ορισμένοι εκ των οποίων έφεραν την υπογραφή του αδελφού του Ιάκχου, και γέμισε η καρδιά του υπερηφάνεια. Έπειτα, τράβηξε στο σπίτι του, αναλύθηκε σε κλάματα μπροστά στην πόρτα κι έφυγε γεμάτος ντροπή και τύψεις. Κι ύστερα, ζήτησε ακρόαση από τον πατέρα του στα Ανάκτορα. Ο Ιάσων, πίστεψε πως ο γιος που τουα νήγγειλαν θα ήταν ο Έλπινος,ή  ο Ίακχος. Και φαντασείτε πώς ένιωσε όταν μπροστά του, είδε απρόσμενα τον Άδωνη! Έπεσαν ο ένας στην αγκαλιά του άλλου, κλαίγοντες για τα χαμένα χρόνια, κι όταν συνήλθαν, ο Ιάσων, κάλεσε όλη ην οικογένεια σε τραπέζι μεγάλο, όπου έφτασαν κι ο Βασιλέας με την Διοτίμα, κι εκεί τους παρουσίασε τον γιο που είχαν χάσει! Αλλά, ας πάμε ως το σπίτι του Ιάσωνος. Θα συναντήσουμε, εκεί, πρόσωπα από την ιστορία μας γνωστά, χαρούμενα, ευτυχισμένα για την επιστροφή. Κι πάρα-εκεί, στον εξώστη, τον Ιάσονα, τον Άδωνη και τον Απόλλωνα, να τους ρωτά: «Γιατί;».

ΑΠΟΛΛΩΝ: Γιατί πατέρα το έκανες αυτό; Γιατί με εγκατέλειψες;

ΑΔΩΝΙΣ: Δεν το ήξερα. Στ΄ αλήθεια δεν το ήξερα. Όπως δεν μπορούσα να ξέρω τότε, όλες τις συνέπειες των πραξεών μου, οι οποίες όμως, μου έδωσαν πολλά μαθήματα και διόρθωσαν τα τρομερά μου λάθη.

ΑΠΟΛΛΩΝ: Και τώρα, τί να πω εγώ;

ΑΔΩΝΙΣ: Να αποφασίσεις. Έχασα δυο παιδιά, δυο αδέλφια σου σην Αίγυπτο. Αλλά, δοξασμένο το όνομα του Δία και του Απόλλωνος που έχω για προστάτη μου, βρήκα άλλο ένα. Να αποφασίσεις λοιπόν. Θα μείνεις με ην ανάμνηση του χαμένου πατέρα σου, ή θα τον ξαναποκτήσεις;

Ο Απόλλων, πέφτει με δάκρυα στην αγκαλιά του πατέρα του. Από το εσωτερικό, ακούγονται μουσικές, τραγούδια, και χορευτές βγαίνουν προς το Περιστύλλιο.

ΑΦΗΓΗΤΗΣ: Τελικά, είτε έτσι, είτε αλλιώς, κάθε παραμύθι έχει ένα όμορφο τέλος! Κοιτάχτε τους... Άφησαν πίσω κάθε πίκρα της ζωής τους, γιατί η ευτυχία, σκορπά κάθε δυστυχία που τους τυραννά, όπως και για εσάς, όπως και για έμενα, όπως και για αυτούς, οι οποίοι τώρα χορεύουν και χαίρονται. Αύριο, ίσως έρθουν ξανά δύσκολες ημέρες. Όμως θα έρθουν και πάλι οι καλές. Κι όπως έλεγαν οι πρόγονοί μας «Ουδέν καλόν αμηγές κακού και ουδέν κακόν αμηγές καλού»! Προς το παρόν, ελάτε μαζί μου στο παλιό Βουθρωτό και ας χορέψουμε χαρούμενοι μαζί τους...

Εμπλέκεται στους χορεύοντες και χορεύει και αυτός, ενώ πέφτει η

ΑΥΛΑΙΑ

 

Memaliaj 7 – 9    Jenar 2009

*

Innovation and the magic of translating

by  Kristaq F. Shabani, writer, poet

Head of the Writers Association “Pegasi“ with its Headquarters in Gjirokastėr, Albania

 

Translating means to undertake a dynamic and well considered task; to transmit with originality and artistic finesse(delicacy), lexical freshness from a language to another and to accomplish an interesting mission: the translated work to shine in all its colors as in the language it originates. But  in order to achieve this “outlining“ it is needed an extended and deep knowledge of the language you are translating from as well the striking flowrishment in all the translating “garland“ in order to reach the explosion of the “stright young twigs“ of the translation.

The  translator accomplishes naturally and obidiently “this undertaken literary action“, if he projects and designs all the relief of the literary work. Before  all, he, who undertakes such an act with many “scenes“, must master the beauty of the words and its sense of clear expression and transmiting emotional sense. the exchange of the universal values demands that the “created products“ from a language to be transmited clearly into the other and the language that plays a leading role in the today’s world. In  this aspect the writers’ association “Pegasi“ Gjirokaster has taken such steps in the field of translation by acomplishing standardized and confirmed translatons has tried to be as loyal as possible to the original literary work.

This  undertaking is accomplished mainly from greek and italian language, but bold steps, are taken in the process of the translation in the english language, which is one of the main goals of our association. significant has been the translation from other languages, mainly form english, into albanian language of many writers and poets distinguished in the world literature nowadays. we should say that in that direction, in Albania, the tradition of translating the works of the most distinguished writers and poets keeps going continously with a higher standard, where the elite of the skillfull translators continue their translating activity mainly in languages like: english, french, spanish, italian, greek etc.

It  has already taken shape a comunity of new and skillfull translators, who have boldly demonstrated their abilities in ther field of translating. many of these translators have completed their studies abroad in the western countries, being in constant contact with the outer world and possess an extended comprehension towards the“tricks“ of translating. It  could be said that there exists a competition in many works, where the  translators compete assuringly and they have brought before the albanian reader new acknowledgements, substracts, extracts in the literary field. as a result of the great opening of the country after the 1990, in albania have come many intelectuals with a reputation in te field of letters worlwide, and by becoming familiar with the albanian language and literature, they have given their assistence in consulation for making translations of the highest standard. successful has been the translation of the albanian literary works, especially those of the distinguished albanian writer Ismail Kadare, whose place of origine is the town where the Headquarters of Writers’ Association “Pegasi“ are located. we have many potencial translators such as Andon Papleka, Aleksandra Shabani,  Sazan Gjomema, Shaun Thompson, Kosta Gaxhoni, Mirela Dudi, Riza Lahi, Alqi Beqo, Besnik Ismailati, Altin Dova, Ligor shyti and many others, who dedicate themselves to this magic by giving their contribution in the edition of many competitive works in the translatin sphere. or periodical newspaper and magazine “Pgasi“ are contributing extensively in the “translation in albanian“, as well the connections with our counterparts worlwide are a great inspiration and serve this magic art.

the continuance of this process is unhaltable. the positive mania for knowledge is a tangable and continuous phenomenon. it aims at achieving the idea that  the authors of all the countries know their values and simultanously swap it. it creates the exchange of universal values, encouraging and making them speak an understanding “language“. this process has started long time ago and will continue unceasingly.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

KOSOVA

“Jeta e dyfishtė” ga  Prof.Rexhep QOSJA

Ata qė e njohin Reshat Sahitajn dhe ia dinė, pak a shumė jetėshkrimin, do t’i kuptojnė plotėsisht motivet e tij pėr tė shkruar romanin Jeta e dyfishtė.

Nė moshėn njėzeteshtatėvjeēare, kur po pėrpiqej tė sendėrtonte prirjet e tij artistike tė vėrejtura herėt nė fushė tė teatrit, ai do tė shtrėngohet qė, pėr shkaqe politike, tė largohet prej Kosovės dhe tė kėrkojė strehim nė botėn e huaj. Me vete do tė marrė, natyrisht, prirjet krijuese, qė nuk iu kishte bėrė e mundshme t’i dėshmonte nė vendin e lindjes dhe shqetėsimet pėr gjendjen nė Kosovė, dhe pėr ardhmėrinė e saj, pėr tė cilėn atėherė ishte e dėnueshme tė mendohej zėshėm e tė flitej publikisht. Do tė strehohet nė Belgjikė, ku do tė ketė mundėsi edhe tė pėrfundojė shkollimin e lartė, nė gjuhėn frėngjishte, por edhe tė shprehė kėrshėritė e tij krijuese nė fusha tė ndryshme: nė fushė tė teatrit, tė filmit dhe tė letėrsisė – tė bėjė regji dramash, tė luajė nė film, tė shkruajė skenarė, tė shkruajė tregime dhe roman, tė pėrpilojė pėrmbledhjen e vjershave tė mikut tė vet, Enver Hadri. Nė Bruksel, ku ishin tė vendosura institucionet kryesore tė Bashkimit Evropian dhe tė NATO-s, ai do tė ketė mundėsi tė takojė bashkėkombas nga Shqipėria, qė aty ishin si diplomatė apo qė vinin prej Tiranės zyrtarisht dhe bashkėkombas nga Kosova, qė aty vinin pėr strehim politik apo, mė vonė, pas shpėrbėrjes sė Jugosllavisė, edhe zyrtarisht. Aty, nė Bruksel, do tė shohė e do tė njohė edhe bashkėkombas qė nuk i kishte takuar mė parė dhe do tė mėsojė pėr Shqipėrinė shtetėrore e pėr Kosovėn edhe ēka nuk mund tė mėsonte prej shtypit tė huaj. Veprimtarinė e Lėvizjes kombėtare pėr lirinė dhe pavarėsinė e Kosovės nė Kosovė dhe nė botėn e huaj si dhe rolin e partive politike tė krijuara pas shpėrbėrjes sė Lidhjes sė Komunistėve tė Jugosllavisė e individėve tė ndryshėm nė kėtė Lėvizje, ai do t’i pėrcjellė nė vazhdimėsi, qoftė si veprimtar politik, qoftė si kronist i ardhshėm i saj. Nė sajė tė lidhjeve qė do tė krijojė me nėpunės tė administratės sė Bashkimit Evropian, ai dhe miqtė e tij, do tė ndikojnė pėr t’u bėrė i mundshėm pranimi i grupit tė parė tė intelektualėve kosovarė nė Parlamentin Evropian nė vitin 1991.

Ėshtė e kuptueshme, prandaj, pse pjesa mė e madhe e krijimtarisė letrare tė Reshat Sahitajt ėshtė frymėzuar nga zhvillimet dhe ngjarjet nė Lėvizjen Kombėtare. Romani Jeta e dyfishtė ėshtė vepra mė e mirė e Reshat Sahitajt pėr kėtė lėvizje. Ky nuk ėshtė roman historik tradicional. Jo. Ky ėshtė roman, nė tė cilin shprehet pėrvoja e romanit postmodern, nė tė cilin, nė tė vėrtetė, dokumenti dhe fiksioni herė gėrshetohen e herė kėmbehen, gjithnjė nė varėsi nga qėllimi i autorit pėr t’i bėrė mė tė mbuluara apo mė tė zbuluara ngjarjet e perzonazhet e ndryshme nė tė. Kjo e bėn strukturėn e romanit mė tė pėrbėrė e kjo do tė thotė, njėkohėsisht, mė tė thelluar kuptimisht dhe artistikisht. Si pėrzgjedhja e ngjarjeve, e veprimeve, e tė bėrave, e sjelljeve, e shprehive dhe e mendimeve tė personazheve, ashtu edhe letrarizmimi i tyre mė i paktė apo mė i theksuar, kur e kur vihen nė shėrbim tė ironisė apo tė satirizmit tė tyre. Shkrimtari, qė ia ka kushtuar vitet mė tė mira tė jetės Lėvizjes pė lirinė dhe pavarėsinė e Kosovės, nuk pranon tė jetė krijues asnjanės, i cili prej lartėsisė olimpike e shikon botėn, nė tė cilėn ngjajnė ndodhitė qė trajton dhe nė tė cilėn veprojnė personazhet e tij. Ironia dhe satira, prandaj, pėrfaqėsojnė ndjenjėn e tij, pėrkushtimin e tij, gjykimin e tij, shprehjen e tij dhe ato, sado nė situata tė ndryshme, pėrdoren me funksione e me efekte tė ndryshme, i bėjnė atė ndjenjė, atė pėrkushtim, atė gjykim, atė shprehje masė estetike tė romanit  Jeta e dyfishtė.

Si tė gjitha romanet e quajtura historike, apo politike, apo satirike, ashtu edhe romani i Reshat Sahitajt, Jeta e dyfishtė, do tė zgjojė kėrshėri tė fortė tė lexuesve jo vetėm pėr vlerėn e tij artistike, por edhe pėr ngjarjet dhe personazhet qė trajtohen nė tė. Mė nė fund, edhe vetė titulli i romanit Jeta e dyfishtė ėshtė i mjaftueshėm pėr tė frymėzuar supozime, hamendje, kėrkime pėr tė vėrtetėn jetėsore qė paraqitet nė tė. Reshat Sahitaj nuk do tė jetė autori i parė as autori i fundit, tė cilin ata qė tė vėrtetėn artistike, kur pa tė drejtė e kur me tė drejtė e njėjtėsojnė me tė vėrtetė jetėsore, do ta shpėrblejnė me ndjenja tė ndryshme: me adhurim – disa e me qortim – disa tė tjerė! Si tė parėve ashtu edhe tė dytėve, ndėrkaq, mund t’u thuhet qė tė lexojnė apo, sė paku, qė tė kujtojnė sqarimet qė shumė shkrimtarė, me qėllim qė tė shmangin moskuptimet a keqkuptimet e ndryshme qė mund tė shkaktojnė gėrshetimet dhe kombinimet e dokumentit dhe fiksionit nė letėrsi, e kanė quajtur tė nevojshme tė venė nė fillim tė romaneve tė tyre: tė dashur lexues, ju lutem tė keni parasysh se pėrputhjet e mundshme ndėrmjet personazheve kėtu tė krijuara e individėve tė gjallė dhe ndėrmjet ngjarjeve kėtu tė pėrshkruara e ngjarjeve reale mund tė jenė vetėm tė rastit. Nė qoftė se dikush nuk mund tė durohet pa bėrė njėjtėsim tė tillė, le ta dijė se e bėn nė dėmin e vet dhe, natyrisht, jo tė veprės sime!

Reshat Sahitaj nuk e vė njė sqarim tė kėtillė nė fillim tė romanit tė tij: i beson mirėleximit tė lexuesve tė tij. Ai ka krijuar vepėr gjuhėsore-artistike e s’e ka fotografuar jetėn, por vepėr gjuhėsore artistike, e vėrteta artistike e sė cilės s’ėshtė e thėnė tė mos pėrputhet kur e kur edhe me tė vėrteta jetėsore.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

           PREZANTIM I LIBRIT “A ZBRAZET SHPIRTI NGA KENGA“ 

Katerina Kulo, the spirit of the wellknown group “Jonianėt“ of Saranda, is the typical representative of the most famous folk singers of her generation, but she is distinguished even as a bard  who carries extraordinary energies and this owing to her smiling, humane, and free spirit. She drops bouquets of verses and adds to them radiance with her melodious voice ... This  “duetto“ has its origin in the birthplace called Zagori, where the Mothers used to teach their daughters how to sing and weave verses as well... Naturally, there is no region in the world, with such a great percentage of talented people in the making of briliant and conspicuous verses ...

 

At this small bosom,

like a drop of tears...

 

O  Saranda,   steps – steps,

              up stands the mountain and down the waves!

 

                             The goddess of the Mediterean

 

O you  Saranda,  set in ranges,/For God’s sake, who sculpted you?/God Himself with his hand,/

by the sea He embroidered you...

        He handpicked Saranda/, Shaped her like a theater.

On the mountain slope you remain stately,/As in the bosom you stay,/ The sea,  waters your roots,/

As on the mahogany you stay extended!

O  Saranda,   steps – steps,/ up stands the mountain and down the waves!

O Saranda covered with prettiness,/ With your Beauty you fascinate the world,/You remained a shining Bukovil ,/

The four seasons are like spring!/

  O Saranda, the most beautiful on earth ,/  The goddess of the Mediterean!

O  Saranda,   steps – steps,/O you weared in gold,/The sea laughs and plays with waves,/

Lucky is he,  who comes to you the first!/

O  Saranda,   steps – steps,/ up stands the mountain and down the waves!

People have a saying,/Near the sea, or near the king,/ We take the chance to wish you/

Enjoy the University!/

 

O beautiful Saranda  over the waves,/ To us you are like a  pearl..../

 

O Saranda  unique upon the earth:/ goddess of the  Mediteranean!/

                     Saranda,  September  2006

 

 

An Oread In The Northern Breeze

 

Eh, hello, Liljana Ēarka,/in the stage you are flying ,/dressed completely in white,/  what could stop the butterfly ?...

Your dance, what a beauty/ Dance, dance o ballerina,a “zagorian“ fly ,an oread in the northern breeze.../

Bravo, o you bravo,/ you have inspired the mountain’s breeze,

None would be able to reach you,/ in your dance the aroma of tea..

 

Honey in the flowers and honey in the songs

1.

There where the song is weaved,/ with the symbols of Dhembel,/Mother teaches you singing,/ the verses resemble the sunrays../.

Behold how nicely sings Tefta,/ how Vasiliqia weaves verses,/ what a radiance Rovena brings to the stage,/

Zagori a rainbow of the song../. The face of Margarita shines while she sings,/ Eftimia weaves versesMimoza heads the wedding,/

A blessing from God../.Ēajup is amazed today,/ With the room full of poets, Verses like honeydew he brought,/lightings come out of the clouds./ The song echoes in the valley,/ The flower tells it to the flower,/ Honey in flowers and songs,/ Long live  Zagori,  Long live!/

 

 

 

 

04 prill nw 

TEPELENĖ

Kumtim: Imazhi nė Poezinė bashkėkohore
Pėrgatitur nga Katedra eseiste e Lidhjes sė Krijuesve “PEGASI”
e mban Kastriot Hadėri,poet, fabulist W.P.S

 

Hyrje
Νjė pyėtje ecila ka rėnduar nė kuptimėsinė dhe nė pėrēapjet pėr tė siguruar zbulesėn thelbėsore: “Ēfarė ėshtė imazhi, apo imazhimi? Ėshtė nėj pyetje e cila ka shoqėruar gjatė gjithė kohėve filozofėt, estetėt, studiuesit, vetė njerėzit lėvrues, kreativė tė poezisė, poetėt. Por paēka nga tundimet end enuk ėshtė arritur nė njė pėrgjigje kulmore, pra asnjė pėrfundesė.. Perkufizimi i pėrdorur mė gjerėsisht ne sot ėshtė: “ Njė kompleks intelektual dhe emocional nė njė moment kohe tė dhene ( Ezra Pound).
Por pėr tė arritur nė kėtė pėrkufizim tė Pound ėshtė demarshuar gjatė dhe lodhshėm. Para se Pound tė nnėvizojeė pėrkufizimin e tij,  imazhi kėndvėshtrimi i tij  shihej nė  mėnyra tė ndryshme nga njerėzit dhe studiuesit, pra shumica e tyre.Por paēka nga ky rrugėtim gjatėsor shqetėsimi i pyetjes dhe pėrgjigjja e saj “Ēfarė ėshtė njė imazh?” ėshtė arritur nė ndasohet nė tri pjesė thelbėsore:
1) Si mbėrrine nga mbėrrin imazhi?
2) Pasi krijohet imazhi, ē’trajtė ka?
3) Ana funksionale e njė imazhi nė njė kreaturė(krijim)?

Nė radhė tė parė pėr tė realizuar nėj njohėsi tė tillė duhet shkurtimisht tė shpjegojmė dhe tė zotėrojmė disa terma (kuptimorė) tė ndėrlidhur me tė, pra njė fjalės i natyrshėm shpjegues.

Terma lidhėsee:
Imagjinimi
Kategoria nė tė cilėn zėnė vend gjithe imazhet, aq tė shumėllojshme dhe tė gjallė, natyrorė nė shfaqje dhe nė qenie.
« Imagjinimi mund tė pėrkufizohet mė sė miri si tėrėsi e ndijimeve tė sugjeruara tė poemės » ( John Ciardi, Ėorld Book Dictionary def.
Of « Imagery »)
Imagjinata
 Laboratori mendor i pėrdorur pėr krijimin e figurave ( imazheve) dhe ideve novatore.
“ Njė magazinė faktesh me poete dhe gėnjeshtarė tė lidhur nė bashkėpronesi.” ( Ambrose Bierce, 60) Njė kategorizim ky pronėsor.
Imagjinata nuk ėshtė ashtu siē sugjeron etimologjia, aftėsia pėr tė formuar imazhe tė realitetit; ėshtė mė tepėr aftėsia e formimit tė imazheve, tė cilat shkojne pėrtej realitetit dhe shėnojnė realitetin”

( Gaston Bachelard, “On Poetic Imagination and Revery,” 15 )
Imagjinizmi

Eshte nje shkolle poezie dhe poetikes e bėre mjaft e njohur nga Ezra Pound, Amy Loėell dhe Hilda Doolittle nė fillimet e shekullit te XX qe pėrqėndrohet nė “trajtimin direkt tė gjerave, qofshin ato subjektive apo objektive . ” H.D’s “Sea Gardenėshtė parė gjithmonė si njė shembull i kėtij stili”. (H.D.'s Home Page - poetry ).
Detaje reale
Detaje nė poemė (krijim) qė kanė pėr bazė diēka reale ose tė prekshme, jo abstrakte apo pjellė e intelektit, por mė shumė bazuar nė gjera, sesa ne mendime.
Detaje ndjeshmėrie

Detaje, tė cilat perceptohen me pesė shqisat. Kėto janė shpesh detaje konkrete.
Si vijnė dhe nga e kanė rrjedhėn imazhet?
Kjo pyetje lihet tė zgjidhet nga psikologėt dhe filozofėt e gjuhės. Ndoshta njė nga pėrfundimet mė tė kompletuar filozofike ( dhe qė si duket krijon njė shkėputje nga filozofia klasike) ėshtė ai i Gaston Bachelard. Bachelard-i besonte se origjina e imazheve ėshtė jashtė ndėrgjegjes njerėzore, nga thellesitė e shpirtit tė tij. Edhe pse mė parė imazhi ėshtė parė si njė projektim i njė objekti tė jashtėm nga bota, Bachelard beson qė imazhi ėshtė objekt nė vetvete dhe  mund tė pėrjetohet nga njė lexues, i cili i lejon vetes mundėsinė “ tė ėndėrrojė” imazhin ( ėndėrrimi me sy hapur gjatė leximit te poezisė). Kėshtuqė imazhi nuk kalon aq nėpėr intelekt, sesa kalon nė pėrjetimet njerėzore.
Ai shkon madje aq larg sa tė shprehet qė: “Pėrpjekja pėr t'i bėrė kritike inteligjente poezisė asnjėherė nuk do tė ēojė nė qendrėn ku formohen imazhet poetike.” (“Poetic Imagination”7). Ai beson qe imazhet shperthejnė nga mendja e poetit, qė poeti nuk mund t'i kontrollojė tėrėsisht ato, dhe nuk ėshtė ai qė shkakton ardhjen e imazhit nė qenien. Pėrderisa imazhi nuk ka shkak, imazhi nuk ka tė kaluar, dhe, nė mėnyrė tė vazhdueshme, ėshtė njė objekt brenda dhe jashtė vetes sė tij, i ndarė nga krijuesi, i ndarė nga objekti qė pėrshkruan. Ai vė nė dukje qe “ (Imazhi) bėhet njė qenie e re nė gjuhėn tonė, e shprehur nga ne, qė na ben ne ta pėrjetojmė atė; me fjalė tė tjera, nė tė njėjtėn kohė ėshtė shprehje jona dhe qenie  jona.”
Bachelard, natyrisht, shpreh opinionin e njė personi tė vetėm, pėr kėtė ēėshtje, por filozofia e tij duket e vėrtetė pėr sa i pėrket diēkaje kaq enigmatike dhe tė vėshtirė pėr t'u kapur siē ėshtė natyra e imazhit. Se nga rrjedh, buron  qartėsisht imazhi, ėshtė diēka qė ndoshta asnjėherė nuk do tė  zgjidhet pėrfundimisht, por mjafton tė themi qė, nėse konsiderohet si njė gjė qė nuk njihet krejtėsisht ( dhe e lejoni tė ndodhė, pa u menduar gjatė nė mėnyrė intelektuale) tė paktėn do jemi tė ndėrgjegjshėm pėr njė gjė, qė origjina e tij ėshtė jo shumė e njohur.
Imazhet dhe pėrdorimi
ι tyre
Ēfarė ėshtė njė imazh?
Imazhi shihet mė shpesh pasi ėshtė shkruar dhe, mund tė jetė njė nga kėto dy gjera: Ose diēka qė pėrfaqėson gjera nga bota reale, ose si pėrfaqesim i vetvetes, i ndarė nga detyrimi i pėrfaqesimit te ndonje gjeje tjeter veē vetvetes. Pėrsėri, ky ėshtė pėrkufizimi mė i vonshėm, i cili ka filluar tė pėrdoret mė shpesh. Siē janė shprehur shumė filozofė, gjuha e shkruar nuk ka vetėm thjesht vlera pėrfaqėsimi. Kjo do te thotė qė imazhi nė vend qė tė jetė diēka qė qėndron pėr di
ēka tjetėr ėshtė parė si diēka brenda dhe jashtė vetvetes, i lidhur me gjerat e botės, por jo i detyruar qė t’i shprehi ato nė mėnyrė direkte.
Le tė mos flasim vetėm gjera abstrakte, por nėpėrmjet njė shembulli le tė tregojmė formimin apo lindjen e njė imazhi.

 Do fillojme me frazen e meposhtme :
Limon i Verdhė
Nėse imazhi do tė ishte vetėm ai qė shpreh njė diēka reale, atėhere fraza «Limon i verdhė » do ishte njė imazh. Ndėrsa ne ndoshta shohim kėtė limon ( edhe pse verdhėfortė) mendja jonė nuk kryen ndonjė angazhim tė madh  duke e parė. Ky limon nuk ka ndonjė karakteristikė bindėse se eshte njė pėrvojė e vertete e perjetuar nga ai qe e sheh, karakteristika, tė cilat  poetėt i pėrcaktojnė me saktėsisht.

Nė poezinė e sotme bashkėkohore imazhi, imazhimimi ėshtė trajtė e pėrdorimit gjerėsor e lartėsor, qė shėrben pėr tė sjellė njė bukurim dinamik dhe qė e bėn substratin poetik shumė impulsim. Pa imazhim njė poezi do tė ishte  e pashprehshme, pra memece, e verbėr, pa aftėsinė dėgjimore, dhe e palėvizėshme ndjenjėsishht pėr tė depertuar nė ndjenjat njerėzore.Ajo buron nga ndjenjat dhe pėrcillet te ndjenjat. Ndaj sot ēdo krijues e pėrdor gjėrėsisht imazhin, qė ėshtė produkt i njė imagjinate me kapacitet dhe intelekt.

Le tė pėrdorim njė ilustracion me pėrfundime tė dis anga veprave poetike, tė cilat dolėn pas njė analize deduksionale pėr pėr kėtė definim imazhor. Duehte tė pėrmendim veprat e poetėve Mimoza Ahmeti, Kristaq F. Shabani, Gentian Ēo[oli, Kalosh Ēeliku, Petro Dudi, Nasip Sopaj,Viron Graēi, Dino Ēiēo, Dhimitėr Miti, Enrieta Sina, Bujar Maliqi, Skėnder Rusi  e tjerė. Nė veprimtarinė shkrimore tė autorėve tanė rėndėsi parėsore i jepet imazhit nė tė gjitha formatet e tij qėndrues tokėsor, qiellor, pafytyrues, bashkėshoqėrues, ligjėsues momental dhe ngacmues profesional. Kėtė e tregojnė mjaft vepra tė arrira dhe tė pranishme nė letėrsinė shqipe, letėrsi e krijuar nga talentet. Shpesh pėrdoret nė kuptesėn rėndėsore fraza qė kthehen nė steriotipizim: “E kam mbushur veprėn me imazhe fantastike!” Si pėrfundim duhet tė themi se pėrdorimi i imazhit bėri qė, para disa vjetėsh nė njė konkurs jashtė vendit. fituam shumė ēmime ndėrkombėtare. Imazhimi ėshtė i nevojshėm dhe domosdoshmėri trajtimi…

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Rrėfime poetike (Pėr veten):

 

Rrėfim interesant i Teresinka Pereira, shkėputur nga intervista e dhėnė nė Maltė, poetit Patrich Sammut

 

Kam lindur Belo HorizonteBrazil dhe tani jetoj nė Ohajo (SHBA). Qėkurse isha 5-6 vjeēe unė shkruaja poezi. Nė shtėpinė, ku u rrita, gjendej njė bibliotekė. Tezja ime ishte si njė profesore pėr mua. Ajo kishte shumė shokė poetė dhe shkrimtarė. Ndoqa recitalet e  epozisė sė saj dhe merrja pjesė gjallėsisht nė to qysh kur isha  e re.

Jam poete dhe shkruaj poezi pothuajse ēdo ditė dhe  artikuj pėr politikėn. Jam gjithashtu Senatore dhe Ambasadore e Parlamenteve tė Shteteve Ndėrkombėtare tė Sigurimit tė Paqes. Me atė rol unė shkruaj letra diplomatike pėr presidentėt e Kombeve, pėr delegatėt e Kombeve tė Bashkuara, guvernatorėt e shteteve dhe jam Presidente e I.W.A. , kam  korrespodenca shkencore dhe artistike nė tė pesė   kontinetet.

I.W.A u krijua nė vitin 1978. Objektivi i kėsaj ėshtė tė promovojė mirėkuptimin e shoqėrisė dhe shkėmbimet nė art  e letėrsi me poetė, shkrimtarė, artistė. I.W.A ka shumė pjesėtarė tė shpėrndarė nė shoqėrinė  e sotme.

 Marquis K. Vella Harber, SOSJ  Gran Prior International and Head of the Executive of Supreme Council of the Sov. Onder of Saint John of Jeruzalem (Malta); Princi Waldemar Baroni Santos (Brazil), Don Ciro Punzo, Prince of Cnosso dhe Peace Manzanille  (Italy), Lord Viktor Busa’, president of the International States parliament for Safety and Peace(President I Parlamentit tė shteteve Ndėrkombėtare pėr Sigum dhe Paqe, princi Dom Duarte Nuno Joao Pio de Orleas e Braganēa, Portugali; Dr. Denis Kelleher Muhilly, President i Universitetit Ndėrkombėtar Amerikan; Dr Fernando Henrique Cardoso, former President of Brazil (1994-2002), Frei Betto, dhe shkrimtar tė famshėm si  Ernesto Sabato (Argentina), Noan Chomsky (USA), Fernando Alegria( Chile), Rigoberta Menchu’ (Ēmimi Nobel i Paqes nė ’92, Guatemala). Midis tė gjallėve Among : Dr. Jean Bernard(France), Carlos Drummond de Andrale (Brazil), Alberto Moravia (Italy), Ella Fitzgerald (USA), Eugene Ionesco (Romania), Jorge Guillen and Francisco Garcia Pavon (Spain), Juan Carlos Maria Onetti (Uruguay), Augusto Roa Bastos (Paraguay), Jaun Rulfo (Mexico), Julio Cortazar and Manuel Puing (Argentina), Maguerite Duras (France), Melina Mėrkuri (Greece)  dhe shumė tė tjerės, rreth 1290 anėtarė nga 112 shtete  nė pesė kontinetet e botės.

Patriku: Duket qė I.W.A nuk ėshtė vetėm  thjesht  interprete  nė poezi, por merret me ēėshtje tė ndryshme sociale dhe politike. A mund tė na e shtjelloni kėtė?

Teresinka:  I.W.A ėshtė  organizatė pėrmbledhėse dhe me qėllim qė tė jemi tė hapur…. Shkrimtarė artistė dhe nė shkrimet e tyre u duhet tė jenė progresistė dhe liberalė, por edhe tė besojmė  nė parimet bazė  tė ndershmėrisė, altruizmit, integritetit, kjo  vėrtet njė pėrgjegjėsi. Ne jemi tė shqetėsuar pėr luftėn, pėr problemet e trasformimeve klimatike (ozonit), pėr ndotjet, realizimin e seksizmit, dhėnien e tė gjitha tė drejtave  si dhe ndihmesės ndaj tė pastrehėve si dhe tė SIDĖS, suportimin e tė drejtave dhe tė lirive tė njeriut tė deklaruara shkrimėsisht nė DEKLARATĖN UNIVERSALE TĖ NJERIUT KUDO QĖ NDODHEN. NE VLERĖSOJMĖ DHE RESPEKTOJMĖ TĖ KUPTUARIT E TĖ GJITHA KULTURAVE DHE TRADITAT ETNIKE, LIRINĖ  E TĖ SHPREHURIT, DIVERSITETIN E MENDIMIT BRENDA KUFIZAVE TĖ NJĖ BOTE TĖ DREJTĖ. MĖ THEMELLĖSISHT SE LIRIA E GJUHĖS DHE E DIVERSITETIT ne vlerėsojmė kėndėvėshtrimet ndaj racizmit, seksizmit, tribolizmit, konfliktet, encizmin dhe harmonizimin e mendimit kritik dhe herė pas herė nė  letėrsi dhe Art ofrojmė arsyen, shkencėn. Liritė e tė kėrkuarit dhe alternativat e tij.

*Temat mė tė preferuara tė miat janė: Dashuria dhe Politika. Shkruaj nė spanjisht, portugalisht dhe anglisht. Nė atė aspekt  gjithė poemat (poezitė) e mia janė shkruar nė kėto tre gjuhė. Unė kam pėrkthyes nė gjuhė tė tjera: rusisht, frėngjisht, greqisht, izraelisht, arabike, koreane, kinezēe, japonisht e tjerė , nė  mbi 20 gjuhė tė tjera.

 Preferoj tė shkruaj poezi tė shkurtra nga proza e gjatė. Unė kuptoj se ēdo tė thotė  tė jesh njė lexues. Si lexues unė kam njė “span” vemendjeje tė shkurtėr. Unė di se tė gjithė lexuesit nė botė preferojnė tė lexojnė njė poezi tė shkurtėr, kundrejt njė tė gjatė. Unė gjithashtu shkruaj edhe me ndjenja. Njė poezi ėshtė  mė e kapshme, mė e prekshme, kur ajo shkon drejt e nė thelb. Pėrsėritja ėshtė e mėrzitshme. Pėr tė njėjtat arsye preferoj tė botoj njė poemė (poezi) nė njė kohė tė caktuar, sikundėr nė Antologji, revistė apo Internet. Ėshtė e mira tė kesh shansin tė lexosh njė poezi tė shkurtėr qė dhe tė ndjesh ndjenjat e poetit. Kėrkon shumė kohė tė  lexosh njė libėr.

Unė preferoj poezinė me njė mesazh tė shkurtėr dhe me shumė art.

Kur  poezia vjen pėr tė shpėrndarė mesazhe tė rėndėsishme ėshtė po aq e fuqishme si njė kėngė revolucionare.

Njerėzit tashmė preferojnė prozėn kundrejt poezisė. Ėshtė shumė mė e lehtė tė kuptosh prozėn si njė tregim tė shkurtėr apo njė roman nga njė poezi plot me metafora, ėshtė gjithashtu dhe nė kėndvėshtrim kohor tė kursimit tė kohės. Tė lexosh  njė roman apo njė libėr historik tė jep mė tepėr kėnaqėsi se poezia. Gjithashtu ju mėsoni mė tepėr duke lexuar njė libėr filozofik apo politik, se kur lexoni njė libėr poezie. Njė pėrkthim  i mirė ėshtė i rėndėsishėm, sepse mund tė tė japė t’i njėjtin kėnaqėsi sensibilitetit tend, duke lexuar njė vjershė, sikurse ajo ishte nė origjinė, por pėrkthimi i keq mund tė vrasė poezinė.

Sot interesi i poetėve tė pasionuar pėr poezinė  dhe publikun ėshtė i  rėndėsishėm, pjesė jetėsore, flas pėr publikun e interesuar dhe tė pasionuar pas letėrsisė dhe magjisė sė saj.

Kur futet libri i botuar i poezisė nė Internet, pra  poezia e adoptuar nė Internet, ajo lexohet  shumė shpejt dhe tė riciklohet gjithashtu. Po ju e lexoni atė dhe e harroni. Nėse ke njė libėr mund t’i kthehesh atij dhe ta lexosh   sa kohė qė dėshiron dhe ai nuk t’i vret sytė si nė monitor. Do tė ketė gjithashtu  njė dėshirė pėr librin…

Shumica e udhėtimeve tė mia ėshtė  e ndėrvarur, kur shkoj  pėr probleme diplomatike dhe  interesi im gjatė kėtyre udhėtimeve ėshtė natyrisht tė takohem me shumė poetė, pasi ata janė lloji mė i preferuar i njerėzve. Preferoj tė takoj poetė,  sepse unė i kuptoj ata mė mirė nga ē’mund tė kuptoj  politikanėt. Poetėt janė njerėz tė veēantė. Ata nuk janė tė mėrzitėshėm. Unė gjej njė  dashuri ēdo herė qė takoj njė poet.

Marrėdhėnia ime me poetėt: Mė ėshtė krijuar ideja se tė gjithė poetėt janė  kalorės. Ishte kjo njė ide romantike. Vizita qė unė realizoj kudo  poetėt qė takoj e konfirmuan idenė time tė Kalorėsit dhe tė Kalorėsisė.

 

Panajota Zaloni – Hristopulu ,Dino Cubati, Enrieta Sina, Jorgo Petropulo, Leta Kucohera, Kalosh Ēeliku, Flora Kastrati, Izet Ēulli, Majlinda Rama, Anton Gojēaj, Sinan Vaka

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 



 

Vėshtrim mbi letėrsinė shqipe*


nga Prof. Nasho Jorgaqi


Shqiptarėt, ndonėse janė njė nga popujt mė tė vjetėr tė Evropės dhe gjuha e tyre i takon tė jetė pasardhėse e ilirishtes sė lashtė, letėrsia shqiptare, pėr shkak tė kushteve tė vėshtira historike, ka lindur pėrgjithėsisht me vonesė. Shkrimet e para nė gjuhėn shqipe, me sa dihet deri mė sot, janė tė shekullit tė pesėmbėdhjetė, kurse libri i parė shqip, “Meshari” i Gjon Buzukut u botua mė 1555. Por ka mendime tė studiuesve se gjuha shqipe ėshtė shkruar shumė mė herėt, megjithėse, pėr hir tė sė vėrtetės, duhet thėnė qė mungesėn e njė letėrsie tė shkruar nė jetėn shpirtėrore tė popullit shqiptar e ka zėvendėsuar letėrsia orale. Folklori shumė i pasur dhe me vlera tė shquara artistike tregon qartazi shpirtin krijues tė shqiptarėve, botėn dhe psikologjinė e tyre si njė popull me shpirt krijues, vital e liridashės. Nė fakt letėrsia shqipe gjatė mesjetės sė vonė do tė pėrfaqėsohej nga njė anė me vepra tė shkruara latinisht, nė gjuhėn e kulturės sė kohės, siē janė veprat e humanistėve shqiptarė, tė M. Barletit, M. Beēikemit, Marulit etj. dhe nga ana tjetėr, me vepra nė gjuhėn shqipe tė njė plejade letrarėsh patriotė. Kėsaj plejade do t’i pėrkasin letrarėt P. Budi, F. Bardhi, P. Bogdani etj., qė zhvilluan veprimtarinė e tyre krijuese nė prozė e poezi dhe i hapėn rrugėn letėrsisė sė vėrtetė shqipe. Themi letėrsisė sė vėrtetė shqipe se letėrsia artistike do tė nisė nė fillimet e shekullit tė XIX, me zhvillimin e lėvizjes kombėtare pėr Ēlirimin e Shqipėrisė nga pushtuesit osmanė. Nė kėtė kohė, nė diasporė dhe nė Shqipėri do tė lindė shtypi dhe do tė botohen libra qė do tė hedhin themelet e letėrsisė kombėtare shqiptare. Vepra e parė madhore e kėsaj letėrsie do tė jetė poema “Milosao” e poetit arbėresh Jeronim de Rada, botuar nė Napoli nė vitin 1836. Gjithė veprat qė do tė botohen mė pas deri nė 1912, kur Shqipėria do tė fitojė pavarėsinė, do t’i takojnė njė periudhe letrare qė njihet nėn emrin letėrsia e Rilindjes. Kjo letėrsi ėshtė njė letėrsi kryesisht patriotike, me nota luftarake dhe frymėmarrje romantike. Kryefjala e saj do tė jetė liria e atdheut, emancipimi shpirtėror i popullit, lartėsimi i kulturės, progresi estetik. Nė ballė tė letėrsisė sė Rilindjes do tė prijė poeti Naim Frashėri, i cili me poezinė e vet lirike dhe epike u bė poeti kombėtar i popullit shqiptar. Nė kuadrin e letėrsisė sė Rilindjes do tė krijojnė shkrimtarė si A Zako – Ēajupi, F. Konica, Asdreni, F. Shiroka, G. Dara, Z. Serembe etj., tė cilėt dhanė vepra me vlera tė shquara ideoartistike. Letėrsia e kėsaj periudhe ishte kryesisht letėrsi poetike. Proza sapo do tė bėnte hapat e parė si prozė publicistike, historike dhe mė pak si prozė letrare. Po kėshtu dhe dramaturgjia do tė japė veprat e para pioniere. Me ēlirimin e Shqipėrisė nga pushtuesit e huaj dhe krijimin e shtetit shqiptar, letėrsia do tė hynte nė njė periudhė tė re zhvillimi (1912-1939). Traditat e shquara nė lėmin e poezisė do tė ēoheshin mė tej nėpėrmjet krijimtarisė sė pasur tė poetit tė shquar Gjergj Fishta dhe tė poetėve tė tjerė si N. Mjeda, F. Noli, L. Poradeci, A. Asllani, V. Prenushi etj. Nė kėtė periudhė letėrsia do tė shėnonte njė hop cilėsor me lindjen e romanit shqiptar nė dekadėn e dytė tė kėtij shekulli me romanet e N. Nikajt, F. Postolit, Z. Arapit dhe mė pas me ato tė H. Stėrmillit e S. Spasses. Nga ana tjetėr, nė lėmin e prozės do tė ndjehet njė ngritje e nivelit tė tregimit. Ky lloj letrar do tė kualifikohet artistikisht sidomos nėpėrmjet tregimeve tė M. Kutelit dhe E. Koliqit. Nė qendėr tė letėrsisė gjatė periudhės sė Pavarėsisė, nuk do tė jetė mė tema patriotike, por ajo sociale. Problemet e mprehta shoqėrore do tė gjejnė njė trajtim realist nė krijimtarinė, sidomos tė njė brezi tė ri letrar, qė vjen nė letėrsi. Ky ėshtė brezi i letrarėve realistė , qė i ēeli horizonte tė reja ideoartistike letrave shqipe. Nė ballė tė kėsaj plejade do tė qėndronte poeti dhe prozatori i talentuar Migjeni, i cili, megjithė jetėn tepėr tė shkurtėr, la gjurmė tė thella dhe ndikoi nė rrjedhat e letėrsisė moderne shqiptare. Nė kėtė rrugė, pėr njė drejtim realist tė letėrsisė shqiptare, krijuan letrarėt e rinj si P. Marko, N. Bulka, Dh. Shuteriqi, G. Pali, A. Ēaēi etj. Janė interesante dhe eksperimentet letrare qė u bėnė nė kėtė kohė pėr tė krijuar korelacione me rrjedhat dhe fenomenet qė zhvilloheshin nė letėrsinė evropiane, sidomos me simbolizmin, neorealizmin etj. Letėrsia shqipe gjatė periudhės sė Pavarėsisė bėri pėrpjekje tė suksesshme pėr tė dalė nga kuadri krahinor, pėr tė thelluar dhe konsoliduar tiparet e veta qė kish fituar nga koha e Rilindjes si njė letėrsi kombėtare. Me pushtimin fashist tė Shqipėrisė dhe nė kushtet e rezistencės antifashiste, letėrsia shqiptare nuk do tė qėndronte indiferente, pėrkundrazi, ajo do tė merrte pjesė aktive, duke u kthyer nė njė armė lufte. Marshet dhe kėngėt kushtruese, skicat luftarake, skeēet dhe humori stigmatizues do tė jenė shfaqjet karakteristike tė letėrsisė sė kėsaj kohe. Mbi kėtė bazė, mė pas, nė vitet e ēlirimit kombėtar e shoqėror do tė zhvillohet letėrsia shqipe me tipare tė reja, si njė letėrsi realiste. Sigurisht, rruga qė ndoqi kjo letėrsi, nė kushtet e njė shteti monist, qe e vėshtirė e me pasoja, sidomos nė prirjet politizuese, tendenciozitetin e njėanshėm, skematizmin etj. Por, edhe pse nė kėto kushte, letėrsia shqipe gjatė afro pesė dekadave (1944-1990) njohu pjekurinė e saj, u konsolidua dhe u afirmua me autorėt e veprat e veta mė tė mira si njė letėrsi me vlera tė nivelit evropian. Tė gjitha gjinitė letrare, proza dhe poezia, dramaturgjia dhe letėrsia dokumentare njohėn zhvillime tė gjithanshme. U zgjerua dhe u thellua tematika, u krijuan tipa dhe karaktere sociale, u pėrdorėn teknika tė reja letrare, shprehja artistike njohu variacione nga mė tė ndryshmet. Pėr herė tė parė u krijua gjuha letrare kombėtare shqipe dhe mbi bazėn e saj u shkrua njė letėrsi e gjerė. Poezia shqiptare, e cila kish njė traditė tė shkėlqyer, u pasurua mė tej nė gjysmėn e dytė tė kėtij shekulli me vlera tė reja artistike, me individualitete tė fuqishme krijuese, me tipare origjinale. Kėsaj letėrsie i takon poezia e D. Agollit, I. Kadaresė, F. Arapit, Dh. Qiriazit pėr tė vijuar mė tej me atė tė mė tė rinjve si B. Londo, Xh. Spahiu, A. Istrefi etj. Por treguesi mė i mirė i pjekurisė sė letėrsisė shqiptare ėshtė ecuria e mbarė e prozės, zhvillimi i gjithanshėm i saj. kjo ka gjetur mishėrim nė tregimin, qė fitoi cilėsi tė reja estetike nė pendėn e njė vargu autorėsh si Dh.S. Shuteriqi, Sh. Musaraj, N. Prifti, F. Ballanca, Z. Ēela, E. Kadare etj. Por lartėsitė mė tė mėdha qė arriti letėrsia shqiptare nė kėta vjet s’ka dyshim janė nė fushėn e romanit. Nuk ėshtė fjala kėtu pėr rrethin e gjerė tė shkrimtarėve qė u morėn me kėtė gjini, me numrin e madh tė romaneve tė botuara, se sa me krijimin e disa veprave romaneske me nivel tė lartė ideoartistik. Nė mes romancierėve si D. Agolli, J. Xoxa, S. Spasse, A, Abdihoxha, F. Gjata etj. dallon talenti i madh i Ismail Kadaresė. Romanet e tij pėrbėjnė njė kapitull me merita tė veēanta nė letėrsinė shqiptare. Me kėtė autor, tė pėrkthyer nė dhjetėra gjuhė tė botės, letėrsia shqiptare ėshtė pėrfaqėsuar me dinjitet tė plotė para opinionit tė huaj. Romanet e Kadaresė janė njė enciklopedi e jetės dhe e historisė sė shqiptarėve, e botės sė tyre shpirtėrore, e njeriut shqiptar nė kohė tė shkuara dhe nė kohėn e sotme. Kjo ėshtė arsyeja qė kritika e huaj e ka ēmuar lartė dhe vepra e tij ka gjetur jehonė tė gjerė nė masėn e lexuesve nėpėr botė. Tabloja e letėrsisė sė sotme shqipe ėshtė e gjerė, komplekse dhe ē’ėshtė mė e rėndėsishme, ajo ėshtė gjithnjė nė zhvillim e ndėrrim e sipėr. Brenda saj gjejmė procese ideoartistike, qė flasin pėr lidhjet e saj me jetėn, me ndryshimet historike qė kanė ndodhur e po ndodhin. Kjo shpjegon dhe faktin qė, brenda njė shoqėrie pluraliste, letėrsia po fiton njė frymėmarrje mė tė gjerė, si dhe diversitet konceptesh ideo-estetike dhe variacione trajtash e shprehjesh nga mė bashkėkohoret. Libri qė po merr nė dorė lexuesi italian e sidomos ai arbėresh, pėrbėhet nga disa prej faqeve tė bukura tė letėrsisė shqiptare, ku pėrfaqėsohen periudha e drejtime tė ndryshme letrare, autorė tė kohėve tė shkuara dhe bashkėkohorė. Jemi tė bindur se kjo pėrmbledhje, qė nuk ka qenė e lehtė tė pėrgatitet dhe s’i ka shpėtuar subjektivizmit, do tė mirėpritet nga lexuesi i nderuar.
Sė fundi duhet thėnė se antologjia ėshtė pėrgatitur nga mesi i viteve 90 dhe pėrfaqėson kryesisht letėrsinė shqipe nga shek. XVIII deri nė fund tė viteve 80 tė shek. XX. Periudha postkomuniste ėshtė shoqėruar nga procese tė reja ideoartistike nė letėrsinė shqiptare, tė cilat do tė jenė objekt i njė tjetėr antologjie

* Parathėnie e “Antologjisė sė letėrsisė shqiptare”

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

4.Poezia bashkėkohore amerikane



E mban kumtin Anila Mihali, poete, Pėrmet



Tashmė lexuesit shqiptar do t’i jepet mundėsia tė njihet me letėrsinė e sotme (bashkėkohore) amerikane. Kjo falė  njė botimi tė njė antologjie. Nėntė poetė, ndoshta mė tė mėdhenjtė e poezisė sė sotme amerikane,  gjenden tė pėrkthyer njė antologji ( me poezi tė zgjedhura) “Antologjia amerikane”, njė botim ky i ri i Qendrės Ndėrkombėtare tė Kulturės, i  pvrkthyer nga Gjekė Marinaj.
Ndryshe nga shek. XX, kur Amerika lindi njė numėr tė madh poetėsh madhėshtor si Wallace Stevens, Ezra Pound, T. S. Eliot (i lindur nė Amerikė), William Carlos Williams etj., nė shek. XXI disa nga poetėt e saj mė tė mėdhenj janė amerikanė tė natyralizuar. Ndonėse poezia e sotme amerikanw nuk ka njė apo dy poetė qė e komandojnė masėn e lexuesve, ajo ka njė numėr tė konsiderueshėm poetėsh tė shkėlqyer, tė cilėt ecin pothuajse paralelisht me njėri-tjetrin.
Fredrick Turner
Vlen pėr t’ u pėrmendur se Fredrick Turner, poeti qė Amerika iu drejtua pėr ndihmė, pra pėr t’ i prirė poezisė sė saj drejt rikuperimit nga anemia qė pėsoi gjatė tri dekadave tė fundit tė shekullit qė kaloi, nuk ka lindur nė Amerikė, por nė Britaninė e Madhe. Turner, i cili gėzon nėnshtetėsinė amerikane qė nga viti 1997, reagoi me vepra, jo me fjalė, duke i vėnė gjoksin punės nė tė mirė tė poezisė amerikane. Nėn udhėzimet e Turner-it, nė Amerikė filluan tė zhvillohen dy lėvizje tė rėndėsishme poetike, “Formalizmi i ri” dhe “Narrativi i ri” qė tė bashkuara sot njihen si “Poezia e zgjeruar” (Expansive Poetry). Nė orbitėn e kėtyre lėvizjeve dolėn nė skenė disa talente tė reja dhe tė fuqishme qė mbajnė njė peshė tė madhe nė poezinė e sotme amerikane, si Dana Gioia, James Merill, John Frederick Nims, Anthony Hecht etj. Turner bėri, si tė thuash, tė kundėrtėn e Whitman-it, solli edhe njė herė nė poezinė amerikane format e vjetra poetike. Nė poezinė e tij ai lufton pėr njė etnopoetikė, nė qendėr tė secilės kryqėzohet pėrgjegjėsia intelektuale e ēdo poeti me aktet mė tė thella tė personalitetit tė tyre njerėzor.
Maya Angelou
Pastaj kemi njė zė tjetėr poetik. Ėshtė fjala pėr poeten Maya Angelou. Pėrdorimi unik i gjuhės qė ajo pėrdor, i jep mundėsi lexuesit ta ndiejė personalitetin human nė vargjet e saj. Disa nga elementet qė pėrcaktojnė zėrin e saj poetik pėrfshijnė strukturėn, mėnyrėn e tė shprehurit dhe tonin—qėndrimin qė ajo mban kundrejt subjektit. Angelou ėshtė njė aktiviste e gjithanshme. Jeta e saj ėshtė pėrfshirė nė politikėn amerikane, jo pėr tė fituar autoritet, por pėr tė qenė njė avokate e vyer kundėr prapaskenave politike, nė mbrojtje tė interesave tė njerėzimit. Nė sajė tė kėsaj mbushje autoriale, vėrejmė se imazhet jetėsore i buzėqeshin ēiltėr nė poezi, pa nevojėn pėr t’ i kėrkuar ato. Kjo e shpjegon deri diku gjoksin e saj poetik si dhe arsyet e vėnies sė tij, nganjėherė, “kundėr” krejt Amerikės. Kjo ndodh sepse njeriu ėshtė dashuria dhe dhembja e saj, ėshtė njė perde e hollė qė tundet pa ndalim pėrpara vizionit tė saj, gjė qė e bėn aktin e mirėsjelljes, kėnaqėsisė, durimit, madje edhe tė dashurisė sė saj tė shkrihet nė njė njėlloj ankthi, zemėrimi, e nganjėherė edhe frike, para pėrgjegjėsinė qė ajo ndjen si poete.
Andrea Witzke Leavey
Poezia e Andrea-s pėr lexuesin amerikan ka vlera tė ngjashme me ato qė kishte dikur pėr mua dhe banorėt e Malėsisė sė Madhe shiu i verės. Pra poezia e saj, ėshtė njė burim i jetės, i jep gjithėsisė njė rifreskim fondamental, i bėn gjėrat tė rriten, tė transformojnė vizionin tonė—duke i bėrė ato tė duken ose me tė pastra ose me tė baltosura—ose mė pak tė dukshme ose mė tė zymta. Vargjet e saj janė shpesh njė bukuri e rrallė, por nganjėherė janė edhe dėshpėruese. Nė tė njėjtėn kohė, shpresoj qė lexuesi shqiptar do e gjejnė poezinė e saj si njė poezi elegante, qė rrjedh me njė intensitet tė heshtur, me njė pėrkushtim tė lartė ndaj metaforės dhe ēiltėrsisė sė komunikimit.
Alicia Suskin Ostriker
Poetesha Alicia Suskin Ostriker
ėshtė po aq autentike sa Leavey; por mė e fuqishme si poete. Besimi i saj nė demokracinė e shpirtit, miqėsinė seksuale, dhe dalja hapur kundėr luftės amerikane nė Afganistan e Irak, e ka vėnė emrin e saj nė krye tė dashurisė sė lexuesve (sidomos tė rinj) amerikanė. Poezitė e saj janė meditative, largpamėse—ato ekzistojnė nė atė pikė ku ndeshen vlerat njerėzore, natyra, dhe interesi i saj si autore. Kjo ka ndihmuar qė imazhet e saj tė lėvizin me lirshmėri nga observime tė pastra nė skena imagjinatash, ku tė dyja palėt, observuesi dhe tė observuarit, janė tė dukshėm nė to. Nė disa nga veprat e saj, si nė atė “No Heaven”, momentet dhe skenat e izoluara bashkėeksitojnė me njė lėvizje shpirtėrore tė konsiderueshme. Kjo mund tė ndodh, sepse nganjėherė poezia e saj reflekton tė jetė provokative, profetike, ekstravagante, e mė shpesh, disi cinike, erotike, e dėshpėruese.
Ted Kooser

Por poezia e sotme amerikane ka plot poetė qė mund tė lexohen edhe atėherė, kur njeriu e ndien nevojėn pėr tė qetėsuar nervat. Njėri prej tyre ėshtė poeti Ted Kooser, i cili shkruan kryesisht pėr atė pjesė tė publikut qė nuk ėshtė veēanėrisht i edukuar pėr ta njohur teorinė letrare, por qė janė inteligjent sa t’ i kuptojnė librat qė vendosin t i lexojė. Me kėtė nė mendje, Kooser praktikon njė stil qė ėshtė njėkohėsisht i pėrshtatshėm pėr tė si poet edhe pėr lexuesin e tij. Ai, si shumica e poetėve tė sotėm amerikanė, shkruan poezi tė shkurtra. Poezitė e tij janė argėtuese dhe subjektet qė trajton janė ngacmues dhe relevant pėr kohėn. Kooser tenton njė akt tė mprehtė pėrshkrimi, dhe provon tė depėrtojė tek gjendja emocionale dhe shpirtėrore e lexuesit, pa e vėnė atė nė vėshtirėsi nė marrėdhėnie me vetveten. Gati gjithēka ndjehet e lidhur me aktin e njė vetėportreti nė poezinė e tij.
Rainer Schulte
Rainer Schulte ėshtė njė tjetėr poet, nė poezinė e sė cilit mund tė themi se mbizotėron kultura poetike dhe ndjenja e hollė njerėzore. Nė tre-katėr vargjet e para poezia e tij tė jep pėrshtypjen e njė poezie tė ndėrtuar sipas teknikave tė shkollės sė surealizmit, por tek e lexon deri nė fund atė, idetė dhe imazhet e atyshme, sikur zėnė e transformohen ngadalė nė njė narrativ tė ēuditshėm psikologjik. Schulte ėshtė njė tjetėr poet i mirėnjohur dhe i respektuar nė letėrsinė e sotme amerikane, qė, pėrpara se tė natyralizohej si nėnshtetas amerikan, mbante kombėsinė gjermane. Kur lexon poezitė e tij ėshtė si tė shtyhesh njė hap mbrapa, apo tė biesh diku nė njė lėndinė magjike. Schulte i lidhė trupin human, natyrėn fizike dhe ritmet natyrale me pyetje serioze ndaj kohės dhe vetėdijes. Nė poezinė e tij, ai e tjetėrson imazhin njerėzor, e rikrijon atė, dhe mediton rreth kalimit tė tij nga jeta tek ėndrra dhe anasjelltas. Schulte ėshtė aq mjeshtėr nė ndėrtimin strukturor poetik, sa brenda njė poezie me pak rreshta arrin tė implimentoi "Britmėn" e Munch-it.

 

 

 

 

XASTERON”

 

5.With the flame of creation

 

Greek writers specially the Poets are ‘the seismographs” of  our times. Times  are fertile to construct their work with elements of life that develops and changes, sometimes to the best, unfortunately, often to the worse. While we have conquer so much, we live in a word terror.

On country, nowadays, has some of the most talented Poets 

Panagiota Zaloni

Magical Harmonies

Long far light of fantasy /you become a plaything in air./ And, oh, completeness,/ oh, harmony of colorful melodies,/

Magical Harmonies,/ harmonic  moments meeting and mixing/  with the breath of nature. / Dreams and euphoria of soul.  Spread and ecstasy /on tops immense. /Memories gather round/ Kastalia’ s springs. /And Muses, / in words and in thoughts,/  give chosen and wonderful/ forms of dazzling beauty./Forms excellent sculptured/ from Poets…. 

Translator: Z. Gaitanaki (may 2004)

 

Maria Preloredzou, Niko Deliiani,  Zacharoula Gaitanaki Les Poetes, Katerina Tsaliki,  Zanneta Papaioanou, Panagiota Zaloni Idea , Roula Dimitriokali, Sofia Tomara, Efi Papadima

 

2004

XASTERON

1.Rena Theodoulou Agrotou Thoughts, Life and Existence,  Unifications- Divisions- Vacillations, At an indefinable time

2.Georgos Velisnitis Encounter, Hi Niko! I am strong, International Marketing, Issues Today, May, Moments of weakness, To every direction, When.

3.                  Zacharoula Gaitanaki Greek Landscapes, Triplex poems, Blue, Sounio, The lamp, Language of Silence, Speace of dreams, Fatherland, Athens

            Language of Silence

I closed my lips./ From now on, / when I want to speak/ I’  Il keep silent.

4. Roula Dimitrocali  Something great I want to say…, From my crest…, I pulled…, I love you in, In unities…

In unities/ I sketch the troth / With rejections / I sketch life / With remembrances/ I sketch the paths / With amenities /

I sketch what’s left/ My unities/ Always wanting/

Speaded stars/Gather/ Lucid glories/ Terminated Moves/ Move in dementia /Vapid/ Ejections of time/

 And I/ Will simply be watching.

5. Panagiota Zaloni Christopoulou By fire, December 2001, They will descend, the moons the Earth, A Sea of similes, The cure, When the questions became monsters? (translated by John Francis Misset, oh dream, so alive. On a port sheltered from the wind. Wait for the Sunrise, In Happy Thoughts

 By fire

Your courage went to the limits of craziness. / You decided mindlessly / to ruin “those statues”/

 “by fire”./ You committed an unworthy act…/ I didn’t have time to hide the statues/ Least of all the one of Motherhood. /

You destroyed it awfully. “by fire”./ Transalted by Vasiliki Kalachani

1.Vassiliki Kalachani  You woke me, Today the muses you to my breast 2. Zanneta Kaliva  Papioannou Nostalgia, Loneliness, Lullaby, Love’s  lily, Of love, Your eves, A dove, Spring, Friends, A special summer. 3.Andrea Karzis You’ Il come, Absence, Last outlet.

4. Potis Katratis The hymns of Love, I feel you in me, You are the Miracle, Once, Do not deny me, And you are away, pain turned into Poetry, Fake will be the vision. 5. Chryssoula Lymberropoulou Speaking of happiness, Velvet night,  It’s not for fear, The only way, Game of joy, White Wings, Lost melody, Whatever. 6. Giorgos I. Botis  Oath, I asked, The Candle, 7. Antonis N. Symigdalas Unsuccessful dreams, So, without a name, The Traithors, Together in life, A certain slap, Years and Years, When. 8. Sofia Tomara 9. George Tzinellis Peace, My Life 10.Catherine Tsaliki The birth,, life, An excursion (or a Trip), Frozen hopes, The Maid 11. Kostas Christos Sea, my love, Sea, my love,  This life, What bothers me the most, Off School, Hey Dad can I borrow the car? Apollo’s chariot, To Dionysus.

 

II.

1. Chrisanthi Aleksandraki Iro 2. Elefteria Anagnostaki Txavara 3. Apostolis Apostolopoulos 4.Ahilleas Bouatzopoulos 5. Afteris Gerostathos 6.Andtreas Avxetiou Georgiou 7. Athina Ginaki Zafiropoulou 8. Stathis Grivas 9. Kostas Dhandhullakis   I0. Irini 11.Evangellou Plagioti 12.Antonia Zaloni 13. Kleanthis Zoumpos (Imbrios)14. Gianis Ioanidhis 15. Spiros Karamountzos 16.Thanos Kosivas 17. Nikos Kotsikas, Four Walls, Deceptive Hours, I Learnt, Notice, Icons, The Cristicism 18. Demis (Dionisis Koulentianos Foor Poems, My credo 19. Dora Kouloumbu  Manataki 20.Dina Kordoni 21. Filia Lerta Athanaselou 22. Ioanna Diakakou

John Francis Misset    Those Forces Which Shape Our Lives? Slapping Children,  Bombing Babies, When All   Is Said And Spun? When I Dream? How I Dream? Kristaq F. Shabani On the edge of a dream, Chlorophyll in action, Released to the sky.

Teresinka Pereira The  Symphony of Bagdad Maria Pisioti  George Papadhakis Evangelia Pehlivanidhou

Argiro Psora (Theodhoratou) Georgos Tsoupakis Maria Gargouta Antonis Samotakis Triara Kostantara Papadhopoulou

Dimitris Loukas Mirela Dudi What I’m going to do? Poti Spita. Balamoti Izet Tsuli Martha Papadhopoulo

Ilias Sbarnas

 

 

 

 

 

 

 

*   *          KIATO 2007

6. B’ ANTHOLOGY OF POETRY OF GREEK LITERARY WRITERS 2007

Antologjitė janė pėrmbledhje  sintetike tė ndjesive mė emocionale shprehėse dhe tė kulmeve letrare, sipas pėrzgjedhjes sė njė grupimi studiuesish pėr njė objekt tė pėrcaktuar qartėsisht. Njė antologji e tillė e karakterit dedikues ndaj njė poeti dhe njė piktori pėrfaqėsues, tipikė tė fjalės sė shkruar dhe tė penelit talent ėshtė dhe Antologjia   B’ Anthology of poetry of Greek Literary Writers 2007, e dyta nė radhė pėr tė njėjtin objekt. Ėshtė njė punė voluminoze letrare, pasi ėshtė shkruar nė dygjuhėsi (anglisht, greqisht), gjė qė e bėn nė aspektin e kontaktit mė universale nė pėrcjelljen e nivelit dhe substratit letrar, mė njohėse dhe mė vepruese). Kjo ka ardhur falė pėrkthyeses dhe poetes  sė talentuar Vassiliki Kalahani, e cila me kėtė antologji ka dhėnė njė dyvepėrsh model. Me shumė finesė, me njė njohje deri nė deje e tutje  dejeve tė gjuhės angleze, ajo ka realizuar njė mozaik ndjenjėsor tė prekshėm, tė ndritshėm, tė sigurt, ylberor, pėrshpirtje tė panteonizuar nė njė ndėrtim jo klasik kompozicional, por njė kompozim risi, qė flet qytetarisht, nė mėnyrė shumė civilizuese dhe universalisht, duke pėrdorur edhe artin grafik moderator. Antologjia ėshtė e ilustruar me fotografi .

Paēka se nė kėtė antologji ka prezencė edhe tė krijuesve tė rinj, qė ka ėshtė njė krijimtari e ardhmėrisė, ka edhe krijues tė sprovuar tashmė, tė zėshėm, konkurrues edhe nė arenėn botėrore. Po kėshtu duhet thėnė se, pavarėsisht nga njė objekt i caktuar, nė kėtė antologji ėshtė hedhur njė “hap mė tej” nė lidhje me objektin, duke siguruar kėshtu njė larmitet prezent dhe duke i dhėnė kėsaj antologjie njė frymėmarrje mė tė gjerė.  Ndėrmarrėsi tė tilla kanė vlera universale dhe ndriēojnė krijimin e sotėm

 

B’ anthology of poetry of Greek Literary Writers 2007

In the  memory of the Panagiotis Kalahanis and the musician Themis Gerasimopoulos Supervised-translated into English by Vassiliki Kalahani.

 

This book was accomplished with the significant financial contribution of every creator, it was printed at the KATAGRAMMA Publishing House of the Terzis Bros. at Kiato, in December 2007. printed, it grave copies. Every creator that participates in this anthology bears personal, lawful responsibilities towards the title and issue of his/her copyright. This book was published and circulates apart from trade, to be distributed to the public.

 

Contents

1. Prayers To Virgin Mary 2.To Jezus Christ 3. A few words to the Poets 4. Judge Committee- Youth Committee 5.Orpheu’s Hymns “Hymn of Fates” 6.Hesiodos “Tartarus and Titans” 7.Jesekiel “The vision of the Bones” 8.Chants and Verses of Great Friday 9.Apocalypse of John 10.The general resurrection and  the last judgement 11. The new sky  and the new earth 12.Heavenly Jerusalem 13.Epilogue

 

1.Maxims and apophthegms of love, supervised by Zanneta Papaioannou 2.Panagiotis Kalahanis Thoughts from a diary, I saw you and my Sky is full of Sun now There are kinds of moments, Between us so many kilometers baby… Skye 3.Themis Gerasimopoulos Grandmother’s song 4.Vassiliki Kalahani Capricorn, Introduction, Tithys, The Spiritual House  5.Nikos Batcikanis The Lamentation of Mother Mary 6.Maria A. Voutsina   Eternal People, Life is a Healer, Extension 7.Marina Piga        Considering thoughts 8.Dimitris Loukas  Pamvotitha 9.Fotini Hatziefstratiou  The voluptuousness of uncertainty 10.Panagiotis Aryropoulos   Phosphorizing will 11.Agapi Virginia Spyratou   Goodnight 12.Panagiotis Fetsis  Life’s sunset falls 13.Sophia Tsipa To the little girl that was lost… 14.Dimitris Arabatzithis A girl that darkened her memories 15.Eugenia  Apartoglou   At Apollo’s temple 16.Anastasia Gitsi  At night they come again 17.Katerina Karponi  To the Planet 18.George E. Atsaves The secret roads of god 19.Crisanthi Sofou   To the great Elytis 20.Takis Rounis The passing by of the poet 21. Dimitris Konstantelos    Conjectural Diptyche 22.Yvonni Kerestentzi      Don’t forget 23.George Yiarelis   And if I’m lost along my journey 24.Agoritsa Gouma     He passed by mockery… 25.Thanasis Al. Kostiris   The hands of Ali 26.George I. Botis     Fraternal cry 27. Nikos A. Zoris   Live your youth 28.Nancy Athanasopoullou   Flying Kouros 29.Emmanouil A. Georgopoulos    The poet of nothing 30.Vasileios Xoulithis The Elgineian Marbles 31.Katerina Thaouti   Small Kalona 32.Evaggelos Kyriakos   Meeting with the oracle Kalha 33.Andrea Karzis   Autumn Songs 34.Costandina Halkioti    My humble dream 35.Efrosyni Livaniou  Odes of Autumn                 

36.Maria G. Loukaki    Abatus 37.Dora Manataki  Myself  38.Kostas Katsoulis  The abandoned house  39.Eleni Anastaselli  Observing from above 40.Nikos Georgopoulos   Last Journey 41.Zanneta Papaioannou    The Friends,  A song to the first grandchild… 42.Demeter Triantafyllou   A melody so strangely made 43.Demeter Skarlatou    Dedication to Thrace Motherland beloved 44.John Paraskevopoulos   Peace 45.Dina Korthoni   Olympiad 46.Marcella Aiginitou   That deam 47.Assimina Paratheisa   In front of the ruined house 48.Eleni Travlou   Quest 49.Nikolaos Athanasopoulos  The year 2007 that (in any minute now) is coming… 50.Sofia Kolotourou   The imprisoned ones in life 51.Spiros Vouthouris  The run-away 52.Stephen Tselchous  The window- display 53.Kostas Manizates  Loneliness 54.Constandina Maria Sakellariou   A little swallow, The tears speak  55.Alexander Zarzanis    Only peace 56.Panagiotis Kleioufis  57. Kostas  Kyriazis      Remorse and Expectations 58.Zacharias Stoyfis      Skye 59.Petro Dudi   Our Fate, our savage fate 60. Dimitris Varvarigos    Ipatia 61.Michael Marinis   The Exhibition of Acropolis 62.Christos Stratigopoulos   Immortal existence 63.Christaki  Siabani  A memorial service to Pangiotis Kalahanis 64.Stathis Grivas    Like the light of the Stars 65.Aggeliki Georgiathi    The Sun 66.Biblab Majumbar   Dead Birds 67.Teresinka Pereira   Drams for Everyday peace

Epilogue

 

Epilogue

My dear friends!

With faith and love did we compose this book with a very vast patience. I thnk all the creators that participate in this anthology very much. I thank all the friendly readers who will read this book, who will love it and give it to other good souls so they can read it too. Our  world  needs a greater belief and power, and this is given open-handedly by poetry, this is given by the higher universe, that exists in all of us as a light.

I started this book in spring 2005 and finishing now in autumn 2007. A lot of effort and a lot of stalling, please believe me my dear friends, lots of worries and lots of trouble. But let it be for the good wishes that are founding this book, let them be a core of explosion and burstful  starting, a desire for more greater messages and miracles that want to pass through this very harsh world we’re living in. I feel lucky and content that this book is completed. I feel lucky and happy where

I always  had friends around me to support me, not to leave me down to lose my heart. A very cruel fate and a more harsh destiny shades this earthly planet and all our living world. Still let there be many wishes and love to all the people that surround us who are in pain… Lots of wishes to all the people who we know and don’t know on all the latitudes and langtitudes upon this earth, many-many wishes and love. And let the Sun be a faithful friend that rises and embraces our beautiful world… Let the Sun be a trustworthy friend as it rises and shows us the life we must live in!...

Many wishes my  dear friends for health, strength and peace… And we thank the higher Universe that protects all the poets… We thank Divinity that protects all the people.

With Honour

The Anthologist- Vassiliki Kalahani

3 October 2007 Krines-Corinthia 

 

Beautiful Corinthia

 

Your 65 poets from Greece and abroad beside us, harmony and echo blow their trumpets in the Skies, and poets came from Argolitha, Arcadia, Achaia, Lakonia, Attica, Thessalonica, Magnesia, Kefallonia and Cyprus. Poets of greek origin came from Italy, Germany, S. Africa and Canada. Friend poets came USA, India and Albania.

Beautiful Land of the Spirit, and the  Future of People Corinthia. We kiss and embrace your holy petals, and we are glad with the great torch-carriers of poetry, we praise the  spirit of devine superior creation, that scatters light, clarity, serenity, joy and beauty upon this Earth. Oh  Spirit of divinity and Wisdom, as you pass through our battles of life every day…

Give us Strength. Belief and Freedom, so we can seize Life in a better way!

Vassiliki Kalahani

Krines- Corinthia

Maj 2006

 

ISBN978-960-89803-4-3  

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

7.Fifth Internacional Anthology on Paradoxism

INTERNATIONAL DIMENSIONS OF PARADOXISM

88 writers (in addition of folklore collections) fron 23 countries with texts in 17 languages (english, romanian, bulgarian, czech, arabic, french, german, hungarian, tamil, hindi, indonesian, hebrew, italian, urdu, russian, serbo-croatian, spanish) contrbuted poetry, essays, setter to the editor, arts, science, philosophy, short drama, short story, distichs, epigrams, aphorism, translations, paradoxes, and folklore or found literature to the “Fifth Internacional Anthology on Paradoxism”

Paradoxism is an avant- garde movement in literature, arts, science, and every human field, initiated in 1980 by the editor as a protest against totalitarianism. It is based on excessive use of contradictions, antinomies, oxymorons, antitheses, paradoxes in creation.

Contributions for the next international anthologies on  paradoxism should be send to prof. Florentin Smarandache, University of New  Mexico, 200 College Road, Gallup, NM 87301, U.S.A, e mail: smarand @unm.edu.

Books and articles in many languages about paradoxism can be downloaded from the site: www. Gallup.unm.edu/-smarandache/a/Paradoxism.htm

Cuprins

Sukanto Battacharya, George Roca, (Australi); Albena Tohamova, Maria Nikolovna (Bulgaria), Kane X. Faucher, Jason May (Canada), Sallah osman(Egypt), Iulia Cojocaru, Didier Fleurdier (France),  Rudiger Heinze, Bernd Hutschenreuter (Germany), Internet Hungary, Khrishna Jahan, A, Prasad, B. Venkateswara Rao, Hermant Vincze (India); Cristianto Vic (indonezia), Morel Abramovici, zoltan Terner, Muneer Jebreel Karama (Izrael);  Pino Boresta (Italia); Vadim Bystritski (Kazakhstan); Svetlana Garabaji (Moldava); Tolś Ogunlesi,(Nigeria); Abdul Khan (Pakistan); Valeriu  Butulescu, Valentin Dascalu,Ina Delean, Domenic Diamant, Eugen Evu, Folclor, Constandin Frosin, Andrei Dorian Gheoghe, Mugur Grosu, Meter Gruck, Gica Hagi,  Eugen Ilisiu, Liviu Florian Jianu, Elisabeta kOssik, Adrian Lesenciuc, Victor Martin, Nikolae M. Mazilu, Constandin Marcusan, Ionel Margineanu, Cristian Miala, Marian Mirescu, Dan Mitrut, Mircea Monu, Tudor Negoescu, Janet Nica, Gheoghe Niculescu, Ilorian Paunoiu, Valeriu Perianu, Gheorghe rogojaru, Florian Saioc, Felix Sima, Constantin Stancu, Zigmund Tauberg (Romania); Dimitri Rabounski, Larissa Borissova (Rusi);  Ioan Baba, Bogdanka Petrovic (Serbija); Aryan Kaganof (South Africa);  Luis Vega- Renon (Spain); Gerald Egland (United Kindom);

Arine Babson, Louis Bourgeois, lance calķbrese, Eugene C. Flinn, Hygh Fox, David Gundersen, Robin Helweg , Barbara Hilman, Keith M. Judge, Jeannette Cari, Wolf Larsen, Dinu Leonte, Wm. Meyer Jr., Melanie Monterrey, Robert (from Paradoxism Yahoo! Group) Florentin Smarandache, Dana Stamps Il, Ray Succre, Mei Valdman, Wiliam G. Ward, David Ziliak (U.S.A)

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

8.   «ΕΙΡΗΝΗΦοβάμαι…», ποιήματα  «ξάστερον»

 

Dedicated: To the leadings of the  Universal Literature who have attended the Congress “LETTERS OLYMPIAD, Athens 2004” which has the joy to organize my literature magazine KELENO with the magazine N. Ariadne, under the  shield of the Ministry of Culture of Greece.

 

 

“To transport poetry with words from a foreign language to yours is , I believe, like to fry to transport a physical landscape from a country to another one and to  wand to inoculate into new environment. And if you succeed, shortly, other air will come down from the mountains and the sea. Except, if you don’t take the mountains and the sea but the idea of things and the feeling of the natural landscape which shocked you. Here it  why the poetry can’t be translated but it is rewrite in the glances of poets”.

Panagiota Cristopoulou – Zaloni Peace…I am afraid

 

«Να μεταφράσεις ποίηση με τις λέξεις από μια  ξένη γλώσσα στη δική σου είναι, νομίζω, σαν να επιχειρείς, να μεταγράφεις ένα φυσικό τοπίο από μια χώρα σε άλλη και να θες να το ενοφθαλμίσεις μες στο νέο του περίγυρο. Κι αν τα κατορθώσεις, σε λίγο, άλλος αέρας θα κατεβαίνει απ’ τα βουνά και την θάλασσα. Εκτός εάν δεν πάρεις τα βουνά και τη θάλασσα, αλλά την ιδέα των πραγμάτων και την αίσθηση του φυσικού τοπίου που σε συγκίνησε. Να γιατί η ποίηση δεν μεταφράζεται αλλά… ξαναγράφεται στα  βλέμματα των ποιητών».

                         Παναγιώτα Χριστοπούλου- Ζαλώνει

                      «ΕΙΡΗΝΗ… Φοβάμαι…», ποιήματα  «ξάστερον»

 

ΠΑΝΑΓΙΩΤΑ ΧΡΙΣΤΟΠΟΥΛΟΥ- ΖΑΛΩΝΕΙ

 

Ποιήτρια, Δοκιμιογράφος, διηγηματογράφος

 

Το λογοτεχνικό πνευματικό της έργο, το διακρίνει έντονος λυρισμός  και βαθιά ανθρώπινη ευαισθησία. Αγωνίζεται, παλεύει για έναν κόσμο όπου θα βασιλεύει η αγάπη. Μετέχει σε λογοτεχνικά συμπόσια και ποιητικά Φεστιβάλ και σε πολλές παρόμοιες εκδηλώσεις στην Ελλάδα και στο εξωτερικό. Έχει βραβευθεί με πολλά διεθνή και πανελλήνια βραβεία για το λογοτεχνικό της έργο, τις εκδοτικές της δραστηριότητες και τις δραστηριότητες του λογοτεχνικού της Ομίλου που ίδρυσε και προεδρεύσει. Ποιήματά της δημοσιεύονται σε περιοδικά και εφημερίδες της Ελλάδας και του εξωτερικού στην ελληνική γλώσσα και μεταφρασμένα). Το βιβλίο της «Καλπασμός τους Γαλάζιου Αλόγου» έχει μεταφρασθεί στην Αλβανία, όπου και παρουσιάσθηκε από τις εταιρία λογοτεχνών «PEGASI» σε ανάλογες λογοτεχνικές εκπομπές και έντυπα. Έχει δημοσιοποιήσει    ….βιβλία και συμπεριλαμβάνεται σε επτά ανθολογίες, οι δύο παγκόσμιες.

Εκδίδει το περιοδικό  λόγου, τέχνης και πολιτισμού ΚΕΛΑΙΝΩ  και είναι διευθύντρια  και αρχισυντάκτρια της πολιτιστικής εφημερίδας ΚΡΙΤΟΒΟΥΛΟΣ. Ανακηρύχθηκε από την Σύγκλητο της ΑCCADEMIA FERDINANDEA της Κατάνια  της Ιταλίας ακαδημαικό μέλος «επί τιμή» επίσης από το WORLD ACADEMY ARTS AND CULTURE της Aμερικής, ακαδημαϊκό…. μέλος «δια βίου». Είναι μέλος της SOCIETA STORICA, CATANES και τακτικό μέλος του Παγκόσμου Οργανισμού της UNESCO, όπου υπηρετεί ως Τομεάρχης  Εκπαίδευσης και  Πολιτισμού στο Όμιλο UNESCO ΑΤΤΙΚΙΣ. Διδάκτωρ Λογοτεχνίας στο Ιουστιάνειο Οικουμενικό Πανεπιστήμιο Νέας Υόρκης. Μέλος της Ένωσης Ελλήνων Λογοτεχνών, της Διεθνούς Εταιρείας Ελλήνων Λογοτεχνών καθώς και άλλον πολιτιστικών, κοινωνικών και ανθρωπιστικών  Όμιλον.  Είναι ιδρύτρια και πρόεδρος του Λογοτεχνικού  Ομίλου «Ζαλώνη»Ø, με το διακριτικό τίτλο «ξάστερον». Εκτός από τα Ελληνικά πολιτιστικά σπουδάζει και ασχολείται με την ζωγραφική και την βυζαντινή αγιογραφία.

 

Books of Mrs Panagiota Cristopoulou – Zaloni

The Letter of Grand –Mother, Verses and poetry, The Gallop of The Blue Horse Poetry, Not A Field… Olive Garden, Poetry, One thousand Moons, Poems for children, Tears of Blood in the Remembering, Poetry, Oh, foreign contry, Poetic speech, Sliding…, Laconic, prose and poetry, Tardy During Poetry, A bunch of the my Crčme Roses, Poetry, Locked embrace, Poetry, Princess  of joy , Poetry Frits- fruits, Verses  Monologs, Poetic speech,   Passion and Love, Poetry, My Old Writing- Book, Poems, Sudden Commotion, poetry, The poems of  grand Mother.  A little while ago before he left, Poems , Christmas Stories, Realistic prose, The letter of grand mother (2nd letter), Aroma of memories, prose, I want to be a sky, Poetic e prose, My poetry (learning and education about poetry and poems for the poetry), Affllicted pirouettes, Poems, Minors thoughts three lines verse, poems, When they are dividing bitterness, Gratis poems, Kosmas the Aitolos. Prose, Aroma of friendship, Prose, My branches, my small jasmines, Poems, Split, my god the wire Netting Poetry, Murmurs of flowers, Poetry, Magical Symphonies, Poetry, The first poetry volume of Mrs. Panagiota Christopoulou- Zaloni Poetry, The baby- Anthony’s Prayers Poetry, With the flame of creation (Anthology Poetry), Kosmas the Aitolos 2nd  Edition (Reinforced) Prose, Peace, I am afraid (poems Nine languages).

 

Poems of Mrs Panagiota Cristopoulou – Zaloni

Translated in various languages: 1. In French: by Mr.Antonis Zalonis 2. In Italian: by Elias Vlachos and Mr Anastasios Andreou

3.In Spanish:by Virginia Rhodas 4. In Albanian: by Mr.Cristaq Shambani – Kostas Gazonis, In Chinese: by Hsu Chi Cheng, In German: by Kleanthis Zoumbos, In English: by Vassiliki Kalahani, Mr. John Francis Misset, Mrs Maria Zaloni Mrs Zacharula Gaitanaki, In Arabian: Mr. Vasiliow Psaronis, In Turkish: by Kleanthis Zoumbos, 10. In Russian

Peace I am afraid

My beloved Peace/ I am frightened…/I hear wolves howling outside./ I watch history playing around/ Fire and iron outside any window./

Peace I am frightened./ The lights are low now./ I cannot see tomorrow…/Too obscure./I am frightened and weep./

Come down on earth, our dear Peace,/ before everything goes silent…/ Peace, Triumph’s daughter / Come in time…/

Save yesterday/ and brighten up tomorrow./ Call on your sister, Love./ Run, come in time./ Our children and creation trembles/ and is frightened… Run./All the children of the world/  must live…/ like the little lilies,/  the almond-trees must blossom, too,/

and next year bear fruits again./

Translated Xanthi Stefanidon

 

1. Παναγιώτα Χριστοπούλου- Ζαλώνει

 

Ειρήνη φοβάμαι

 

Αγαπημένοι μου Ευρύνει/ φοβάμαι…/ Ακούω έξω τα ουρλιαχτά των λύκων./

Βλέπω απ’ το παράθυρο μου την Ιστορία/  να παίζει γύρω μου από τη φωτιά /και το σιδερό. / Ειρήνη φοβάμαι…/

Χαμήλωσαν τα φώτα,/ δεν βλέπω το αύριο… /Πολύ δυσδιάκριτο. / Φοβάμαι και κλαίω. / Κατέβα καλή μας Ειρήνη στην γη./  Μη σωπάσουν όλα… /

Φοβάμαι τη νεκρική σιγή./ Ειρήνη, κόρη του Θριάμβου, πρόφτασε… / Σώσε το χθες και φώτισε το αύριο. Την αδελφή σου την Αγάπη επικαλέσου./ Τρέξτε, προφτάστε./ Τρέμουνε τα παλιά και τα πουλιά. /Όλη η πλάση τρέμει /και φοβάται… τρέξτε. / Όλα του κόσμου τα πεδία/  πρέπει να ζήσουν, /σαν τα μικρά κρινάκια,/ να ανθίσουν… / Πρέπει κι οι μυγδαλιές του χρόνου,/  να ξανακαρπίσουν./

 

Panagiota Christopoyloy- Zaloni

 

Ho paura, cara Pace/

 Mia cara Pace ho paura… / Sento gli ululati dei lupi. / Vedo la Storia dalla mia finestra/ giocare attorno al fuoco e il ferro./ Pace ho paura. /

Le luci si sono abasate/  non vedo il domani… / Molto difficile da distinguere./ Ho paura e piango./

 Nostra cara Pace scendi alla terra./ Che non tutto taccia. /Ho paura del silenzio della tomba… / Pace figlia del Trionfo, / arriva in tempo./

Richiamati alla tua sorella, l’ Amore./ Correte, fate in tempo./Tremano I rragazzi e gli ucceli./  Tutta la creazione trema /

ed  ha paura… Correte./ I ragazzi di tutto il mondo /devono vivere/ come i piccoli gigli, devono fiorire/

 i mandorli/ e frutticare l’anno prossimo./

 Tradutto di Sig. Anastassois Andreou

 

Ce soir

La peur et la terreur/gravissent mes paroles./ « Meuntres de vengeance, ne faites pas »./ Ne passez pas les rives de la vengeance. /

Laissez le soleil, avec nous, /ne le touchez pas,/ ne  de’passez pas « ces multiples flammes »./  Laissez la lune /

se coucher, immense argent d’or,/ dans des Etats heureux / avec beaucoup de maisons toutes blanches,/ avec des fenetre’s du co’te’, de  la mer./

 Pas d’autres flammes./ Pas d’ autres cris de douleur./

Translated by : Antonio Zaloni

 

German

Ein Lied

Am Nachmittag renne ich/ um ein Lied zu schreiben /Nacher mochte 4 ich es/ bei Sonnenaufgang/  schm cken aber wie?/ Wie muse ich meinen Vers /schreiben und sol lich/ mich anlehnen? Un mich herum  hore ich /schreiben und somerzt./Icht habe keinen Treum mehr!/ weder Stimme  noch Schluchzen/ und das Kind aus /Afghanistan und sagt:/ Ich habe Hunger und Durst Sein Gesicht ist voller /Angst wie eine schwarze rose /in Schlamm. Ein schwarzer habe ich Angst. Webersetzt: Kleanthis Zoumbos

 

Turkich

Bir Siir

Eglenden sonar bir sir/Yazmak arzundayim./Gun dogarken bu siiri suiri suslemek /istiyorum ama nasil?/ Bu siiri nasil yazabilirim ve onu nasil dile getirebilirim./ Sevrembe bir initli sesi Duyuyorum aci bir ses./ Artik ruya gormiyorum/ Need sevimli bir ses/ Isitiyorum /Ku/uk bir Afganistanli a/ ve sussuz oldugunusoliyor./ Onun /evresinde korkulu bir  nal vardi, aynen /amura dusmus  siyah guller gibi/ 2001 in karanlik bir aksanda  /Bir ruya gormeye  korkuyorum.

Tercemesi: K Zambos

 

Poeti

Treversi (Haikou)

Pellegrini di cielo / soltanto con una ala angeli./ Saliamo…/ Con luce e parole / a vita, martiri/ amore pungiamo./ Notturni pensieri/ abbiano perso la loro rota/ lacrima si sono fatti…/

 

Il domani

Verde verdissima la notte / piena di caldissimi fiori /con schiezze di rugiada…/ La luna nave che  viaggia, piano, piano/ sulla turchina mare dei sogni/  piena preghiere dei Santi./ Fra poco si ancorera /nell’angolo del giorno/ aver piuiacere con la belleza dei colori/  fino sul tardi / dove l’ieri spegnera/ per albeggia il domain…

 

Spanish

 

Agonia Por la Paz Mundial

La Oracian gotea…

 

19 de Marzo del 2003 /La Paz tiembla y  se enfria… / Su  sonrisa comienza a apagarse./ En sus labius lenta, lentamente se hiela. / Se abre la pantalla de la guera/ Negra, muy renegrida / Por el negro polvo. /Y nosotros vestimos limpios /Trajes azulados y blancos  Honrados de la Patria.

Trad. Virginia Rhodas  

 

ALBANIAN

PANAJOTA HRISTODHULU- ZALONI

 

NĖ NJĖ BOTĖ TĖ BARDHĖ

 

Duke “robuar” vargjet e mia/ pėr faqet e mia tė bardha, / nė fshehtėsinė e bardhė tė shpirtit tim,/  te ti dhuroj fletoren time tė bardhė. /Gdhihemi sė toku me dėgjim muzike / nė botė me gjurmime shpirti… / Yjet e qiellit dhe guackat e detit /mbėrthehen nga rrezet e vargjeve tona,/  qė lėkunden nė njė botė tė bardhė… /E mbajnė tė bardhėsuar: / Poetėt dhe shenjtorėt…

 

DRITĖ GREKE

Po afrohet pranvera,/ kodrinat do tė mbushen me lule… /Dhe pastaj do tė vijė vera,/ do tė temjatisin malin:  rigoni, mendra, pelini; /do tė hapin gjirin e tyre kodrat, malet/ qė tė lindin poetėt, Bretakėt, Pallamatė,/ tė thurin himne pėr dritėn greke;/ ta shpėrndajnė nė majat e bredhave/  ta pėrkėdhelin dhe ta puthin ėngjėjt./

Pėrktheu: Kristaq F. Shabani, Kosta Gaxhonis

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

9. KRIJUES BASHKOHORĖ GREKĖ

 

Botim i parė : Athinė, Mars 2007

Copyright Dimnos S. Kubatis pėr gjuhėn greke nė tė gjithė botėn

Botim i Shoqatės Kulturore “kafeneja e Ideve”

ISBN: 960-86265-7-4

Pėrkthyes: Niko Ago

 

Me kėtė botim Shoqata kulturore “Kafeneja e Ideve” nėpėrmjet shtėpisė Botuese Ianthos, fillon njohjen ekrijuesve grekė(poetė, shkrimtarė, poetė, piktorė) nė vend etė huaja duke filluar nė shenjė nderimi nga Shqipėrisa (ALBANIA)

Ėshtė gjithsesi pėr ne  avantazh bashkėpunimi me krijuesin Neki Ago, i cili njeh dhe pėrdor shkėlqyeshėm gjuhėn greke dhe paralelishtė ėshėt dhe pėrkthyes i pėrkryer mepėrmbajtje vlarash letrare, e cila ėshtė e domosdoshme pėr pėrkthimine nėj vepre nė gjuhė tė huaj. Sė fundi botimet “Ianthos” vendosėn pėrkthimine autorėve tė huaj nė gjuhėn greke dhe vėnė nė dispozicion tė interesuarit poetė, shkrimtarė dhe piktorė pėr tė kontaktuar meadresėn: “To Kafenio ton Ideon”Tinu26- Kseno, Salamina T.K 18 900

Tele. 0030 2104681842 Fax: 0030 2104658163 Mobile 0030 6997171722

wwwkafeneioideon.gr, e-mail : info@kafeneioideon.gr

Pėr tė marrė informacion mund tė drejtoheni nė : Botime IanthosTimu 26 Salamina 18 900

Athens Greece Pėr Krijuesit Bashkohorė e-mail: info@kafeneioideon.gr

koubatis@otonet.gr 

 

N ė kėtė Antologji marrin pjesė kėta poetė, shkrimtarė dhe piktorė:

1. Sefis Anastasakos 2.Nikos Anogjis- Megas 3.Katerina Caliqi 4.Androaqi Dhiamantopulu 5. At, Jorgos I. Dhiamantopulos 6. Maria Artemidhi Golfi 7.Pandeli Hloros 8. Aspassia Ionnatu 9. Jannis Joannidhis 10. Leonikos kalarohas 11. Marianna Vllahu- Karamvali 12. Dimitris Karamvalis 13. Eleni Karasavidhu 14. Potis Katraqis 15. Irini Krustali- Papasotiriu 16. Dinos S. Kubatis 17. Vasilis Kuris 18. Vasilis A. Lambropulos 19. Kostas Misios 20. Luqia Vergjiniatu – Paplaskari 21. Harula Paroni 22. Kostandinos Pabvliqianis 23. Jorgos Petropulos 24. Ioanna Cunuclidhi-Serene 25. Jorgos Stavropulos 26. Panajota Hristopulu Zaloni 27. Eleni Bazhiotu 28. Kristalia Santa- Papajotaku 29. Konstandina Provu- Panajotiu 30. Irini Krustali- Papasotiriu 31. Kaliopi Balamoti- Spitha

32. Dimitris Stamatiu 33. Dimitris Karamvalis 34. Jorgos Stathopulos35. Eleni Kacula- Koroneu.

Kjo Antologji poetike , por edhe e ilustruar me piktura nga talente tė kohės sė sotme moderne greke ka rėndėsi, pasi prezanton njė pjesė tė krijimtarisė sortme greke, e cila ėshtė pėrzgjedhur me objeksion pėrfaqėsimi., kjo falė dhe mirėsisė sė poetit dhe shkrimtarit grek DINOS S. KUBATIS.

 

10.WORLD POETRY

Almanac 2008 MONGOLI

 Hadaa Sendo

”Ēfarė poezia bėn  dhe ēfarė ajo do tė bėjė nė tė ardhmen. Ajo gjithmonė do t’i shtojė shkėlqim poezisė sė vetvetes”.

Si njė poet i shekullit tė XXI ai nuk duhet tė ishte vetėm njė bilbil me zėrin e tė kėnduarit tė ėmbėl dhe nuk duhet tė shikonte pėr ushqim vetėm pėr veten e tij, por duhej tė ndante ushqimin, qė ai kishte nxjerrė. Tė rendėsh tashmė drejt poezisė ėshtė e ndryshme nga  rregullat e   shekullit tė kaluar, i cili dhe ai  nxori poezi, por qė  tashmė poezia duhet tė vazhdonte tė pėrparonte gjatė vijave tė gjurmėve qė  gjurmuesit  e mėdhenj, nė shekullin e kaluar, i kanė lėnė pas.

Ndoshta poezia do tė ndihet e vetmuar  nė tė ardhmen nė rrugėn e saj pėrparimtare, por ajo do tė jetė poezi shumė e pasur nė shpirtin e humanizmit. Ajo do tė  kapėrcejė kohė dhe hapėsira, kulturė dhe krahina dhe distancė midis kombeve dhe racave pėr tė patur njė tė folur a dialog me njerėzimin nė mbarė botėn, nė mė shumė shumtėn e gjerė temave. Poezia gjithmonė do tė ngrohė shpirtrat tanė tė plagosur dhe  dhe do tė valavit dallgėt e mendimeve nė mendjen tonė. Ajo gjithmonė do tė na trajtojnė ne njerėzimin si  motrat dhe vėllezėrit e saj .  Poetėt do tė jenė krijues tė talentuar. Fuqia gjithmonė do tė mbrojė personalitetin dhe natyrėn humane me  punėn poetike tė tyre. Duke nisur nga pasqyrimet ose reflektimet e tyre drejt botės dhe harmonisė sė universit poetėt gjithmonė interesohen pėr fatet tyre  dhe pėr interesin e fatit tė njerėzimit nė tė gjithė Botėn.

Poezia moderne  e vėrtetė nuk duhet tė krijojė njė parmak (rrethore) midis lexuesve dhe asaj, por duhet tė  ketė cilėsi (kualitet) dhe  njė urė nė marrėdhėnie (reale) midis individuales dhe grupit. Poetėt duhet tė kenė njė botė krejt tė re  nė pamje dhe shpatulla tė rėnda qė ngarkon (rėndon) nė tė peshkuarit e tė dyve kundėr Luftės dhe Mbrojtes sė  Sigurisė, Paqes nė botė.

Duke cituar fjalėt e Seamus Heani,  qė shpjegojnė se :”Ēfarė poezia bėn  dhe ēfarė ajo do tė bėjė nė tė ardhmen… Ajo gjithmonė do t’i shtojė shkėlqim poezisė sė vetvetes”.

 

Pėrshėndes Simpoziumin Ndėrkombėtar tė Shqipėrisė, gjithė poetėt! 

 

Ėndrra e parė e Pranverės

 

Nė mbrėmjėn e bitunit*  /Unė vendosa qė tė mos tė tė urreja ty. /Unė do tė mendoj vetėm pėr veten time tashmė,/Por, nė mė tė parėn mbremjėn tė kėtij viti tė kėndezit… ,/ Pse duhet tė jetė qė unė tė ėndėrrova sėrish pėr ty. /Mundet qė vdes nė kohėn e ditės,/vetėm  pėr t’u ringjallur natėn;/ Mundet qė fshehja e kėsaj jete /tė shfaqet nė jetėn tjetėr/ Tsvietayeva  ka thėnė: “Qė dashuria nuk ėshtė pa fund!”/ Ultimatumi i pavdekshėm ėshtė bota/ Flokėt e borės tė shfaqura lundruese/ duke mbledhur nė sytė e kalit , / poshtė hėnės nė  skermėn  drejt agimit./

 

Marrė nga vėllimi “Kthehu pas nė tokė”

Pėrktheu nga anglishtja nė shqip Aleksandra (Majlinda Shabani)

*        *              *

 Nė kėtė antologji poetike tė botuar nė fund tė vitit 2008 marrin pjesė 150 poetw nga 70 vende tw botws dhe konkretisht:  1.Partaw Naderi Afganistan 2. Kristaq F. Shabani, Janaq Jano, Agron Shele dhe Izet Ēulli, Albania 3. Carlos Barbarito, Jose Muchik, Raquel Piceiro Monciello, Argjentinė 4. Manfred Chobot, Kurt F. Svatek, Austri 5. Frances Hakney, Dorothy Porter, Australi 6. Hugo Claus Germain Droogenbroodt, Belgium 7. Treresinka Pereira, Umbalina Frota, Augusto Barbarosa Coura Neto, Brazil 8. Ariadne Sawyer, Addena Sumter, Canada 9. Alejandro Mujica- Olea, Chile 10. Bei Dao, luo Ying, Wang Xiaoni, Xi Chuan, Tian Yan Zhang Ye, Maicheng, Yu Tian, lanlan, Shen Wei, Luye, Wang Yin, Qi Ren China 11.Fernando Renddyn, Gabriel Jaime Franco, Andrea Cote, Columbia.

 12. Lana Derkac Croatia. 13.Nese Yasin Cyprus. 14. Jana Stroblova Chech 15. Anneke Brassinga Danmark 16. Luisa Angelica Sherezada,Dominica 17.Ashraf Amer, Yahia Labahidi, Egjypt 18. Jouni Inkala, Finland 19 Yves Bonnefy, Jean Paul Mestas,Guy Crequie, France 20. Kwasi Asante, Ghana 21. Dato Barbakadze, Georgia 22. Anton G. Leitner, Monika Rinck Germany 23. Potis Catrakis, Rea Zogari- Kapordeli, Elias Chrysochos , Zanneta Kalyva- papaioannou, Giorgos Botis, Stathis Grivas, Zacharoula Gaitanaki, Greece 24. Hong Kong 25.Svabolcs Varady, Hungari 26. Ciaran O’ Driscoll Iceland 27.Mamta G. Sacar, Arundhathi Subramaniam, Arbind Kumar Choudhary, N. Karthikeyan Osho India 28. Cecep Syamsul Hari, Indonesia 29.Jamal Juma, Iraq 30 Farideh Hassanzadeh-Mostafavi, Iran  31 Seamus Heaney, Ireland 32. Jascueline Shashoua-Gabbay, Hedva Rabinson Bachrach, Izrael 33. Paolo Ruffilli, Rudy de Kadaval, Italy 34. Tanikawa Shuntaro, Kazue Shinkawa, Hirata Toshiko, Mikiro Sasaki, Kiwao Nomura, Yasuhiro Yotsumoto, Takashima kiichi, Masayo Koike, Yamasaki kayoko, Japan 35.  Kim, Yuhn- Bok, Kim, Jong- Seop 36.Lee, Yong- Woo,  Son, Yong- Joo, Korea  36. Lidija Simkute, Lithuania 37. Kama Sywor Kamanda, Luxembourg 38.Yao Feng, Macao 39. Wung Phui Nam, Malaysia 40. Patrich Sammut, Malta 41. Lina Zeryn, Mexico 42.  Urianchai. D, Dashnyam. L, Hadaa Sendoo, Chilaajav. Kh, Ayurzana. G, Ulziitungs. L,  Erdene-ochir. A, Bayarjargal. Ja, Erk. N, Mongolia 43. Mukal Dahal, Nepal 44. NH. H. Ter balkt Netherland 45. Sullivan, Robert, Anne Kennedy,New Zealand 46. Obi Nwakanma, Nigeria 47.Hanne Aga, Norway 48. Taha Muhammad Ali, Palestine 49. Mariorie Evasco, Phiilippines 50.Wislawa Szymborska, Poland 51. Corsino Fortes Portugal 52. Nadia Cella –Pop, Peter Sragher, Romania 53. Yevgeny Yevtushenko, Andrey Vosnesensky, Konstandin Kedrov, Russia 54. Nimah Ismail Nawwab, Saudi Arabia 55.Sarah Carrere- M’bojd, Senegal 56. Shi Ying, Singapore 57. Antjie Krog, South Afrika 58.Jaime Icho Kozak, Spain 59.Derek Wolcott, St. Luccia 60. Tomas Transtromer, Sweden 61. Adoms, Syria 62. Chang Mo, Huang Teng- Fei, Lee Kuei- Shien, Lin Fo- Er, Lee Ruo- Ying, Khin- Huann Li, Jeff, Tbn Chhiu Pek, Taiwan 63. Chan Sirisuwat, Thailand 64. Tozan Alkam, Turkey 65.Juliane Okot bitek’, Uganda 66. Harold Pinter, Dannie Abse, Richard Berengarten , Carol Ann Duffy, Simon Armitage Uk 67. Oksana  Zabushko, Nazar Honchar Ukrahine 68. Robert Bly, Ted Kooser, Robert Haas, Billy Collins, Marilyn Hacher, Louise Gluck Reginald Shepherd USA 69. Nguyen Bao Chan, Vietnam 70. Dennis Brutus,Zimbabwe.

Shqipwria nė  “Almanac 2008” prezantohet me poezitė: “ ON THE EDGE OF DREAM”, “ONCE ONLY A GREETING” tė Kristaq F. Shabani;  Janaq Jano: “Ok…”, Agron Shele: “MY MUSE”, Izet Ēulli :“THE KEYS” “WITHOUT WORKING”

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Vasiliki Kalahani,

poet, pėrkthyese (anglisht) Krines, Korinth, Greqi

Anėtare Nderi e Lidhjes sė Krijuesve “PEGASI” ALBANIA

 

Dielli

Poemė

Unė isha duke vėshtruar drejt diellit,

ashtu sikundėr ishte i mbyllur

nė njė portret gri tė qiellit.

Unė isha duke vėshtruar

drejt diellit prej orėsh.

E ndjeva qė ishte

duke mė buzėqeshur mua.

Dielli ishte duke na buzėqeshur ne,

me njė buzėqeshje tė tillė tragjike

dhe ishte duke thėnė:

“Unė jam kėtu…. Tashmė duke jetuar!

 Unė jam kėtu, si njė verė shumė e shkuar.

 Merrmė brenda teje,

 sepse dimri ėshtė duke ardhur,

 merrmė brenda teje,

sepse njė dimėr shumė i fortė

ėshtė duke ardhur,

nė ditėt qė janė duke ardhur…

Ishte njė pikture e sė dielės,

 ditės sė mėpėrparshme

me kurthe  tė argjenda dhe prej bakri

 qė dielli hedh pemėve rreth tij,

para tij duke marrė prapa (tėrhequr)

nė perėndimin e qėndrueshėm  tė tij

dhe unė e lė pas

me njė delikatesė tė tillė brenda meje.

Unė largohem

me njė dinakėri shtrige

 tė tillė brenda meje,

duke u shmangur mbi njė mur tė lartė, tė bardhė

 prej orėsh pas shtėpisė,

 duke vėshtruar drejt qiellit, …

Tashmė jam duke menduar rreth teje,

duke vėshtruar drejt pemėve rreth meje,

 tashmė jam duke menduar rreth teje,

duke dėgjuar zogjtė,

duke cicėruar lart

nėpėr qiej tė lumtur dhe tė lirė

 dhe tashmė jam duke menduar rreth teje.

 Ku je ti? Si je ti? Je ti, i lumtur?

I mėrzitur (I trishtuar)?

E ndien ti kėtė qetėsi

dhe kjo ėshtė si unė  qė po shkruaj

kėtė letėr tė vogėl ty,

 si njė prej tė cilėve

qė zbutin ndjenjat  kaq butėsisht.

Si unė mund ta them kėtė

 vetėm pėr njė orė! …

Imagjino, imagjino qė ti ishe me mua dje.

Vetėm pėr njė moment,…

 Imagjino qė ne jemi duke i folur njėri - tjetrit

dhe dielli ishte duke na pėrshėndetur

me kohė ne miqėsisht,…

Dielli ishte duke na folur.

Dielli ishte duke na shikuar.

Ti rrotullon sytė e tua.

Ti po shkon drejt meje

pėr njė moment dhe thua:

“A dėshironi qė unė t’ju puth juve?

A dėshironi qė unė t’ju puth juve tani?”

 Dhe unė thashė: “Unė do t’ju puth e para.

Unė tani do t’ju puth….

 Kėshtu qė ti do tė ndjesh buzėt e mia

 tė buta butėsisht,

sikurse unė i vizatoj ato magjikshėm buzėt e tua,

si rrezet e diellit,

 qė janė  duke pėrkėdhelur nė vetmi.

Kėshtu unė do tė tė puth ty drejt…

 Dhe nga me lėkurėn e buzėve tė mia

 butėsisht mbi buzėt e tua, …

Kėshtu unė do tė tė puth ty.

Dhe ashtu si pėrkėdheljet e diellit qė shtrihen,

 (qė zgjaten) mbi qafė

dhe sikur me qenė tė dashuruar.

Ora hapi (zbėrtheu) bluzėn time

Dhe dielli hodhi (flaku) sytė e tij

 e qepallat e praruara brenda tij

dhe ti shtrėngove dorėn time

dhe unė tė thashė ty:

 “Jo ndalo, mos prek aty….

Mos i shtrėngo krahėrorėt e mi,

vetėm leji ato aty nė dėshira….

Mė ler mua krejtėsisht,

duke ringjallur kėtė dėshirė,

Kraharorėt e mi tė butė natyralė

pėr tė parė nė drejtim tė diellit lakuriq,

 si lėkurė e diellit

pėr tė parė mbi diellin e madh…

Dhe ti lutesh pėr tė mė puthur mua,

pėr tė mė pėrkėdhelur mua …

Kraharorėt e mi janė tė hapur

dhe dridhen si fletė, kur ti mė prek mua atje,

kraharorėte mi, goja jote dielli.

Ne jemi tė gjithė transparent fletė ari (tė arta),

 nė hijen e thellė tė dėshirės .

Vetėm qielli e di qė mund

sinqerisht tė na pėrqafojė ne…

 

Shkruar mė 18-19 nėntor 2007

Pėrktheu nga anglishtja  e shqipėroi Aleksandra Shabani W .P.S, UPLI

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Questo dimostra che la poesia ci avvicina e ci fraternize con le persone che vivono in un altro paese, un altro continente, perché parliamo la stessa lingua, la poesia.

 

Nga Alejandra Craules Breton, Meksikė, anėare e Poetas del Mundo

 

Poiché terra aztechi saluti a tutti i poeti presenti a questo simposio letterario.

Riempie l'anima mia singolare gioia di potere in tutto il piano di essere con voi. Dalla ragazza ero interessato in letteratura ed in speciale da letteratura europea, inizia a me la lettura all'etą corta quelle classiche del grecolatina letteratura , della Russia  e dei Balcani, ho bevuto la sua storia, le sue verses, i loro miti e sollevanto   con  che incorniciano i miei sogni.

 Oggi č un  grande piacere e un autentico desiderio  soddisfacenti dai fairies, dai musas e dagli angeli, che scrittori nativi di quelle terre che si č riunito per la sua letteratura, dove sono nati i miei poeti preferiti e che certamente influenzato la mia testi, leggere la mia poesia. Da poeti č un onore per condividere la parola a voi. Non vi č alcun dubbio che la poesia deve pervenire al di lą di un'epoca e di una lingua, trascende il tempo e al di lą delle frontiere. Voglio ringraziare uno speciale amico a Kristaq F.Shabani nella poesia e nel cuore, per porre la vostra attenzione nella mia poesia.

Questo dimostra che la poesia ci avvicina e ci fraternize con le persone che vivono in un altro paese, un altro continente, perché parliamo la stessa lingua, la poesia. Sfruttando le possibilitą che la tecnologia ci offre, oggi abbiamo la comunicazione come mai prima avrebbe potuto avere. Spero che questa č una nuova porta per lo scambio interculturale, la poesia ci unisce in un contesto globale di fraternitą, di certo questo incontro e l'esempio di Pegasi di convocare e pubblicare poeti provenienti da tutto il mondo, sarą una fonte d'ispirazione per tutti, dai nostri paesi offrire il loro tentativo di aumentare la consapevolezza della poesia oggi, dove noi tutti partecipare alla promozione di poeti provenienti da altri luoghi e lingue.

Rivolgo un invito a conoscere il licenziamento mio paese Messico, la sua cultura e la letteratura, avremo un amico che č in attesa di mostrare le meraviglie della terra delle piramidi del sole e luna, tequila e mariachis, Viva Messico!

Chi vuole stabilire la comunicazione e-mail ti preghiamo di chiedere il mio Kristaq mi darą piacere di leggerli.

                                                                                  Alejandra Craules Bretón

                                                                                   Hidalgo, Messico

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

CURRICULUM VITA

Panagiota Christopoulou-Zaloni

Poetess, writer of Short Stories, writer of treatises, painter, painter of holy Byzantine icons.

 

   Her intellectual literary work is distinguished by a strong lyricism and a deep human emotiveness. She is struggling for a world where reigns love. She participates in literary banquets and poetry festivals and too many other similar manifestations in Greece and abroad.

   She has been awarded for her literary work, in literary competitions, so much for her poetry as also for her prose. She has been also awarded by CLUB UNESCO for Culture of Peace, Athens, Club UNESCO of Piraeus and Islands, The Club UNESCO Attica- Athens and other entities for her offering to the literature and culture, as well from International Union of Greeks Writers , The Café of Ideas-Salamina, The Greek Literary Association of Munich-Germany, the International Writers (I.W.A.). The U.P.L.I, from the Literary Club of Mexico, from the Literary Club “PEGASI”, Albany, from the ACCADEMIA VESUVIANA, Napoli, Italy, from the Municipality of ILION, Athens for her offering to the Culture and the worldwide peace.

   She is publishing the literary magazine ‘KELAINΩ”, with worldwide circulation and which has been awarded as a printed matter by international entities of culture in Greece and abroad. She is also publishing the cultural newspaper ‘KRITOVOULOS’ and  the newspaper “PAROCHIAL  MARCH”, of the Holy Temple of  Saint Nicolas, ILION (Edits, directs and distributes)   where again she presents poets from all parts of the world.

   She has edited and published 52 books of poems, treatises and short stories and has been included in 20 Greeks and foreign Anthologies.

   Her book “The Gallop of the Blue Horse” was translated in Albanese and was presented to the literary persons of Albany, by the literary association PEGASI. (Translator: Mr. Kristaq Shabani). Her book “MINOR THOUGHTS” has been translated in Serbia and was published by a editor firm of Serbia.(ISBN 978-86-84201-47-0) into the frames of the 38th International Festival of Poets, in Smederevo of Serbia, translated by Mr. Dragan Dragojlović, great Serbian poet, former Minister of Religion. The presentation was made by Serbian intellectual persons to the Public TV and Radio with several guests of intellectual people from all cities of Serbia, so all the edition of 500 books to be exhausted the day of its presentation.

   The great well knows poet Mr. Hsu Chi Cheng (Taiwan) has translated in Chinese language her book “MURMURS OF FLOWERS”. Poems of her, have been translated in English, by the well know also Mr. John Francis Missett (Liverpool) and have been published in many foreign magazines and newspapers.

   Mrs. Dr.Virginia Rhodas (Argentina) has translated and presented part of the work of Panagiota Zalonis, in Spanish. Also have been translated her poems from various translators in French, Italian, German, Arabic, Turkish, Russian, Romanian, Serbian, Spanish etc.

    She is honorary member of Accademia Ferdinandea, (Catania, Italy), also of Societą Storica Catanese (Catania), of the World Academy of Arts and Culture, (U.S.A.), of the UNESCO CLUB FOR CULTURE OF PEACE-ATHENS (Head of the sector of Education).

   She is member of the LITERARY UNION OF GREEK WRITERS, founder’s and President of the LITERARY CLUB ‘XASTERON’ and honorary Doctor of Philosophy of the University society of New York., also on 22 June 2007 was named Honorary President of an University Group of Theologians and Searchers-Athens (President Mr. N. Charakakos) and she is the editor of the annually Anthology edition of “The flame of Creation”

   Her name appears in several Anthologies and has translated literary foreign poets from English, Italian, and French into Greek language.

   During the year 2004 she has organized a Worldwide Literary Congress, with 20 pre-congress manifestations in several cities in Greece and Cyprus and a four-day all-day Congress, with spokesmen from many countries of the world. Also with the UNESCO CLUB FOR CULTURE OF PEACE, Athens has organized during 2004 an International Competition with hundreds of participations from the entire world, during the year of Olympic Games in Athens, 2004, with subject “The Olympic truce”. On 2007 has made with the collaboration of “The Café Ideas” (a literary club, with President Mr. Ntinos Koubatis) a three days Panellenic Congress of Religious Poetry, Theological Speech and Melody with 20 speakers.

   Through the magazine ‘KELAINΩ’ she organizes annually a Poetry and Prose competition. )n 2001 she has founded “PINDARIA” a big literary celebration with awards for the Universal Day of Poetry on 21st March every year, with great success.

   Besides the Greek Literature and her Cultural and Social work, she is occupied with the Byzantine painting of holy icons and free painting. She has already painted hundreds of Byzantine icons and has participated in many exhibitions. Her teacher the President of the GREEK UNESCO FEDERATION, Mrs. Katerina Dimitriou and the School from where she was graduated INTERNATIONAL CENTRE OF RESEARCH CULTURE EDUCATION DEVELOPMENT – DAKEPE

   On May 2006 was invited by Greek entities of Munich and has taught poetry to Greek students of six big Hellenic Elementary Schools of Munich and suburbs during the week of Hellenic Literature under the shield of the Ministry of Culture of Greece.

   Also on December 28, 2005 was proclaimed by “The International Poetry Translation and Research Centre” and the magazine “The World Poets Quarterly” - as the International Best Poet of the Year 2005” - .  Also from the same centre was proclaimed the magazine KELAINO as THE BEST INTERNATIONAL LITERATURE MAGAZINE OF THE YEAR 2006, and the translator of KELAINO as Antonios Zalonis as THE BEST TRANSLATOR OF THE YEAR 2006.

   To-day Mrs. Panagiota is teaching hagiography and painting gratis into the framework of her social and spiritual offering, at the Holy Temple of Saint Nicolas-ILION, ATHENS

    The poetess and Artist (fine Arts producer) believes in a much better and beautiful world.